Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 28 september 1946 - Materialprovning med ultraljud, av Josef Bick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<J940
TEKNISK TIDSKRIFT
rum med en sådan frekvens. Dessutom avtar
också höjdskillnaden mellan maximum och
minimum (se fig. 5).
En annan omständighet, som också talar för
användandet av en periodiskt ändrad frekvens,
är följande. Som tidigare nämnts uppnås maximal
ljudgenomgång vid en viss materialtjocklek
endast med vissa våglängder. Ändras emellertid
frekvensen kontinuerligt, får man alltid maximal
genomgång för vissa frekvenser. Härvid överlagra
sig de olika frekvensernas maxima och minima.
Den nämnda frekvensen erhålles med hjälp av
en hastigt roterande kondensator, som är kopplad
parallellt med sändarens kondensator. Vid
lämplig rotationshastighet och kondensatorsstorlek får
man ett tillräckligt brett frekvensband, inom
vilket man kan arbeta vid materialundersökningar.
Praktiska försök
De första praktiska försöken med att använda
ultraljud för materialprovning gjordes av
Soko-loff (1934). Som ultraljudsändare användes
därvid enligt fig. 6 ett större antal kvartser 2
placerade mellan två stålplattor a, b. För att få god
kontakt mellan den ena stålplattan och
provföremålets yta använde Sokoloff ett kvicksilverskikt
g. Ljudgenomgången påvisades av Sokoloff enligt
följande metod. På provföremålets e översida,
mitt över den på undersidan anbragta
ultraljudsändaren, placerades en liten, flat skål med
plan-slipad botten h. Mellan skålens botten och provets
yta anbringades några droppar olja som
kontaktmedium. Skålen innehöll ett 4—7 mm högt
skikt av olja eller bensol. Ett knippe parallella
ljusstrålar I, som inföllo snett mot vätskeytan,
reflekterades mot en skärm s. De av ultraljudet
framkallade vågrörelserna på vätskeytan
påverkade ljusfläckens utseende, och man kunde
därav dra vissa slutsatser om ljudintensiteten efter
genomgången av provstycket.
Nackdelarna med detta provningsförfarande äro
uppenbara. Anbringandet av sändaren och
indikatorn på provföremålet är alltför omständligt för
praktiska provningar. Av denna anledning
monterade Sokoloff i stället sändaren i en större
behållare fylld med olja, på så säl t att ultraljudet
gick vertikalt upp mol vätskeytan. Det föremål,
som skulle undersökas, nedsänktes i vätskan 1—2
Fig. 5. Jämnare iiltraljudsfrekvenskurva erhållen genom
periodisk ändring av frekvensen.
Fig. 7. Provningsanordning
enl. Kruse.
Fig. 6. Provningsanordning
enl. Sokoloff.
cm under ytan och fördes sedan under provningar
förbi ljudstrålen. På vätskeytan var liksom
tidigare ljusindikatorn anordnad. Bortsett från de
nackdelar, som användandet av sådana oljebad
medför i praktiken, torde också tydningen av
förändringarna i ljusfläckens utseende icke vara
särdeles tillförlitlig.
Meyer och Buchmann ha utfört
ultraljudundersökningar på armerade betongbalkar och kunde
med framgång påvisa dolda tvärsprickor, som ej
kunde upptäckas med röntgen. Som ljudsändare
användes en magnetostriktionssändare med en
egenfrekvens av 22,5 kp/s. Som mottagare
användes en magnetostriktionsmottagare. Sändaren ocli
mottagaren gipsades fast en i vardera änden av
balken. På så sätt kunde ljudgenomgången i
bal-kens längdriktning mätas, varvid man använde
en kontinuerligt och periodiskt ändrad frekvens.
Ljudgenomgången var väsentligt mindre i balkar
med sprickor än i felfria balkar.
Vid en annan undersökning av likadana balkar,
som utfördes av Meyer och Bock, användes
också magnetostriktionssändare och som
ljudindikator en kristallmottagare. För att få säker kontakt
mellan balken och mottagaren överdrogs balkens
yta med ett vaxskikt, som i sin tur täcktes av en
tunn oljefilm. En felfri balk visade ingen
ljudförsvagning i längdriktningen. Vid felaktiga
balkar däremot försvagades ultraljudet vid de
skadade balkpartierna.
Meyer och Buchmann undersökte också
stel-ningsförloppet i cementblandningar. För detta
ändamål anbringades mellan sändaren och
mottagaren ett 3 till 4 cm tjockt skikt av den
färdig-blandade cementen. Genom att
ultraljudgenomgången ökade, allt efter som stelningen fortskred,
kunde man fastställa, att stelningen började efter
50 min och var praktiskt taget avslutad efter
300 min.
Vid AEG-Forschungsinstitut, Berlin, har man
använt följande metod med flytande
kontaktmedium (1943). En järnplåt, som skall undersökas,
placeras i en behållare med vatten. Plåten hänges
vertikalt och är fastspänd i en vagn, som löper
över behållaren. De ljudförande delarna av
ultraljudsändare och -mottagare äro placerade i
vattnet på var sin sida om plåten och äro
förbundna med den tillhörande elektriska apparatu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
