Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 12 oktober 1946 - Malmbrytning med diamantborrade spränghål i Nordamerika, av Fredrik Mogensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 oktober 1946
1005
ges till ca 6 kr/m. Det är av vikt, att det inbördes
avståndet mellan borrhålen hålles högre än
försättningen framför hålen. Annars riskerar man,
att hela malmskivan skjutes ut som en obruten
kaka, vilken kan förorsaka mycket krångel.
Tidigare hade malmen brutits med "top slicing"*,
ehuru de därvid brutna delarna i styrkesynpunkt
ej torde varit jämförliga med dem som nu vid mitt
besök i april 1946 brötos.
Diamantborrningsbryt-ningen kostade mindre än hälften av den äldre
brytningen.
En intressant tillämpning av långhålsborrning
med parallella vertikala hål beskrives av
Lindqvist2 från en sprängning åt Steep Röck Iron
Mines, Manitoba, av en 360 m lång kanal, 30 m
bred och 12—24 m djup i skiffrig vertikalstående
grönsten. Brytningen började så att en ort drevs
längs den blivande kanalen i mitten av bottnen.
Från orten borrades två horisontala hål åt vardera
hållet vinkelrätt mot kanalens längdriktning och
parallellt med den lodräta frontytan av
sprängningen samt fram till kanalens sidor. Från
markytan borrades samtidigt vertikala hål med 3 m
inbördes avstånd och 1,8 m försättning eller
tjocklek på sprängskivorna. Dessa hål borrades
ned till jämnhöjd med orttaket. Med 37 mm hål
borrades 33 m per 10 h skift. Berglossningen blev
2,8 m3 per borrmeter och 3,4 m3/kg dynamit.
I detta exempel förekomma såväl vertikala som
horisontala hål i det vertikala borrhålsplanet.
Det senare förfaringssättet är mera ovanligt och
med hänsyn till svårigheterna att erhålla goda
ansatspunkter för borrhålen vanligen lokaliserat
till väggstrossningar vid ringa rumshöjd. Ett
välkänt exempel erbjuder Soudan Mine i Minnesota13,
ehuru diamantborrningen där på grund av de
korta hålen är av ungefär samma karaktär som
vanlig hammarmaskinsborrning.
Diamantborrningen har kommit till användning i denna gruva,
därför att malmen är så hårdborrad för vanliga
maskiner och borrar, att diamantborrningen
ställer sig billigare.
Parallellhålsborrning i horisontalplan
Diamantborrning av parallella, horisontala hål
försvåras därav, att den ofta kräver vissa
arrangemang för att erhålla goda ansatspunkter för
hålen. Många exempel äro dock kända, vilka visa
goda resultat, både med horisontal eller vertikal
cylindrisk utskivning av malmen. Den horisontala
utskivningen av malmen, som här skall
behandlas, är i regel ordnad som en takstrossning.
I många fall arrangeras borrhålen därvid ej i ett
plan utan i en uppåt välvd cylindrisk yta för att
åstadkomma ett starkt tak. Goda exempel härpå
finnas från skyddsrumssprängningar i Gibraltar8.
I Matachewan Mine i Ontario, Canada, har
parallellhålsborrning kommit till stor användning i
* En i Amerika vanlig form av skivbrytning, som torde vara be-
kant för många, men för vilken en god svensk term saknas.
magasinsbrytning. I magasinen, som voro ca 25 m
långa och 15 m breda tvärmagasin, utstrossades
1 taket intill liggväggsgaveln en skåra ca 4 m hög
och 3 m bred. Från denna sattes dubbla rader
diamantborrhål i magasinets tak med ca 1,7 m
från undre raden till taket och lika långt till övre
raden. Avståndet mellan hålen i varje rad var ca
2 m. Hålen borrades ej i plan utan i buktiga
cylinderytor, där toppen kupade upp ca 1,3 m över
de nedersta sidohålen vid väggarna. Den
huvudsakliga vinsten med diamantborrningen torde i
detta fall ha legat i mindre antal borrare och
större säkerhet för dem. Uppgifter om
berglossning etc. har jag ej tillgång till.
Jämförelse mellan olika metoder
vid långhålsborrning
I Amerika är intresset för malmbrytning med
diamantborrade spränghål för närvarande
mycket stort; en mängd försök göres vid olika
gruvor, och uppsatser i frågan äro vanliga. I den
tidigare citerade samlingen av uppsatser1 finns
en sammanställning över de olika metodernas
fördelar och nackdelar. I tabell 2 följer en
sammanställning, som huvudsakligen är en
översättning från den nyssnämnda, men i vilken jag även
inarbetat en del egna erfarenheter och intryck
från Amerika.
Andra användningsområden för långa spränghål
Man har även gjort försök att använda
diamantborrning för ortdrivning, men de ha hittills icke
lämnat uppmuntrande resultat. Likaså ställer det
sig i regel ogynnsamt med diamantborrade
spränghål på smala malmer. Sålunda har
exempelvis Släden Malartic-gruvan i Quebec på grund
av brist på arbetskraft varit nödsakad att i viss
utsträckning tillgripa detta förfaringssätt.
Malmen är endast 2,5—3 m bred. Med 10—15 m
långa hål erhölls en berglossning av 3 ton per
borrmeter, och dynamitåtgången var 268 g/t i
den primära skjutningen, 113 g/t i
skutskjut-ningen.
Däremot ha synnerligen gynnsamma resultat
erhållits vid diamantborrning för uppskjutning av
stora tappfickor9 och vid schaktsänkning5. I
bägge fallen sker skjutningen från
diamantborrhålen mot en före sprängningen driven stig.
Långhålsborrningens möjligheter
Vid studiet av gruvbrytning med
diamantborrade spränghål får man det intrycket, att detta
förfaringssätt för närvarande erbjuder stora
möjligheter, som ännu ej blivit utnyttjade. Det är
sålunda säkerligen ej nödvändigt, att
borrhåls-planen måste vara inbördes parallella. Man skulle
då kunna ytterligare inskränka på
tillredningsarbetena. I detta sammanhang skulle man även
kunna ifrågasätta, om det ej vore möjligt att vid
vertikal radialborrning från en ort få bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
