Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 52. 28 december 1946 - Höggradig rening av avloppsvatten, av Halvar Johansson - Höggradig rening av avloppsvatten, av Ragnar Sondén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 december 1946
1355
tillfällen, då Saltsjöns yta står högre än Mälarens,
strömmar saltvatten in. För närvarande har
uppströmmen väsentligt reducerats genom den
partiella regleringen av Mälaren och denna har
börjat utsötas. Endast i djuphålorna vid Klubben
finns under 25 m djup svavelväteförande
saltvatten.
Mälarens vatten ovanför detta djup ger ur
kemisk synpunkt icke anledning till erinringar. I
bakteriellt hänseende är ytvattnet starkt förorenat
och med hänsyn till baden avser man att bygga
ut de reningsverk, som avleda sitt vatten till
Mälaren, för biologisk rening med högbelastade
filter. Början göres med nordvästra Brännkyrka,
vars vatten för närvarande utledes orenat. I och
för sig skulle givetvis mekanisk rening
kombinerad med klorering vara tillfyllest. Man kan
dock icke helt bortse ifrån känslomässiga skäl.
Utloppet från reningsverket för nordvästra
Brännkyrka kommer t.ex. att ligga i omedelbar närhet
av Gröndalsbadet. Utledandet av mekaniskt
renat avloppsvatten anses också otillfredsställande
med hänsyn till att Stockholms
vattenledningsverk har sina råvattentäckter längre in i Mälaren.
Vid val av metod för den höggradiga reningen
ha vi stannat för inbyggda fläktventilerade filter.
Markkostnaderna äro höga och reningsverken
belägna i närheten av bostadsområden. Man vill
därför helst ha luktfria filter med minimalt
platsbehov.
Civilingeniör Ragnar Sondén, Borås
Vid bestämning av metod för höggradig rening
av avloppsvatten står valet numera främst
mellan högbelastade biologiska filter och aktiverat
siam.
Metoden med aktiverat siam har tillämpats i
över 30 år och principerna för densamma äro väl
kända. Metoden med högbelastade biologiska
filter har utvecklats ur den från slutet av 1800-talet
använda metoden med lågbelastade biologiska
filter. Sistnämnda metod hade stabiliserats och
i viss mån standardiserats, då i mitten av
1930-talet metoden började närmare studeras med
hänsyn till möjligheten att öka belastningen på
filtren. Ett intensivt forskningsarbete har utförts —
huvudsakligen i USA och ej minst under kriget
— för att klarlägga metodens möjligheter. Ehuru
principerna i stort sett numera äro kända,
föreligga knappast ännu några omfattande
drifterfarenheter — särskilt från större anläggningar
med högbelastade biologiska filter.
Dimensioneringen av dylika sker därför i viss mån på känn.
Inverkan av filtrens höjd, materialets
kornstorlek, avloppsvattnets sammansättning,
beskickningsintensiteten m.m. är ännu ej fullt klarlagd.
I Sverige har endast ett fåtal dylika anläggningar
hittills utförts och något nämnvärt material av
drifterfarenheter har icke samlats. I det följande
skall därför lämnas en beskrivning över den
största hittills i Sverige utförda anläggningen med
högbelastade biologiska filter, nämligen
anläggningen i Borås, samt meddelas vissa
drifterfaren-heter och några speciella synpunkter på
problemet.
Reningsverket i Borås anlades 1934 med
anordningar för enbart mekanisk rening: galler (som
senare ersatts med rensskärare), djupsandfång,
slamavsättningsbassäng jämte tillhörande separat
slamrötkammare m.m. Anläggningen
konstruerades för 40 000 personer. Recipient är Viskan med
en vattenmängd, som varierar mellan 1 m3/s vid
exceptionellt lågvatten och 40 m3/s vid
exceptionellt högvatten. Under 9 månader av året är
vat-tenföringen över 4,5 m3/s. Till reningsverket
avleddes hushållsvatten och en viss mängd
avloppsvatten från textilindustrin. Största mängden
avloppsvatten från de större textilfabrikerna
avleddes direkt till Viskan.
Efter några års drift av reningsverket
konstaterades, att enbart mekanisk rening ej var
tillräcklig, varför komplettering med biologiska
reningsanordningar erfordrades. Huvuddelen av
textilavloppsvattnet skulle dock tills vidare avledas
direkt till Viskan. De biologiska
reningsanordningarna utfördes åren 1938—1939.
Vid diskussion huruvida anläggningen skulle
utföras med aktiverat siam eller med biologiska
filter ansågs, att den relativt stora mängden
textilavloppsvatten, som skulle tillföras anläggningen
— till en början ca 20 %, framdeles 50 % —
kunde förväntas inverka störande på
aktiverat-slamprocessen. Därför valdes biologiska filter,
som ansågos mera okänsliga för variationer hos
avloppsvattnet.
För dimensioneringen av de biologiska filtren
lades följande siffror till grund (enligt Imhoff):
ansluten folkmängd 45 000, varav 9 000
motsvarande industrivatten;
biokemisk syreförbrukning (BS) per 5 dagar
hos det inkommande avloppsvattnet 190 mg/1;
BS hos det förrenade vattnet 135 mg/l (kl. 7
-17);
vattenmängd vid torrväder: medeltal under
dagen 200 l/s;
största momentana torr vädermängd 300 l/s.
Med ledning av de nämnda siffrorna
dimensionerades de biologiska filtren enligt följande:
höjden av filterbädden 2,5 m;
volymbelastning 20 invånare/m3 stenmaterial;
ytbelastning: dygnsmedeltal 0,6 m3/m3, h
medeltal under dagen 0,8 m3/m2, h
dygnsmaximum 1,2 m3/m2, h
Två biologiska filter projekterades; de utfördes
cirkulära med 24 m diameter och ett innehåll,
stenmaterial, av 1 125 m3 i varje filter.
Filtermaterialet består av makadam, erhållen genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
