Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 1 februari 1947 - Vattenturbinernas regulatorer och frekvensregleringen, av Carl E Söderbaum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
TEKNISK TIDSKRIFT
K. Tekniska Högskolan en elektrisk regulator,
vars princip framgår av fig. 2. Denna regulator
matas från en enfasig spänningstransformator.
Den ursprungliga 50 p/s matningen ledes genom
en frekvensmultiplikator, så att 35 kp/s erhålles.
Från en normaloscillator med kvartskristall
erhålles 50 kp/s och dessa periodtal blandas sedan
i en modulator, så att man får en
skillnadsfrekvens av 15 kp/s. Den relativa
frekvensavvikelsen har därigenom förstorats i förhållandet
35/15. Styrdonet, som består av en elektromagnet,
matas sedan över en frekvensdetektor, där efter
likriktning en likspänning erhålles, som till
amplitud och tecken svarar mot nätfrekvensens
variationer. Styrdonet får sålunda en komposant,
som blir proportionell mot frekvensavvikelsen.
Genom en transformatorkoppling tillföres även
en annan komposant, som är proportionell mot
tidsderivatan av den första komposanter
Regulatorn utprovades på sin tid på Hojums
Kraftstation vid 150 kW lokalaggregatet, och den visade
sig användbar men den har aldrig
färdigkonstrue-rats för kommersiell drift (fig. 3). Denna
regulator omnämnes här mest därför, att i Amerika
liknande typer, vilka uppnått kommersiellt
utförande, ungefär samtidigt framkommit. Regulatorn
har dock speciellt intresse därför att den känner
icke blott hastighetsavvikelsen utan även dennas
tidsderivata.
Asea har intresserat sig för problemet. Den
första lösningen erhölls med tillhjälp av en
Tirril-regulator. Denna regulatortyp kom bl.a. till
användning i Sunnerstaholm Kraftstation. Då
emellertid senare en kontinuerligt verkande
elektrohydraulisk regulator, fig. 4, kommit fram, som
blivit utprovad med gott resultat i Alfta-stationen,
skall av Aseas konstruktioner endast denna typ
något närmare beskrivas3.
Regulatorn får, när den går som
varvtalsregulator, sin spänning från en tachometergenerator,
som lämnar växelström. Genom två elektronrör i
push-pull-koppling tillföras positiva eller negativa
likströmsimpulser till regulatorspolen, som direkt
manövrerar en förstyrning till
oljetrycksregulatorn. Återföringen erhålles från ett
likströmsma-tat motstånd. Elektronrörskopplingen kan, om
man så vill, utbytas mot en transduktorkoppling,
men det finns väl i våra dagar knappast någon
anledning att tveka inför användandet av
elektronrör som hjälporgan i kraftstationerna.
Den stora fördelen med denna senaste regulator
är, att man genom en speciell anordning på den
Fig. 3. Svalas turbinregulator, monterad för verkstadsprov.
hydrauliska sidan fått en förstyrning, som
erfordrar mycket små ställkrafter och som kan
matas med likströmsimpulser, som antingen
komma från den ovan nämnda frekvenskänsliga
växelströmskretsen eller från något annat
styrorgan. Styrningen kan därvid utgå från en pegel,
som försöker hålla konstant vattenstånd, från en
kilowattmeter eller från en inställningsratt.
Huvudsaken är, att styrningen resulterar i
omställningen av ett likströmsmatat motstånd.
Om man skall göra jämförelser mellan denna
regulator och den mekaniska regulatorn, så har
redan omtalats, huru varvtalsregleringen är
ordnad. Det blir här en relativt billig
tachometergenerator, som kommer att ersätta den dyrbarare
elektriska kraftöverföringen till pendeln. Denna
typ av elektrisk regulator ger en
tillfredsställande lösning av problemet att ha turbinen
arbetande med konstant pådrag men samtidigt ha
den beredd att öka vid frekvensfall och minska
vid frekvensstegring. Man kör nämligen normalt
med regulatorn styrd av inställningsrattens
motstånd. Om frekvensavvikelse inträffar kopplas på
elektrisk väg varvtalsregulatorautomatiken in och
återställer det normala varvtalet. Tills vidare sker
återgång till det ursprungliga körschemat genom
omställning för hand. Detta torde i de flesta
bemannade stationerna vara en fördel, men man är
sysselsatt med att utveckla konstruktionen så att
automatisk återgång erhålles.
Normaloscillator Derivahfeg
Fig. 2. Principschema för Svalas elektriska turbinregulator.
Turbinemas arbetsförhållanden
och erforderliga regleringsorgan
Start och stopp
Turbinerna skola på ett enkelt sätt kunna
startas och stoppas. Ett krav är numera att detta vid
större maskiner skall kunna ske från
maskinsals-planet och frågan är väl, om man inte nu skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
