Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 22 februari 1947 - Problem vid värdering av vattenkraft och bestämning av fallhöjder, av Olof Tryselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
TEKNISK TIDSKRIFT
dessa ligga på var sin strand av vattendraget.
Avgöranden torde ha träffats från fall till fall, men
en fast princip vore ju önskvärd. Som sådan synes
det förf. lämpligast, att holmar och öar anses ha
egen rätt till fallhöjd, om de vid skifte
behandlats såsom producerande mark och sålunda åsatts
gradtal.
Beträffande öar med vattenrätt kan man också
fråga sig, huruvida och i så fall hur långt rätten
till vattenkraft skall sträcka sig uppströms och
nedströms ön. Problemet demonstreras med ett
exempel fig. 5. Ägogränserna torde såsom ovan
framhållits endast kunna anses gälla grunden och
visa alltså blott, vem som äger holmarna och
eventuellt nytillkommande uppgrundningar etc.;
de kunna då icke avse rätten till vattenkraft.
Härvidlag torde man böra beakta uttrycket i VL 1: 2
"vardera sidans ägare", och någon anledning att
till ön skulle höra rätt till vattenkraft uppströms
eller nedströms ön torde sålunda ej föreligga. Om
gränserna ute i strömmen för rätten till
vattenkraft skulle antas sträcka sig uppströms öar på
samma sätt som enligt Jordbalken och sålunda gå
i bågar och snett i förhållande till strömmens
riktning, skulle dessutom fallhöjdsbestämningarna
bli orimligt komplicerade med avvägning av ytan
på en mängd punkter ute i strömmen och
vatten-föringsmätningar i ett flertal sektioner förutom
invecklade beräkningar av resultaten, vilka ju
dock icke skulle kunna anses gällande enligt
Vattenlagen. Mest konsekvent vore måhända att anse
öns rätt till vattenkraft börja och sluta mitt för
uppströms- respektive nedströmsgränsen för
vegetationslinjen, men rimligast synes dock vara att
låta öns rätt till vattenkraft sträcka sig från
strömgrenarnas delningspunkt vid
avvägningstillfället till deras återföreningspunkt.
Fig. 6 föreställer en situation, i vilken en
upp-grundning invid stranden framträder vid
fallhöjdsbestämningen men ej vid högre vattenstånd
och ej finns angiven på lantmäterikartan.
Vattenytans höjd i vissa punkter är angiven. Innanför
uppgrundningen är vattnet stillastående medan
strömmen är stark utanför uppgrundningen. Om
man avvägde ytan vid stranden innanför
uppgrundningen, skulle R icke få tillgodoräkna sig
någon fallhöjd alls, trots att han faktiskt äger rätt
till hälften av vattenkraften mitt för sin strand
och däri ingår strömmande vatten med en
fallhöjd av 0,25 m. Q skulle å andra sidan få
tillgodoräkna sig en fallhöjd om 0,75 m, medan den
ström, som äges av honom, blott har fallhöjden
0,45 m. I ett dylikt fall synes man böra avväga
vattenytan vid den egentliga strömfåran.
En liknande situation kan föreligga, om det är
bakeda vid stranden såsom i fig. 7. Vi kunna här
göra förutsättningen, att fallfördelningen ute i
själva strömfåran är jämn och att var och en av
fastighetsägarna T, U, V och X sålunda egentligen
skulle disponera en fallhöjd om 0,30 m av halva
rätten till vattenkraft i vattendraget. Om
fallhöjdsbestämningen sker genom avvägning av
vattenytan inne vid stranden, får dock T i stället 1,20,
U —0,10 m, V —0,10 m och X 0,20 m. Om X
skulle förvärva V:s fastighet, skulle hans fallhöjd
kunna tänkas minska med 0,10 m, vilket ju icke
synes rimligt; för att klara detta fall skulle man
ju också kunna tänka sig att konsekvent avväga
vid alla skiftesgränser, även om det är samma
ägare på bägge sidor, och sedan endast räkna de
positiva fallhöjderna. I det föreliggande exemplet
skulle detta medföra att summan av de olika
delarnas fallhöjd utgör 1,40 m, medan den totala
fallhöjden endast utgör 1,20 m. Den byggande
parten bör ju rimligtvis ej lämna ersättning för
mera fallhöjd än han kommer att disponera över
och icke heller mera för den ena hälften av
vattendraget än för den andra, och den enskilde
fastighetsägaren kan ju icke åläggas att till den
byggande parten utgiva ersättning för att det råkar
vara bakeda intill hans strand. Det skulle
tekniskt sett vara ytterligt vanskligt att avväga
fallhöjderna ute i älvfåran, bl.a. emedan där av
strömmen orsakade vågor i stor utsträckning
skulle kunna göra resultaten slumpbetonade. Det
riktigaste synes vara att avväga vattenytan vid
karakteristiska punkter invid stranden och
fördela den på olika ägare belöpande fallhöjden
genom proportionering i förhållande till respektive
fastigheters strandlängd i huvudströmmens
riktning. Samma förfaringssätt bör då konsekvent
tillämpas alltid, då oregelbundenheter invid
stranden kunna anses förrycka resultaten. Den främsta
nackdelen med ett dylikt förfaringssätt är att det
lämnar ett relativt stort utrymme för subjektiva
bedömningar. Ett visst mått av subjektiv
bedömning och en viss felmarginal vid fallhöjdsbestäm-
Fig. 5. N bör anses ha rätt
till fallhöjd från a till b.
Fig. 7. Vid bakedor och
liknande oregelbundenheter bör
man avväga vattenytan vid
karakteristiska punkter och
proportionera fallhöjderna
efter strandlängderna i
huvudströmmens riktning.
Fig. 6. Vid
fallhöjdsavvägning bör man bortse från
vikar etc. innanför
uppgrundningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
