Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 29 mars 1947 - Koronaförluster och radiostörningar vid högspänd kraftöverföring, av Bo Henning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Förslag till stålaluminiumledcire med förstorad
diameter.
Trådradion innebär en radikal lösning på
problemet. I och med att planen på ett
trådradiosystem över hela landet blir verklighet, får
störningsproblemet mindre betydelse.
Kraftledningarnas dimensionering
Koronan ger en minsta tillåten diameter för
ledaren. Visserligen inverka även fasavstånden
något på koronagränsen men dessa bestämmas
av andra mera vägande hänsyn.
Y7id ledningar upp till 150 kV behöver man som
regel icke gå nämnvärt över den mest
ekonomiska arean för att få tillräcklig ledardiameter
med hänsyn till koronan. Vid 220 kV* erfordras
en ledardiameter av ca 25 mm. En fullina av
koppar med denna diameter får onödigt stor area och
man måste gå över till hållina. Här i landet har
man använt hålkopparlinor med 195—255 mm"
area och en ytterdiameter av 25 mm.
Stålaluminiumlinor få tillräcklig diameter utan att den
ekonomiska arean överskrides. Den hittills här i
landet uteslutande använda Condorlinan har en
diameter av 27,7 mm och en ekvivalent
koppararea av 252 mm2. Den övre gränsen för
användning av stålaluminiumlinor av normalt utförande
torde ligga ungefär vid 330 kV, möjligen något
högre. När man räknade med att bygga
Har-språngslinjen för 330 kV tänkte man sig använda
Martinlinor med en diameter av 36,2 mm".
Vill man gå högre med spänningen, exempelvis
till 440 kV, då en diameter av ca 50 mm
erfordras, måste man även vid stålaluminium gå
över till någon specialkonstruktion. Fig. 1 visar
ett antal förslag till olika konstruktioner av
sådana speciallinor.
Av kopparlinor med stor diameter har man
tidigare erfarenheter. I Tyskland byggdes år 1926 en
220 kV ledning med hålkopparlina med 400 mnr
area och 42 mm diameter. Ledningen var avsedd
att i framtiden drivas med 380 kV.
Boulder-Dam-linjen i USA, som drives med 287,5 kV, har en
hålkopparlina med 260 mm" area och 35,6 mm
diameter.
Det finns dock en annan utväg att lösa
problemet, nämligen att gå över till multipelledare, dvs.
dela upp ledaren på flera delledare, anordnade
med ett inbördes avstånd av några decimeter. En
sådan multipelledare har högre koronaspänning
än varje enkel ledare för sig och även högre
koronaspänning än en enkel ledare med samma
totalarea. Det är dock ej koronaförhållandena
enbart som gör användning av multipelledare
aktuellt. Av minst lika stor betydelse är den lägre
reaktansen.
Diagrammet i fig. 2 återger förhållandena vid
en multipelledare med tre delledare av 21,8 mm
diameter. Som jämförelse visas förhållandena vid
en enkel ledare med samma area och vid en enkel
ledare med samma diameter som varje delledare.
Den kritiska spänningen är beräknad under det
villkoret, att den högsta fältstyrkan invid ledaren
icke skall överskrida det för en ledning med
enkelledare vanligen högsta tillåtna värdet. Med
en enkel ledare med samma diameter som
delledarna utgör högsta driftspänningen 215 kV.
* Ledningarna benämnas här efter källspänningen eftersom denna
är den avgörande.
** Linjens driftspänning har senare fixerats till 380 kV.
Fig. 2. Data för multipelledare med tre delledare jämförd
med enkelledare. A’ reaktans, B kapacitetsadmittans, U o
Uo2
koronaspänning, -=—, naturlig effekt vid en drift spänning
Zo
lika med kritiska spänningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
