Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 5 april 1947 - Det tyska utvecklingsarbetet på storkraftöverföring, av Åke T Vrethem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 april 1947
337
Kabel- eller luftledning
Jämförelsen mellan växelströmskabel och likströmskabel
berör de kända förhållandena beträffande
kabelisolatio-nens ansträngning, reaktiva effekten etc. vid växelström
och likström.
Jämförelsen mellan växelström och likström för
luftledningar liknar dem som tidigare publicerats i Schweiz
och annorstädes. Osäkerheten om priset på strömriktarna
hindra en exakt beräkning, men den högspända
likströmmen anges sannolikt bli överlägsen vid överföringsavstånd
över 600 kin.
Busemann anser, att man för den första
luftledningsöver-föringen bör räkna med isolerad mittpunkt för att
undvika att varje enfasigt fel blir en kortslutning.
Isolatorerna få, då de utsättas för kontinuerlig
likspänning, stor benägenhet att samla på sig smuts (jämför
rökgasfilter). Långtidsprov för utrönande av smutsningens
inverkan vid högspänd likström anses därför nödvändiga.
Ett annat problem är vilka följderna av en
åsköverspän-ning kan väntas bli för strömriktarna. Det anses, att
den första experimentinstallationen bör göras med kablar
eller med endast korta luftledningar.
Jord som återledare
En noggrann ekonomisk utredning har gjorts för
överföring med kablar. Det konstateras, alt vid överföring
utan reserv 25—35 % av överföringskostnaderna
(kapitalkostnad -f förlustkostnad) sparas vid användning av
jorden som återledare. Vid överföringsssystem med reserv
anses 20 % av överföringskostnaderna kunna sparas
genom användning av jorden, som återledare, men med
andra antaganden, nämligen låg kraftkostnad och hög
räntekostnad, anges vinsten, kunna gå ned till noll.
Det föreligger alltid en tendens att skylla det kraftföretag,
som använder jorden som återled|are, för varje
korrosionsskada som kan uppträda i närheten av överföringen, även
om den i verkligheten orsakats av andra företeelser och
även 0111 det teoretiskt kan visas, att faran uppträder
endast i närheten av jordelektroderna. "För den som
känner till hur gas- och vattenverk som ägare till
rörledningssystem" (förmodligen räknas även ägarna av
svagströms-kablarna hit) "resonera, torde det vara mycket svårt att
bestämma sig för att använda jorden som återledare vid
högspänd likström."
Konstantspännings- eller konstantströmssgstem
Man bör använda konstantspänningssystemet med hänsyn
till att likströmsöverföringarna i framtiden kunna bli
hopkopplade till ett stort likspänningssystem med flera
förbindelser till växelströmssystem, vilka utan undantag äro av
konstantspänningstyp; trots att begynnelsekostnaderna för
anslutningsstationerna i vissa fall kunna bli något högre
än för konstantströmssystemet är
konstantspänningssystemet med hänsyn till den framtida utvecklingen det riktiga.
Likriktare och växelriktare
Inom Siemens strömbrytaravdelning ansåg man
kontaktomformaren mera utvecklingsbar än kvicksilverventilen.
Utvecklingsarbetet pågick ända till år 1940, då det avbröts
på grund av materialbrist m.m.
För kvicksilverventiler har Siemens hela tiden arbetat
med enanodiga kärl. Fältfördelningen anges kunna
kontrolleras på idealiskt sätt genom hjälpelektroder mellan
vilka spänningsfördelningen kan styras av kondensatorer.
En 400 kV anläggning skisseras med fyra sexpulsgrupper
om vardera 100 kV, anordnade med fasförskjutna
transformatorer, så att man får en 24-pulsanläggning.
Försöksöverföringar
Den första försöksöverföringen upprättades mellan
Charlottenburg och Moabit. Avsikten var att överföra 15 MW
vid ca 100 kV spänning över en 4,56 km lång luftledning.
I vardera stationen var uppställd en sexpuls strömriktare,
varje kärl för 100 kV; den ena strömriktaren var för 100 A
nominell ström och den andra för 250 A. Ventilerna kyldes
med olja, som i sin tur kyldes med vatten. Gallerstyrningen
skedde med högfrekventa impulser, som överfördes till
gallret genom kapacitiv koppling.
Det förefaller som om man ej någonsin hann komma
upp till den avsedda överföringseffekten 15 MW; i varje
fall liar man emellertid överfört 4 MW vid 110 kV. Efter
ockupationen av Berlin demonterades båda installationerna
för att föras till Ryssland, där de skulle uppsättas på nytt
och arbetet fortsättas under oförändrad ledning (dr
Schiele).
Den 24 juli 1941 sammankallade dr Todt ett möte med
representanter för kraftförsörjning, elektroindustri qcIi
vetenskap och frågade om deras inställning beträffande
framtidens stora kraftöverföringar, särskilt möjligheterna
att utveckla likströmsöverföring med kablar. Siemens
redogjorde för ett projekt på en kabelöverföring för 100 MW,
400 kV likström från Fiirstenberg till Berlin. Sedermera
bestämdes emellertid att Siemens skulle delta i ett av AEG
framlagt projekt, nämligen överföring från ett kraftverk i
Elbe (Vockerode vid Dessau) till Berlin—Marienfelde,
vilket projekt så småningom begränsades till 60 MW vid
400 kV. I april 1942 beviljade tyska staten 20 MRmk för
projektet, som uppdrogs åt Elektrovverke A.G. att
genomföra. AEG och Siemens skulle leverera strömriktare för
vardera 2 X 30 MW, 200 kV; vardera firman svarade för
utrustningen på en sida om den jordade mittpunkten.
Kablarna skulle levereras av AEG, Siemens och Felten &
Guilleaume.
Av schemat för Siemensanläggiiingen framgår att man
i sändarstationen hade en sexpulsgrupp med två direkt
seriekopplade ventiler i varje gren. På mottagningssidan
i Berlin användes två seriekopplade sexpulsgrupper med
en ventil per gren. Effektregleringen skulle kunna ske dels
genom fjärrkontroll från Berlin (manuellt eller genom
frekvenskontroll), dels utan fjärrförbindelse (manuellt
eller genom automatisk reglering på viss effekt).
Under andra halvåret 1944 stoppades alla arbeten på
försöksöverföringen. Vid denna tid voro alla byggnader och
utomhuskonstruktioner nästan färdiga. Transformatorerna
i Elbestationen (tillverkade av Alsthom), reaktorer och
delar av 6 kV kontrollinstallationen i Marienfelde samt
material för oljekylningen av ventilerna voro levererade.
Siemenstransformatorerna för Berlinstationen samt
strömriktarna voro ännu ej färdiga. Högspännings- och
kontrollkabel levererades och installerades av Siemens 1945.
Om regeringen inte hade pressat på, skulle Siemens ha
föredragit att vänta tills fullständiga erfarenheter
förelegat från 15 MW överföringen Charlottenburg—Moabit
och man hunnit på nätmodell studera inverkan av
seriekoppling av ventilgrupper samt av kapacitansen hos långa
kablar; därefter ämnade Siemens utföra sitt eget projekt
för 100 MW eller större effekt vid 400 kV.
Likströmskablar och luftledningar
Utvecklingsarbetet på kablar omfattade bl.a.
konstruktion och byggande av en provgenerator för 1,8 MV
likspänning med en strömleveransförmåga av
storleksordningen 100 mA. Samtliga provningsanordningar
demonterades vid ockupationen av Berlin för att flyttas till
Ryssland, där de åter skulle uppmonteras och proven
fortsättas.
Som resultat av utvecklingsarbetet på högspända
likströmskablar, vilket pågått sedan 1935, anföres bl.a.
följande :
katafores, dvs. materialtransport inom kabeln vid
långvarig likströmspåkänning, spelar ingen roll i praktiken;
massakabel visar i nytt tillstånd avsevärt högre
isola-tionshållfasthet än oljekabel; genom migrering sjunker
emellertid massakabelns hållfasthet kraftigt;
såväl olje- som massakablar äro utsatta för ett fenomen,
som särskilt är av betydelse vid likström, nämligen att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
