Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 19 april 1947 - Konservering av ångpannor under längre driftuppehåll, av Anders Langsberg - Konservering av upplagda fartyg, av K Wester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 april 1947
375
ferrihydroxid [Fe(OH)3], som utfälles i form av
ett rödbrunt siam. Därmed stores
lösningsjämvikten, och ytterligare järn går i lösning. Syret
har således en indirekt verkan i
korrosionsförloppet. Även vattnets lösningsförmåga för syre är
beroende av alkalihalten såsom framgår av fig. 9.
Vid korrosionen spela elektrolytiska förlopp ofta
en avgörande roll, och i synnerhet uppkomsten av
pittings torde kunna tillskrivas dylik
elementbildning. Den korroderade järnytan uppträder därvid
som anod med lägre potential än omgivande delar
av järnytan. Potentialskillnaden kan bero på
olikheter i järnytans bearbetning eller heterogeni te ter
i järnet, men även förekomsten av oxider kan
vara orsaken härtill. Järnets oxidationsprodukter
äro sålunda "ädlare", dvs. ha en högre
normalpotential än den rena metallen och uppträda som
katod i förhållande till denna. Från anoden
utsändas joner, som förena sig med vattnets
hyd-roxyljoner till ferrohydroxid, vilken i sin tur vid
närvaro av syre oxideras till olöslig ferrihydroxid.
Denna utfälles på den ädlare ytan kring den
anodiska ytan, och därmed uppstår successivt en
rostvall vid denna. Samtidigt förstoras alltmer
den fördjupning, som uppstår på anodytan i och
med att järn joner utgå från denna.
Givetvis är risken för elektrolytiska
korrosionsfenomen ännu större, då grundmetaller med stor
olikhet i normalpotential förekomma intill
varandra. Järn och koppar skilja sig sålunda rätt
avsevärt i fråga om normalpotentialen och bilda
därmed ett element, när de placeras i samma
lösning. Detsamma är förhållandet även med andra
metaller, och som regel bör användningen av
olika metaller undvikas vid konstruktioner i
vatten.
De utförda proven visa emellertid tydligt, att
korrosionen av järn på det hela taget upphör i
destillerat vatten, som tillsatts med lämplig mängd
alkali. Detta har även framgått av praktiska prov
med denna konserveringsmetod i ett antal
ångpannor. Dessa pannor ha varit fyllda med rent
kondensat med tillsats av 400 mg/l
natrium-hydroxid och 75 mg/1 trinatriumfosfat. De
inspekterades efter ett års stillestånd, varvid inga som
helst rostangrepp kunde iakttas i någon av
pannorna.
Det är därför tydligt, att våtkondensering av
ångpannor med alkaliserat vatten ger fullgod säkerhet
mot korrosionsskador. Vattnet skall därvid utgöras
av rent kondensat. För alkaliseringen bör användas
natriumhydroxid, som är det billigaste alkalit och
dessutom ger den lägsta totala salthalten i
vattnet. En mindre tillsats av trinatriumfosfat bör
därjämte användas, så att hårdhetsbildare, som
eventuellt kunna inkomma i kondensatet genom
otätheter i kondensorerna, utfällas. De utförda
proven visa, att tillsatsen av natriumhydroxid bör
vara ca 400 mg/1. Lämplig tillsats av
trinatriumfosfat torde vara 50—100 mg/1.
Fig. 1. Omrutning av artilleripjäs.
Konservering av upplagda fartyg. Amerikanska flottan
har länge sysselsatt sig med problemet att efter kriget lägga
upp sin stora flotta. Vid lösandet av detta problem har
man haft stor nytta av de metoder som framtvingades vid
skyddande av materiel mot väder och vind vid den
amerikanska marinens transporter av t.ex. flygplan stående
på däck i tropiska farvatten (Tekn. T. 1946 s. 378).
Det nya emballeringsmedlet, som då utexperimenterades
hade konstliartsnatur och kallades "strippable coating".
Detta nya skydd blev en av huvudfaktorerna vid
krigsfartygens konservering. De andra utgöres av rostskyddsfärg,
rostskyddsoljor samt avfuktning.
De rostskyddsfärger och rostskyddsoljor, som man kom
fram till, innebär inte något nytt i princip, även om det
naturligtvis också på dessa områden har gjorts stora
framsteg. Här kan emellertid nämnas som ett exempel på dessa
framsteg den nya "Hot Plastic"-färgen, vilken i hett
tillstånd sprutes på bordläggningen och som underhåll skall
hålla 5 år i saltvatten och 15 år i sötvatten.
Det som emellertid är nytt i den amerikanska marinens
konserveringsprinciper utgöres av "förpuppningen" av
kanoner, instrument m.m., som står på däck, samt statisk
och dynamisk avfuktning av fartygets slutna utrymmen.
Dessa principer bildar tillsammans en helt ny formel för
fartygskonservering. Det är nämligen meningen att ett med
dessa metoder preparerat fartyg skall kunna ligga i minst
20 år utan underhåll med undantag av en mindre översyn
vart femte år. Samtidigt skall vid eventuell krigsfara denna
"döda" flotta inom högst 30 dagar kunna vara i krigstjänst.
Förpuppningen av t.ex. en kanon tillgår på följande sätt:
Fig. 2. Kanonhöljen i färdigt skick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
