Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 17 maj 1947 - Anordning för mätning av vridmoment, av Arne Mörtsell och Per Olin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(438
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 5. Statisk utvägningsanordning jämte mätinstrument.
Fig. 6. Momentkoppling avsedd för relativt höga hastigheter.
motstånd av vanlig radiotyp, vilket visat sig vara
tillräckligt.
I fig. 4 ser man kopplingen i ett redan utprovat
utförande. På kopplingens övre halva synes överföraren (9 i fig. 1)
samt hävarmen (10 i fig. 1), som överför vridningen i
kopplingen till en parallellförskjutning hos järnkonan (26).
På undre halvan ser man självinduktionen samt två
släpringar för anslutningen till spolen. För detta ändamål
behövs endast en ring, enär spolens ena ände kan anslutas
till godset. Det här visade provexemplaret av kopplingen
är emellertid försett med två spolar och därför även med
två ringar. Fig. 5 visar kopplingen försedd med en
hävarm för statisk kalibrering samt till vänster mätbryggan
med instrument.
Momentmätaren har använts på en emulgeringsapparat
vid Gummilaboratoriet i Uppsala, där den har visat sig
fungera tillfredsställande. Själva mätinstrumentet var
därvid placerat i en liten bod ca 15 m från kopplingen.
Fig. 6 visar ett utkast till en koppling, som är avsedd för
relativt höga hastigheter. De två kopplingsdelarna 1 och 2
är fixerade på axeländarna. Fjädern 6 överför
drivmomen-tet mellan kopplingsdelarna. Förvridningsrörelsen
överföres från 2 A och 10 till stiftet 21, vilket i sin tur är
kopplat till givaren, som har axiell rörelse inuti den centralt
belägna elektromagneten 32. Med ett sådant utförande
beräknar man att kunna åstadkomma dynamisk
utbalansering även för höga varvtal.
Som inledningsvis nämnts har man vid konstruktionen
av det här beskrivna slaget av momentmätare sökt
åstadkomma en anordning, som även under längre tids
användning bibehåller sina ursprungliga egenskaper. Härigenom
skulle det bli möjligt att under kontinuerlig drift mäta
moment och effekt hos aggregat med effektalstrande och
effektabsorberande apparater.
en hoptryckning av fjädern 24. Härigenom får man lika
stor dämpning i båda rörelseriktningarna.
För mätning av kopplingshalvornas vridning och därmed
momentet kan flera metoder användas. Bekvämast är
givetvis elmetoder, enär dessa medger att mätinstrumentet kan
uppställas på önskat avstånd från det aggregat, i vilket
kopplingen är monterad. Bland tänkbara elektriska
mätmetoder må följande nämnas. Man kan använda
vridnings-rörelsen mellan kopplingshalvorna till att förändra ett
elektriskt motstånd eller en kapacitet. Vidare kan en
självinduktion ändras eller också kan man låta den
magnetiska kopplingen mellan två spolar ändras. Bland dessa
metoder torde de två sista vara att föredra, därför att de
går att utföra mekaniskt stabilt samt tillåter användning
av lågfrekvent växelspänning, t.ex. nätets 50 p/s spänning.
De båda första metoderna torde däremot endast med
svårighet kunna användas, motståndsmetoden därför att ett
hållbart motstånd för detta ändamål knappast går att
framställa, och kapacitetsmetoden därför att de kapaciteter,
som någorlunda bekvämt kan inmonteras, måste bli för
små för att medge så låg mätfrekvens som 50 p/s.
Vid den i fig. 1 visade momentmätaren har metoden med
variabel självinduktion använts. Självinduktionen består,
av spolen 30 med järnkärnan 31. Som framgår av fig. 1
finns i järnkärnan ett luftgap, som varieras genom att
järnkonan 26 förskjutes då kopplingshalvornas inbördes läge
ändras. Hylsan 27, som omger 26, måste givetvis vara av
omagnetiskt material och är här utförd av mässing.
Självinduktionen inkopplas i en brygga enligt fig. 2. Bryggan
avpassas så, att minsta möjliga ström går genom
instrumentet, då kopplingen är obelastad. När järnkonan 26
ändrar läge genom att kopplingen belastas, ändras
självinduktionen i spolen och bryggan kommer ur balans, vilket
ökar strömmen genom mätinstrumentet. Med den form
konan givits här, blir strömmen proportionell mot konans
förskjutning och mot vridningsmomentet på kopplingen.
Detta framgår av fig. 3, som visar en kalibreringskurva
för momentmätaren. För att kompensera
spänningsvariationerna på 220 V nätet har man i primärkretsen på den
transformator, som matar bryggan, kopplat ett järnväte-
Fig. 4. En provad typ av momentkopplingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
