Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 31 maj 1947 - Färg och form, av Carl-Axel Acking
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 maj 1947
Fig. 10. 1800-taIsskuIpturen Diana har en naturalistisk
form och en spretig kontur som är oberoende av
materialet medan den klassiska lansbäraren har en med hänsyn
till materialet stiliserad form, samlad inom stenblockets
kontur. Denna form har givit skulpturen eget liv.
Fig. 11. Den gamla morseapparaten är romantiskt
expressiv i formen men skrymmande och oskyddad. Den nya
har komprimerats och stoppats i en stum låda. Måhända
kunde de goda tekniska egenskaperna trivas lika bra i ett
något uttrycksfullare hölje.
En del av det som skapas under namn av
industriell formgivning skulle vinna på att
disciplineras i samma anda som den klassiska
skulpturen. Detta behöver dock icke innebära en så långt
driven förenkling som den senaste
morsetelegraf-apparaten bredvid motsvarande apparat från
1885, fig. 11. Den gamla apparaten kan tjusa oss
genom sin romantiska uttrycksfullhet men är
säkerligen ur många synpunkter olämpligt
utformad och givetvis inget ideal. Den nya
apparaten har komprimerats och stoppats in i en
ointressant låda, som ingenting berättar om vad som
försiggår. Måhända kunde man tänka sig en något
mera expressiv form med samma goda tekniska
egenskaper.
Den skål av gjutgods med lock och två handtag,
som vi ser på fig. 12, har en vacker, växande
form. Skålen vilar stadigt i foten men kärlets
väggar reser sig i en spänstig linje. Locket bildar med
sin mjukt formade stigande kontur, krönt av en
knopp, en avslutning uppåt som liksom
fullbordar skålen och samlar föremålet till en helhet.
Det får nästan mänskliga, godmodiga drag med
sina armar, skänklarna som med sin utåtböjning
nedtill liksom räcker en handen och inbjuder att
ta i. I den nutida silverskålen ser vi en tämligen
själlös och stel form. Foten är för liten och själva
skålformen är slapp. Locket består av några på
varandra staplade skivor utan sammanhang eller
släktskap med underredet. Handtagen hänger
slappa och dumma utmed sidan. De renodlade
husgeråden och kanske än mer handverktygen
inom olika yrken har genom århundraden,
oberoende av stilutvecklingen, i huvudsak bibehållit
sin självklara och av funktionen bestämda form.
Skeppsbyggaren kan ge oss goda lärdomar såväl
i fråga om materialbehandling som formgivning.
I en sådan detalj som vantskruvens infästning,
fig. 13, har vi exempel på god form och
materialkänsla. Taljblocket är också ett bra exempel på
ädel form, uttrycksfull, avslipad och färdig. Inte
bara i detaljerna utan även i behandlingen av
helheten kan vi hämta lärdomar av
skeppsbyggaren. Språnglinjen på ett fartyg kan inte, om den
Fig. 9. Såväl Michelangelo som le Corbusier har
komponerat fasader efter geometriska principer, men ett schema
är i och för sig ingen garanti. Det genom övning tränade
ögat har i båda fallen varit avgörande.
Fig. 12. Gjutgodsskålen t.v. och dess lock bildar
tillsammans en harmonisk helhet. Silverskålens t.h. lock har ingen
släktskap med skålformen; helheten är stel och oharmonisk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
