Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 31 maj 1947 - Formspråket och tekniken, av Sven Ivar Lind - Formgivning. Diskussion, av R Steenhoff, av E Hj. Linder, K A Fröman, S I Lind, A Lenning, J Kärnhagen, H Zimdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 A maj 1947
489
inte funktionalismen lastas: det är ett uttryck för
den allmänna deformitet i vår kultur, som jag
berört, dess ensidigt teoretiska inriktning och för
okunnigheten om människans irrationella behov
oc.h reaktioner.
Det första problemet för producenten, som vill
ge god industriell form åt sina produkter, är att
låta teknik och funktion komma till klart uttryck.
Detta förutsätter studier av produktionsteknik
och funktionsstudier, vilka teknikern själv kan
klara. Funktionsstudiet bör vara det primära.
Uppgifter från återförsäljare och
marknadsun-dersökare ge kännedom om konsumentens
reaktioner och önskemål. Dessa måste bedömas
synnerligen kritiskt. Även om alla här berörda krav
tillfredsställas är det långt ifrån säkert att
föremålet verkligen får en god form. Härtill fordras
också formvilja och kultiverat formsinne,
förmåga av syntes och intuition; skönhetens kurvor
äro oåtkomliga för förnuftet. För att tillgodose
dessa fordringar brukar man nu mer eller mindre
slumpartat tillkalla någon konstnär eller
konsthantverkare. Ett sådant samarbete kan ibland ge
goda resultat. Det slutmål man bör sträva till är
emellertid att hos teknikern själv liksom hos
alla odla det estetiska sinnet, så att hans
skapande förmåga även på detta område utvecklas. Detta
bildningsmål kan var ocli en förverkliga genom
övningar.
Det industriella konstverket skulle förena
teoretisk fulländning och ekonomi med oförklarlig,
oefterhärmlig sinnlig skönhet.
Diskussion
Överingenjör R sheknhoff: Den svenska standardflaskan
för öl, vatten och läskedrycker tycks ha benägenhet att
ideligen dyka upp i diskussionerna om industriell
formgivning. Arkitekt Lind har nu uttalat, att flaskhalsens
kurvor icke vore åtkomliga för förnuftet. I detta postulat
ligger väl den undermeningen, att när förnuftet har lett
oss fram till vad vi anser vara den tekniskt bästa
lösningen, så räcker inte delta, utan vi bör härjämte släppa
in de estetiska faktorerna.
Om jag nu med några ord berör denna flaskform, så är
det emellertid mest för att använda den såsom exempel
i ett sammanhang med vidare syftning. Vissa
bruksföremål måste konstrueras på mycket lång sikt för bruk under
årtionden och för produktion i upplagor, skrivna med
åttasiffriga tal. Som arkitekt Lind även uttalat, varierar
ju uppfattningen om vad som är vackert från tid till annan.
Vad som betraktades såsom högsta mod för några
årtionden sedan, det skrattar man åt i dag. När teknikerna har
framkommit till den produkt, som de anser bäst ur sina
synpunkter, är det därför mycket naturligt, att de anser
en utformning på enbart tekniska grunder för det riktiga.
Konstruktören har en lättförklarlig känsla av att han,
genom att låta de estetiska synpunkterna rubba den
tekniska konstruktionens kurvor, skulle införa ett
osäkerhetsmoment, som för bruksföremål av ifrågavarande art
kunde medföra obehagliga ekonomiska konsekvenser. Om
vissa bruksföremål alltså icke har blivit så estetiskt
tilltalande, som man måhända kunde ha önskat, har de å
andra sidan icke heller blivit så fula, som vi möjligen
skulle ha ansett dem, om de hade rönt ett starkare
inflytande av de estetiska moderiktningarna för ett par
decennier sedan.
Jag vill härmed inte ha sagt, att vi inte skall omge oss
med vackra saker. Vi bör självfallet lägga ned estetisk
omsorg även på de mest vardagliga bruksföremål, men
man måste enligt min mening välja sina exempel med
yttersta omsorg och inte bryta staven över alla våra
föregångares prestationer.
Fil. dr E Hj. Linder: Här har ställts frågan, var det
konstnärliga momentet — "det sköna" — i formgivningen hos
byggnader eller bruksföremål skulle ligga. Sådant är i regel
omöjligt att begreppsmässigt ånge. Det känner man ofta
mycket bittert, även då man sysslar med litterära
skapelser. Jag skulle vilja dra en jämförelse mellan
skönhets-momentet å ena sidan och å andra sidan den humoristiska
poängen i en verkligt rolig historia. Det finns historier,
som man blir lika road av var gång man erinrar sig dem.
I poängen ligger ett överraskningsmoment, något som icke
kan förhandsberäknas eller rationellt framkonstrueras.
Kvickheten bryter mot logik och vana och uppenbarar
plötsligt ett nytt sammanhang. Det sköna i ett hus eller
i formen på en pilsnerflaska ligger säkerligen ofta däri,
att i linjespelet, kurvorna, proportionerna ligger något
oväntat. Det närmast till hands liggande eller det
matematiskt helt regelmässiga verkar banalt vid en jämförelse.
Symmetri och matematisk regelbundenhet härskar till en
viss grad, men ett konstnärligt infall har någonstans brutit
regelmässigheten. Det finns säkert en frihetssfär för både
arkitekten och buteljkonstruktören. Inom gränserna för
hållfasthet och praktisk användbarhet rör sig hans fria
fantasi, hans artistiska ingivelse. Det goda eller fulländade
resultatet är frukten av ett samspel mellan konstruktion
och fri ingivelse.
Byråchef K A Fröman: Då man talar om konstens
utveckling och särskilt om forskning inom konstområdet,
gör sig en tekniker gärna den frågan, i vad mån man
verkligen kan påräkna exakta resultat vid en sådan forskning.
Jag har den allra största respekt för det sköna i alla
former och finner fullständigt naturligt att en utveckling har
ägt rum även inom konsten, men jag vill starkt
ifrågasätta, i vad mån uppnådda resultat kan anses slutgiltiga
inom den ena eller den andra estetiska detaljen. Man
finner ju ofta ej minst inom konstnärskretsar att
uppfattningen om, vad som verkligen är vackert och estetiskt
värdefullt, starkt varierar från en tid till en annan, ibland
efter endast några få år.
I fråga om nyttoföremål måste clet estetiska ansvaret
anses betydligt större hos den som lanserar en viss typ med
avseende på form och färg, än beträffande exempelvis en
tavla, som endast förekommer i ett enda exemplar, under
det att nyttoföremålet kommer inför en stor allmänhets
ögon och mer eller mindre påverkar smaken inom en vid
krets. Ett behov av variation föreligger beträffande
nyttoföremål och det torde väl icke vara otänkbart, att även en
god typ kan efter en tid förbättras eller åtminstone
ersättas med en lika god, men med avvikande utseende.
Det vore av stort intresse att från konstnärshåll få
uttalande om dels i vad mån en estetisk forskning kunde
tänkas föra fram till några slutgiltiga resultat annat än
möjligen i vissa undantagsfall, dels huruvida icke
önskemål om variation måste anses mycket legitimt och fullt
överensstämmande med konstens natur. Slutligen frågas
om icke frihet borde lämnas för individuell smak och
uppfattning. En konstälskande person kan ibland ha en
uppfattning om vissa konstnärsprodukter som avsevärt
avviker från uppfattningen inom tongivande
konstnärskretsar. Det synes rimligt att ge vederbörligt utrymme för
personlig smak även då man icke är beredd att helt
"acceptera" en konstriktning, som kanske snart visar sig
endast vara ett dagsmod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
