Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 21 juni 1947 - Robotvapen och robotstyrningar, av Sven Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 juni 1947
537
krävde dock en ytterst vaksam och kostbar vakthållning
med jaktplan. Vl-bomben var gjord för massproduktion.
Den krävde ungefär 800 arbetstimmar och kostade 6 000
—7 000 kr., under det att ett modernt jaktplan kostar ca
250 000 kr. Bomben byggdes på ett flertal platser,
ursprungligen i folkbilsfabriken i Wolfsberg och senare
lni-vudsaklien i en underjordisk fabrik i Schönebeck.
Styr-anläggningen framställdes av Askania-Werke vid
Karls-hagen. Vid sammanbrottet fanns 8 500 VI på lager färdiga
för användning; 1 200 VI kunde framställas per månad.
V2 hade vikt 12 980 kg, längd 14 m, diameter 1.8 m,
sprängladdning 980 kg, maximihastighet ca 5 000 km/h, topphöjd
80 000 m, flygsträcka (skottvidd) 300 km,
vätskeraket-motor, maximal effekt 000 000 lik; stabilisering:
proportio-nalreglering med derivering till skev-, höjd- och sidroder;
styrning: autopilot, skottviddsreglering genom integration
av accelerationen.
Den 13 juni 1944 är i två avseenden ett märkligt datum
i raketteknikens historia. Då började Vl-attackerna mot
England och samma dag blev V2 genom ett fel vid en
provskjutning känd utanför Tyskland. Då slog nämligen
ett icke stridsladdat provexemplar ned i Bäckebo i
Småland. Terrängen kring nedslaget genomsöktes ytterst noga
och alla delar sändes till England. Brittiska ingenjörer
utförde med svenskt bistånd bragden att av de otaliga
fragmenten rekonstruera bomben så att engelsmännen, då
V2-attackerna mot London började 3 månader senare,
åtminstone visste vad slags vapen man hade att göra med.
Men härmed måste man nöja sig, och det lyckades dem
inte att hejda eller oskadliggöra en enda av de 3 (>05
bomber som avsköts mot dem.
V2 utexperimenterades vid Peenemiinde och tillverkades
i den ofantliga underjordiska fabriken i Nordhausen, som
sysselsatte 30 000 arbetare och som hade en kapacitet av
30 V2 per dag samt dessutom tillverkade Walter-motorer
och Vl-detaljer. 1944 tillverkades 7 500 V2, t.o.m. mars
1945 2 500 st. 3 065 bomber avsköts mot de allierade.
Omkring 8 % därav förolyckades i starten och ett något
större antal exploderade i luften eller avvek från den
avsedda banan. Förolyckade V2 reparerades ej eftersom
detta skulle ha varit ett ytterst riskabelt företag.
Precisionen hos de bomber, som fungerade efter
beräkning, var god. Engelsmännen företog provskjutningar i
oktober 1945 i Cuxhafen och uppnådde därvid en
spridning av 2 % av skottvidden. Amerikanarna liar sedan maj
1946 provskjutit V2-raketer i ökenområdet White Sands i
New Mexico, varvid man noterat 0,5 % spridning. I båda
fallen har tysktillverkade raketer använts och
skjutningarna sköttes åtminstone ursprungligen av tyska tekniker
med tyska startutrustningar och tyska kontrollinstrument.
Provningen har i Amerika överlämnats till privata firmor,
främst General Electric. Proven i White Sands avser inte
endast studium av V2 utan också atmosfäriska
undersökningar med hjälp av instrument som är inbyggda på
sprängladdningens plats. Resultat från mätningarna har
då och då omnämnts i pressen. Bl.a. har man visat
fotografier av jorden tagna från 160 km höjd.
Följande tabell ger en intressant jämförelse mellan VI,
V2 och ett tungt bombplan av konventionell konstruktion:
Bombplan V2 VI
Procentuella vikter
Flygvikt ................... 29 13 25
Motor ..................... 24 8 8
Bränsle ................... 19 69 19
Utrustning ................ 13 2 1
Sprängladdning ............ 16 8 46
Aktionsradie .......kin 2 500 350 280
Aktionstid ................. 6,5 h 5 min 30 min
Maximihastighet .. . km/h 600 5 500 650
Bränsleförbrukning. . kg/s 0,26 125 0,30
kg/hkli 0,34 0,73 2,0
Mest iögonenfallande är den höga nyttolasten hos VI och
den låga hos V2. Vinsten hos VI beror på låg vikt hos
motor och utrustning, förlusten hos V2 på den orimligt
stora bränslemängden. Här är dock att märka, alt det
bränsle, som i V2 återstår vid nedslaget, har en högst
betydande sprängverkan. Ur bränslesynpunkt ställer sig V2
förmånligare än VI men bådas ekonomi är långt
underlägsen bombplanets. Härtill bör läggas kostnaderna för
framställningen. V2 krävde 20 000 arbetstimmar och
kostade ca 500 000 kr., VI 800 arbetstimmar resp. 7 000 kr. V2
är alltså ett utomordentligt dyrbart vapen eftersom det
knappast kan vara mycket mening att betala 500 000 kr.
för all transportera 1 t sprängämne 35 mil.
Man måste dock komma ihåg att V2 endast var ett steg
1 en lång utvecklingsserie, och alt det endast var tiden som
hindrade tyskarna att fullfölja den. Dessutom var V2
tydligen avsedd för ett betydligt effektivare sprängämne än
trotyl, nämligen för en atombomb. En sådan skulle gjort
V2 till ett vapen med odiskutabel stridsekonomi. V2 är
väl lämpad för en atombomb på grund av sin stora
räckvidd, sin goda träffnoggrannhet och sin höga hastighet,
som trotsar alla försvarsåtgärder.
Hur långt tyskarna hade kommit med sin atombomb har
förblivit de allierades hemlighet, men tyskarna arbetade
troligen på en atombomb jämsides med raketulvecklingen.
Arbetet försvårades dock av bomboffensiven och framför
allt av de norska patrioterna, som genom sitt sabotage mot
deuterium-framställningen i Rjukan ovetande gjorde en
insats av världshistorisk betydelse. Hade det lyckats
tyskarna att fullfölja sitt atomprogram, så hade de på sommaren
1944 haft ett vapen till sitt förfogande, som med makaber
elegans hade kunnat förvandla Englands invasionshamnar
till samma rykande ruinhögar som Hiroshima och
Naga-saki. En sådan möjlighet skulle säkerligen ha utnyttjats.
1 och för sig är dock utvecklingen av V2 en teknisk
prestation, som inte står amerikanarnas atombomb efter.
Ännu mera fascinerande än V2 är tyskarnas
A9—Al O-projekt. A9 är en V2 med vingar och en
förare, som fortsätter i glidflykt då projektilen på
nedvägen når stratosfären. På detta sätt kan
skottvidden ökas från V2:s 300 km till 550 km
och flygtiden från 5 till 15 min.
A10 var en startraket för A9, som skulle väga
85 t. Den skulle kopplas ihop med A9 och på
3—5 min lyfta denna till 25 km höjd. Där
frigöres startraketen ocli faller tillbaka till jorden.
A9 kunde sedan fortsätta på två sätt. Det första
innebar att den med sin egen motor fortsätter i
planflykt på 25 km höjd med en hastighet av
2 500 km/h. Skottvidden ökar nu till 1 600 km och
flygtiden blir 70 min. Detta flygsätt skulle inte
medföra några nya problem, och det var endast
en tidsfråga för tyskarna att genomföra
projektet. Enligt det andra sättet skulle A9 med sin
egen motor fortsätta att stiga titi en höjd av 300
km. Den skulle sedan falla tillbaka och då den
med en hastighet av 13 000 km/h på nytt kommer
ned i stratosfären, börjar piloten glidflyga mot
målet. Skottvidden blir i detta fall 4 800 km och
flygtiden 45 min, motsvarande en medelhastighet
av 6 400 km/h. Emellertid ger dessa
utomordentliga hastigheter nya problem, som ännu så länge
återstår att lösa.
Planen öppnar dock fantastiska perspektiv.
Avståndet från Berlin till New York är ungefär
6 400 km. Med en ganska obetydlig ökning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
