Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 28 juni 1947 - Sveriges bränsleförsörjning, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(552
TEKNISK TIDSKRIFT
Sveriges bränsleförsörjning. Frågan varför del
alltjämt behövs ett centralt försörjningsorgan för bränslet i
vårt land kan kortast besvaras på följande sätt: därföi
att vi är beroende av importerade bränslen och därför
att man måste räkna med att det under många år
framåt kommer att råda knapphet på kol i hela världen.
Kolproduktionen i Europa, bortsett från Sovjetunionen,
vallinder åren närmast före kriget uppe i ungefär 500 Ml/år,
men ännu i slutet av 1946 hade man inte kommit upp
till mera än ca 360 Mt/år. Sveriges årliga bränslebalans
motsvarade omedelbart före kriget en import av ungefär
(X,5 Mt kol och koks och 200 000 t eldningsolja. Härtill
kommer den svenska stenkolsproduktionen på ca 400 000 t
och avsevärda mängder ved.
Hur har då förkrigstidens behov av importerade bränslen
ändrats? Den normala tillväxten har tenderat att öka
im-portbehovet. à andra sidan har elektrifieringen av
järnvägarna och övergången till eldrift för sådana ändamål,
som tidigare tillgodosågs med importerade bränslen,
minskat bränslebehovet. Det anses att elektrifieringen sedan
1939 har medfört en minskning av bränslebehovet
motsvarande ungefär 750 000 t stenkol. Slutligen har
rationaliseringen på bränsleområdet minskat värmebehovet och
i ännu högre grad bränslebehovet. Det är visserligen
omöjligt att siffermässigt ånge den bränslebesparing som
härrör ur rationaliseringen. Man kan endast säga att den är
betydande men lika säkert är att det fortfarande finns
ofantligt mycket alt göra för att minska bränslebehovet.
Rationaliseringen på bränsleområdet kan sägas gå fram
efter två linjer. Som exempel på den ena, mera långsamt
verkande, kan nämnas utvecklingen på
sulfatmasseområ-det. För en mansålder sedan var bränsleförbrukningen i
en sulfatfabrik någonting mellan 750 och 900 kg kol per
ton massa. 1 dag är en modern sulfatfabrik helt
självförsörjande med avseende på både värme och kraft. Den
andra formen är den s.k. kalorijakten. Som ett extremt
exempel på dess resultat kan anföras en fabrik, där det
fanns en läckande ventil i en förbigångsledning vid en
värmeväxlare, vilket förorsakade en värmeförlust
motsvarande ca 1 700 t kol/år.
På bostadsuppvärmningens område går utvecklingen mot
allt större centralisering av anordningarna för alstringen
av värme. För inte så länge sedan var det ju vanligt med
en eldstad i varje rum. Nu har man i allmänhet en
eldstad i varje byggnad, och det dröjer antagligen inte länge
förrän det betraktas som naturligt att man har en
värmeanläggning gemensamt för hela kvarter eller bela
stadsdelar. Detta är givetvis ägnat att minska
anläggningskostnaderna. förbättra bränsleekonomin och minska behovet
av arbetskraft. Så långt är allt gott och väl. Ur
försörj-ningssynpunkt har systemet dock sina risker. En
störning i en värmecentral berörde förr ett enda rum, nu ett
helt hus och i framtiden sannolikt ett helt bostadskvarter
eller en hel stadsdel. Det är oundvikliga olägenheter av
centraliseringen, som man måste ta på köpet, här liksom
på andra områden.
En annan tendens, som är rätt oroande ur
försörjnings-synpunkt, är benägenheten att minska lagringsutrymmena.
Förr fanns det i varje hus utrymme för husets vinterbehov
av ved, och de utrymmena var också fyllda när vintern
kom. Vi har gått över till allt mindre skrymmande
bränslen och till slut har oljan kommit. Detta borde ha lett
till ännu bättre utrymmen för bränslets lagring men
motsatsen är fallet. Byggherrar och arkitekter har så
sorglöst litat på den moderna distributionstekniken, att det i
ett hus nu för tiden i allmänhet finns lör små utrymmen
tör lagring av bränsle, kanske för endast två dagars
oljeförbrukning på högvintern. Samma tendens gör sig
gällande inom industrin, där man inte gör klart för sig att
vårt oljeproblem i stor utsträckning är ett
distributionsproblem. Även kolhandeln har sina lagringsproblem. Den
är inte inrättad för och kan inte heller lätt anpassas efter
den bränsleförbrukning som ett verkligt kallt år medför.
En beredskapslagring av koks är därför en tvingande
nödvändighet, även sedan mera normala förhållanden inträtt.
Utsikterna att få kol och koks från våra traditionella
leverantörer ter sig tills vidare synnerligen ogynnsamma.
För bränsleåret 1947—1948 kan man inte räkna med alt
ta mera än 2,75 Mt stenkol från Polen och sammanlagt
ungefär 0,75 Mt koks från Polen, Ruhr, Holland och
Belgien. Detta är givetvis alldeles otillräckligt, och vad
värre är: någon snar förbättring av läget tycks det inte
bli. Vi är alltså hänvisade till att för flera år framåt
täcka vårt bränslebehov på annat sätt än genom import
av fossila bränslen från Europa. Bland annat blir vi
tvungna att köpa stenkol från USA, och vårt skeppsningsprogram
motsvarar nu bortåt 190 000 t per månad. Med den oro,
som råder på arbetsmarknaden i USA, kan vår kolimport
lamslås snart sagt från dag till dag.
En ljuspunkt i allt det mörka är eldningsoljan. Den kan
visserligen inte lösa vårt bränsleproblem men den kan
vara till mycket god hjälp. Före kriget förbrukades
ungefär 200 000 t eldningsolja i landet men under innevarande
bränsleår har vi varit uppe i sex gånger den mängden. En
svårighet är emellertid bristen på en effektiv
mottagnings-och distributionsapparat. Genom bl.a. ett utomordentligt,
omsorgsfullt planeringsarbete och effektivt utnyttjande av
distributionsapparaten har det emellertid lyckats att tänja
ut distributionskapaciteten. Oljehandelns
lagringsutrymmen motsvarar endast sex veckors förbrukning och hos
konsumenterna motsvarar lagringsutrymmena i
genomsnitt endast tre veckor. Detta är belt otillfredsställande
och måste förbättras. För södra och mellersta Sverige
borde det finnas tre månaders lagringskapacitet och för
Norrland upp till det dubbla. Dessa cisternutrymmen
måste vara fyllda när tiden för isrisk kommer och hållas
fyllda så länge det går. De stora förbrukarna kan också
bidra genom att skaffa egna cisternvagnar för
järnvägstransporterna. Vissa förbrukare behåller tyvärr
cisternvagnarna onödigt länge, men detta har vi inte råd till, utan
cisternvagnarna måste tömmas och returneras
omedelbart. För närvarande tycks tillgången på eldningsolja vara
god men hur det blir på längre sikt är svårt att bedöma.
Vad våra egna bränsle tillgångar beträffar kan det
nämnas att de svenska kolen inte nämnvärt kan bidra till vår
bränsleförsörjning. Rent mängdmässigt skulle däremot
torven kunna räcka för vår bränsleförsörjning i
århundraden. Det måste därför betraktas soin en av de allra
viktigaste forskningsuppgifterna att finna en metod för
torvens avvattning, som möjliggör torvtäkt året runt i
stället för som nu under några sommarveckor. Om det lyckas,
eller rättare, när det lyckas att finna en metod att befria
torven från större delen av vattnet, blir denna ett utmärkt
bränsle och dessutom en värdefull råvara som
utgångsmaterial för en hel del intressanta kemiska tillverkningar.
Torvforskningen är en beredskapsuppgift av första
ordningen lör vårt torvrika land. Den svenska skogen har
fått lämna huvuddelen av ersättningsbränslena under
krigsåren. Utan veden skulle vi ha stått oss ganska slätt.
För nästa bränsleår behövs ungefär 20 milj. m3 som
komplement till importen. I längden kan man ju inte få ställa
sådana anspråk på skogen men nöden har ingen lag.
En svårighet i fråga om bränsleförsörjningen är all olika
bränslen inte utan vidare kan ersätta varandra. Även om
vi hade fri import av stenkol men inte kunde få
tillräckligt med koks skulle vi ändå behöva sätta in ved som
ersättning för koksen. För bostadsuppvärmning kan stenkol
i allmänhet inte ersätta koks. Detta kan däremot antracit,
som dock i normala fall ställer sig för dyr. 1 fråga om
eldningsolja iir det oljeeldningsaggregaten, som är den
trånga sektionen. För nästa bränsleår måste det nu alltså
skaffas fram stora mängder ved. Lyckas inte detta måste
man som en yttersta reserv ta i anspråk även gagnvirke.
Den inhemska vattenkraften kan inte i nämnvärd
utsträckning ersätta importbränslena. En fortsatt
kraftutbyggnad i ungefär samma takt som nu kommer därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
