Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 30 augusti 1947 - Människan som värdegrund och verkningskvantum, av Gunnar Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
630
TEKNISK TIDSKRIFT
är människan, det mänskliga. Men grundvärdet
människan uppfattas i så många olika
schatteringar, med tonvikt på olika sidor av det
mänskliga — från renässansens fullmänsklighetsideal
till asketiska riktningars högvärdering av enbart
det andligt mänskliga, frigjort från och i fientlig
motsättning till det biologiska osv.
En mycket väsentlig motsats i fråga om den
mänskliga värdesynen (visserligen med många
övergångar) ges i orden
individualism—kollek-tivism. Det mänskliga grundvärdet individen
eller gruppen — samhället. Ena sidan betraktar
kollektivet som ett egenvärde — en högre
organism. för vilken de enskilda cellerna blott har
medelbart värde, lika litet egenvärde som
överhudcellerna för den fjällande solbadaren. Ett
allvarligt och väsentligt kapitel — inte minst därför
att den kollektivistiska värdesynen under
historiens lopp ständigt visat en oerhörd makt över
människorna: stammen—klanen som allt
dominerande egenvärde, senare nationen—staten. "Du
själv är intet, ditt folk är allt."
Starka argument kan resas för en sådan
värdesyn. Antar man ett mål, en mening för det
biologiska skeendet, synes det vara: artens
utveckling och bibehållelse. Naturen slösar furstligt med
individuella liv, för att bevara arterna,
stammarna. Och man har utpräglat kollektivistiskt
inriktade djurformer, samhällsbildare som myrorna,
där individens funktioner motsvarar cellernas
eller organens funktioner i en organism av högre
ordning. Detta i klar motsättning till
familjeindividualister som sångfåglarna.
Men var står Homo sapiens? Med hänvisning till
utförligare framställning* skall summariskt sägas:
långt närmare sångfåglarna än myrorna.
Människan är på intet vis kollektivistiskt
instinktut-formad à la samhällsbildande insekt. Människan
är till sin biologiska art och utrustning
individualist men med sociala möjligheter och behov:
en sällskaplig individualist.
Varje förkunnelse av kollektivet som det
biologisk-psykologiskt eller historiskt motiverade
mänskliga grundvärdet är en lös hypotetisk
konstruktion, så lös att den knappast förtjänar ens
beteckningen hypotes. Faktum är: människan
värderar primärt sitt eget jag, därtill de individer
som hon dras till genom sina sympatiska drifter:
sexualitet, yngelvårddrift, lekbehov och allmän
sällskaplighet — och dem som hon genom sitt
högutvecklade själsliv identifierar sig med.
Den kollektivistiska värdedogmatiken kommer
heller aldrig ifrån individualismen — fast i vilken
form? Folkmassornas entusiasm måste hakas på
individer, i Ledarens och ledarnas gestalter.
Visserligen samtidigt personifierande kollektivet —
staten, nationen, folket — men främst och
avgörande individer, för kvinnornas dyrkande kärlek
* Beskow, G: Morgondagens människa, Stockholm 1945.
och pojkarnas—männens stolta identifikation.
(Härtill naturligtvis möjligheten att själv få
lysande individuell maktposition,
Gruppenführer-skapets karriärdröm.) Den filosofiska
bakgrunden: Nietzsches övermänniskodyrkan, kollektivet
blir substrat för geniet, övermänniskan, ledaren.
Grundvärdet är alltså även här alltjämt
individen, men den utvalda undantagsindividen, vars
strålglans ger den i sig värdelösa massan ett
sekundärvärde såsom tjänande underlag. En art
av individualism som inte är demokratins.
Demokratins grundtanke heter: varje enskild
människas värde.
Man kan formulera den värdesynen så: Varje
enskild man och kvinna är huvudrollsinnehavare
i livsdramat, en reproduktion av Människan. (Inte
minskar ett Shakespearedrama i värde därför att
det spelas otaliga gånger — inte bibeln eller Faust
därför att den reproduceras i miljarder exemplar.)
I synen på de enskilda människorna som
grundvärde enas i själva verket de väsentliga
västerländska idéströmningarna.
Kristendomen. Varje människas egenvärde,
evighetsvärde: personligt älskad av Gud, en
odödlig själ.
Liberalismen är ju klart individualistisk i sin
mänskliga värdesyn.
Socialismen: "Människovärdet vi fordra
tillbaka." Socialismens mål är intet kollektiv à la
Sovjet men att ge de proletära massorna en
"människovärdig" individuell existens; och den väg
som angavs vet vi var: internationell solidaritet
mellan arbetarmassorna, tvärs över
statskollektivens gränser. (Alltså något helt annat än den
nutida nationalmarxismen.)
Västerlandets värdegrund är den enskilda
människan. Det grundvärdet har ju också nyligen
västerlandet tillsvidare räddat i sin gigantiska
försvarskamp mot nazismens—facismens ras- och
nationalkollektivistiska värdeskala och dess
politiska följdsatser.
Den enskilda människan som grundvärde — där
heter den politiska följdsatsen demokrati. Varje
enskild medborgare okränkbart fri, och myndig,
det är både fri och ansvarig, ansvarig för vad i
samhället sker. Varje form av förmyndarskap är
ett avsteg från demokratin och en devalvering av
människovärdet — antingen det innebär
medborgerlig frihetsinskränkning i statsnyttans
intresse, eller att ansvarighet och bestämmande i allt
högre grad överflyttas på ett ledarskikt,
respektive en byråkrati.
Till problemet individualism—kollektivism
brukar knytas egoism—solidaritet; vanligen så att
likhetstecken sätts individualism = egoism,
kollektivism = solidaritet; varigenom solidaritet ses
som motsats till individualism.
De ekvationerna är givetvis grundfalska.
Solidaritet — förutsättningen för allt positivt samliv —
betyder ju inlevelse med andra, ett vidgande av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
