Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 13 september 1947 - Fasthetsbestämning av geler, av Dag Torsten Berglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 september 19 AJ
675
Torsion
Sheppard, Sweet och Scott24 bestämde med en
’"torsionsdynamometer’’ den brytande lasten.
I utryckning av stämpel
Tracey hade en apparat, som liknade
Bloom-gelometern25. Den belastades med hagel men
stämpelytan var klotformad och
brottbelastningen mättes. Den var enligt Tracey direkt
proportionell mot radien. Detta innebär, att om man för
detta fall kan räkna med att ekv. (16) gäller ända
fram till brott, så är brottintryckningen direkt
proportionell mot kubikroten ur radien.
Tarr konstruerade en apparat beskriven av
Baker26. Stämpeln utgjordes av det plana
cirkulära tumstycket till en antiseptikspruta, som glider
så gott som friktionsfritt och sluter lufttätt till.
Det erforderliga trycket åstadkoms genom
komprimering av luft i en 2 1 flaska med vatten. Då
gelet brast, avlästes trycket i en manometer med
färgat vatten, vilket kan göras ganska noggrant.
Tryckhöjden i cm kallas "Tarr—Baker-enheter".
Emellertid var komprimeringen av luften på
detta sätt omständlig och apparaten var ej alltid
färdig för användning. Därför förbättrade Baker27
konstruktionen genom att låta tryckluften
komma från en behållare med komprimerad gas.
Tryckökningen skall ske kontinuerligt och alltid
med samma hastighet (2 cm vatten per minut).
Apparaten har fått en relativt stor användning
för pektingeler.
Sönderbrytning av ett g el underifrån
En gelundersökningsapparat, soin (tyvärr) har
fått en viss användning i Tyskland, är Lüers
"Pektinometer"28. Den består av en bägare med
veckade kanter. På botten ligger en platta, som
ser ut ungefär som projektionen av ett
vagnshjul. Den kallas för "Zerreissfigur" och är
försedd med en lodrät axel. Från axeln går en
kedja över två trissor till en tarerad viktbägare.
I bägaren hälles vid provningen hagel tills
figuren börjar röra sig uppåt med konstant
hastighet. Hagelmängden väges sedan och skall vara
ett mått på gelets "Zerreissfestigkeit". Metoden
är behäftad ined en hel del svagheter. Varje
"Pektinometer" upptas t.ex. onödigt lång tid. Ett
gel bör nämligen inte prövas förrän efter tidigast
ett dygn. Snabbkylning med vatten, som Lüer
föreslår, är ej att rekommendera, ty i så fall blir
gelet fastare vid kanterna än i mitten. Om en
större undersökning skall göras behövs alltså ett
stort antal bägare och figurer, som dessutom alla
måste vara exakt likadana.
Vilken är den lämpligaste metoden?
Om man vill försöka undvika konventionella
metoder, återstår drag-, torsions- och
intryck-ningsprov. Av dessa är blott intryckningsprovet
generellt användbart, varvid en plan stämpel
torde vara lättast att behandla teoretiskt. Den
bästa metoden, som för närvarande finns, är
Tarr—Bakers. Denna metod måste dock
till-lämpas ined kritik och eftertanke. Framför allt
är det ej klarlagt vilken betydelse tiden har vid
bestämningen av hållfastheten.
Metoder för bestämning av "proof resilience"
"Proof resilience" är den maximala
töjnings-energi, som materialet kan uthärda. Om man
räknar med att Hookes lag gäller fram till brott,
så är den a/2 (brottbelastning * brottöjning). Vid
försöken med torsionsdynamometer räknade
Sheppard, Sweet och Scott24 även ut
(brottbelastning • vridning) /area av provstycke. Detta är
proportionellt mot "proof resilience". Saxl29*30’31 har
konstruerat ett par apparater, med vilka man
kan mäta både intryckning och belastning.
In-tryckningen sker med en stämpel ined plan,
cirkulär botten. Belastningsökningen går
kontinuerligt med hjälp av en kedja. Halva produkten av
belastningen och intryckningen kallar Saxl "gel
factor". Givetvis kan man även med Saxl’s
apparater mäta elasticitetsmodulen, med en mindre
noggrannhet även hållfastheten.
Vad skall man bestämma: elasticitetsmodul,
hållfasthet eller "proof resilience"?
Först kan det vara lämpligt med en översikt av
relationen mellan elasticitetsmodul, hållfasthet
och "proof resilience". Om man väljer
intryckning, det för geler lämpligaste fallet, får man om
hb är brottintryckningen, och Hookes lag anses
gälla fram till brott
Pb = c Ehb (20)
och
F=ciPbhb (21)
där F är "proof resilience". hb är ett mått på
segheten. Ett högt värde på hb anger att materialet
ur livsmedelsteknisk terminologisynpunkt är
"långt", ett lågt värde att det är "kort".
Rent generellt kan man inte säga vilken metod,
som i samtliga fall är den lämpligaste. Man får
i stället bedöma den saken från fall till fall. Det
förefaller dock som om nyttan av
elasticitets-modulbestämningar i allmänhet övervärderats på
senare tid. År 1906 framhöll däremot Fernbach32
att för många bruk av gelatin och lim det är
lämpligast att bestämma hållfastheten. Man
måste i varje särskilt fall se till ändamålet med
till exempel gelatintillsatsen. Har den till ändamål
att ge viss elasticitetsmodul, då bör också
bestämningen av denna vara utslagsgivande, under
det att om man anser, att hållfastheten är av
största betydelse, man naturligtvis bör bestämma
denna. Personligen vill jag hålla före, att
hållfastheten oftast torde vara den
värdebestämmande egenskapen eller åtminstone borde vara det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
