Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 4 oktober 1947 - Ekoradions grundprinciper och byggelement. Grundprinciper, av Tord Wikland - Ekoradions grundprinciper och byggelement. Byggelement, av Hugo Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
// oktober 1947
735
delen, att loberna kommer att ligga så tätt, att
minima inte längre är besvärande, utan man kan
praktiskt taget kontinuerligt följa ett flygplan
oberoende av flyghöjden.
På grund av de vid ekoradio använda
radiovågornas nära nog rätlinjiga fortplantning sätter
horisonten slutligen en oöverstiglig gräns för
räckvidden. En approximativ formel för
maximala räckvidden med någon hänsyn (12,5 %) till
den ökning utöver den optiska horisonten, som
erhålles genom radiovågornas böjning i
atmosfären, har följande enkla utseende
R = 4 l}Jh + YJhj
där R är horisontalavståndet i km, Hx och H2 är
ekoradiostationens och målets höjd i m.
Refraktion och absorption i atmosfären
Stora temperatur- och fuktighetsgradienter kan
lätt uppträda över vattenytor. Härvid sker
refraktion och hägring kan uppstå. Så har man
t.ex. kunnat se Gotska Sandön på ca 80 km
avstånd från en ekoradiostation i Stockholms
skärgård, då stationens horisontavstånd utgjorde
endast ca 25 km. Ett annat nästan fantastiskt
fenomen i den vägen var när vid ett tillfälle Arabiens
kust kunde iakttas från Indiens västkust tvärs
över Indiska Oceanen, ett avstånd av ca 2 000 km.
Den rena absorptionen i atmosfären är under
normala förhållanden mycket liten, åtminstone
vid våglängder över 2 cm. Vid kortare
våglängder uppträder absorptionsband i vattenånga och
syre. Däremot kan dispersionen vid regn bli
besvärande för våglängder under 10 cm.
Dispersionen ger sig dels tillkänna som en försvagning av
signaler, som går igenom regnet, men dels
uppstår också ett eko, som ger möjlighet att
lokalisera regnskurar. Vid 3 cm våglängd ger även
moln ekon.
Val av våglängd för olika slags ekoradiostationer
För en spaningsstation är räckvidden
avgörande. Våglängden får icke vara så kort att
nederbörd eller moln inverkar, vilket gör att gränsen
nedåt ligger vid ca 10 cm. Enär antennsystemets
Flygplonshojd
storlek i allmänhet är av mindre betydelse, kan
emellertid med fördel längre vågor användas.
Genom införande av ett eller flera stegs
högfrekvensförstärkning, vilket med nuvarande
teknik är möjligt från ca 20 cm och uppåt, kan
sålunda signal/brus-förhållandet i mottagaren
förbättras, ökar våglängden minskas emellertid
räckvidden mot lågflygande mål. Om en och
samma station skall vara användbar såväl för
luftspaning som ytspaning måste därför
våglängder på 10—20 cm väljas. Längre våglängder kan
med hänsyn till räckvidden mot luftmål på hög
höjd med fördel användas, men då måste
speciella kortvågiga ytspaningsstationer tillkomma
för att upptäcka inflygning på låg höjd.
För eldledningsstationer är precisionen av större
betydelse än räckvidden. För att få skarpa
strålningsdiagram med rimliga antenndimensioner
väljes därför kort våglängd men man går ej
gärna under 10 cm med hänsyn till dämpningen
i moln eller vid nederbörd.
För flygburna stationer samt för vissa fartyg
är emellertid antennstorleken den avgörande
faktorn. För att få tillräcklig precision eller
tillräcklig detaljrikedom i ekoradiobilderna väljer man
3 cm våglängd trots risken att användbarheten
av anläggningen under ogynnsamma
väderleksförhållanden kan bli väsentligt nedsatt.
Byggelement
Fig. 3. Räckviddsdiagram för en ekoradiostation med
frekvensen 3 000 Mpls vid 30 m antennhöjd.
Civilingeniör Hugo Larsson, Stockholm
I princip är alla ekoradiostationer, som arbetar
enligt impulsprincipen, uppbyggda av de
grundelement som fig. 1 visar. För vissa speciella
ändamål, exempelvis automatisk målföljning,
precisionsavståndsmätning o.d., kan
emellertid flera olika tillsatsapparater tillkomma för att
lösa en viss uppgift, så att stationen blir
väsentligt mera komplicerad än detta enkla
principschema visar.
Modulatorn eller pulsgeneratorn alstrar
kortvariga likströmsimpulser med rektangulär
kurvform, åtskilda av mellanrum, som är avsevärt
längre än varaktigheten hos varje impuls.
Medan ett vanligt värde på impulsens längd är ljxs,
kan uppehållet mellan impulserna vara 1 000—
2 500 jas. Likströmsimpulserna tillföres sändaren
och utlöser där korta vågtåg av
högfrekvensenergi, som överföres till riktantennen genom en
koaxialkabel eller en vågledare.
Man kan använda en separat antenn för
mottagaren, fast förbunden med sändarantennen och
alltid riktad åt samma håll som denna, men på
grund av att mottagningen alltid sker i
mellanrummen mellan de utsända impulserna, är det
möjligt att utnyttja samma antenn för både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
