Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 4 oktober 1947 - Ekoradions grundprinciper och byggelement. Byggelement, av Hugo Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
737
7\:s gallerförspänning sjunkit till strypvärdet
kastar rören om igen, och nu dröjer det längre
innan T>\s gallerförspänning sjunkit. På grund
av detta rörs fasta förspänning låser sig
multivi-bratorn i detta läge tills den inkommande vågen
på nytt stör jämvikten och sätter i gång
strypning av T:l. Utspänningen från T2’.s anod blir
impulsformad med negativa impulser. Det är
klart att man även kan få samma impulsformer
från en frisvängande multivibrator med lämpliga
tidskonstanter. För att få noggrann
avståndsmätning önskar man emellertid ofta
impulserings-frekvensen noga styrd i förhållande till en
sinus-våg.
Effektförstärkare
Med de båda nu beskrivna metoderna alstras en
impuls med god rektangelform men med låg
effekt. Enär en modern ekoradiostation med
flera hundra kilowatts effekt kräver en avsevärd
tillförd effekt till sändarröret — upp till 5 MW
effekt och 50 kV spänning kan förekomma —
måste impulsen förstärkas i flera steg.
Förstärkare av det slag, som tidigare använts i
exempelvis rundradiosändare, är icke lämpliga
härför. Transformatorkoppling bör undvikas,
enär impulsen lätt deformeras. Användes normal
motstånds-kondensatorkoppling sker mellan varje
förstärkarsteg en fasomkastning på 180°, vilket
gör att vartannat steg kommer att arbeta med
negativa impulser, dvs. med full anodström
under den långa tidsperioden mellan impulserna.
Medeleffekten för ett sådant förstärkarsteg blir
därför ungefär lika liög som impulseffekten,
vilket ger orimliga dimensioner på rör och
nätaggregat, redan då man kommer upp i några
kilowatts impulseffekt.
Man tillgriper därför ofta speciella kopplingar
för att undvika denna fasomkastning. Slutsteget
i modulatorn kan lämpligen kopplas som
katod-följare, vilken koppling icke ger någon
fasomkastning. Kopplingen är emellertid endast
lämplig för modulatorns utgångssteg, enär den icke
ger någon spänningsförstärkning utan egentligen
blott en effektförstärkning genom en övergång
från hög till låg impedans. För de
mellanliggande siegen liar inan använt kopplingar liknande
dem, som tidigare utnyttjats vid
likströmsförstärkning. Nackdelen med dessa är att ingen
gemensam jordpotential kan användas, utan det blir
nödvändigt att isolera de olika stegen från jord
och från varandra.
Denna tvp av effektförstärkare användes
exempelvis i den amerikanska ekoradiostationen SCR
584, som liar ca 300 kW impulseffekt.
Magne-tronen tillföres en pulsspänning på 30 kV med
effekten 1 MW. Modulatorn blir genom de många
förstärkarstegen stor och tung och väger ca 700
kg. Dessutom tillkommer ett nätaggregat med
ungefär samma vikt.
Fig. 3. Impulsgenerering med förspänd multivibrator.
Modulatorer med pulsformande konstledning
Mycket mindre och lättare modulatorer kan
byggas genom användande av en konstledning,
som urladdas direkt till sändarröret med hjälp
av lämpliga kopplingsanordningar. Denna metod
grundar sig på att en uppladdad
transmissionsledning (eller motsvarande konstledning), som
plötsligt kortslutes, kommer att lämna en
konstant ström genom avslutningsimpedansen under
så lång tid som det tar för en elektrisk impuls
att passera ledningens hela längd. Om linjen är
avslutad med en resistans av samma storlek som
linjens karakteristik, uppstår endast en enda,
rektangulär strömimpuls. En sådan konstledning
kan modulera en sändare direkt. Om sändarens
impedans icke överensstämmer med
konstledningens, kan anpassning ske genom användande
av en speciell pulstransformator. Sådana har
konstruerats, som genomsläpper impulser med
mindre än en mikrosekunds varaktighet utan
nämnvärd amplitud- eller fasdistorsion.
Konstledningen uppladdas av
anodspännings-likriktaren i intervallen mellan impulserna,
varför medeleffekten kan hållas låg. Genom en
speciell kortslutningsanordning urladdas
konstledningen i impulsögonblicket genom sändaren. För
att åstadkomma kortslutningen av
konstledningen kan ett flertal olika anordningar användas.
Gasfyllda rör, exempelvis tyratroner och
ignitro-ner, är lämpliga, då de lätt kan styras, så att
kortslutningen sker i rätt ögonblick.
Styrimpulsen kan exempelvis genereras genom någon av
de under A och B angivna metoderna men
behöver icke vara rektangelformad. Huvudsaken är
att framkanten är brant, så att tidsögonblicket
för tändningen blir noga definierat. Om så är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
