Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 11 oktober 1947 - Antändning av explosiva gasblandningar med lågspända gnistor, av Dietrich Müller-Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(>764
4,5 X 10—4 Ws. Detta kunde vi dock ej
experimentellt utprova. Man kan i varje fall ej tala om
en entydigt bestämd "gnisttändenergi".
Försöksvärdenas spridning
Att de uppmätta värdena äro spridda och
därmed tändningssannolikheten varierar över olika
storleksordningar är ej att förundra sig över. Vi
hade i det föregående endast belt schematiskt
framställt det mekaniska förloppet vid brytningen
av kontakterna och vid tändningen. I verkligheten
är strömförloppet mycket turbulent. Gasutbrott
ur elektroderna och föroreningar i metallerna
ändra ständigt betingelserna för tändning.
Konstaterandet att tändningssannolikheten i
genomsnitt stiger med den sjätte potensen av
tändnings-strömmen är rent empiriskt.
Spridningen blir särskilt stor vid övergången
från ljusbågs- till glimurladdning. Detta har sin
orsak i de båda urladdningsformernas olika
tänd-ningsförmåga. I och för sig är tändningsförmågan
vid en glimurladdning enligt undersökningar av
Finch4 vid samma energi större än vid en
ljusbågsurladdning. Nu är emellertid vid litet
elek-Irodavstånd mellanrummet fyllt med metallånga.
Metalldelarna ha ryckts loss frän katoden, vid
mycket små elektrodavstånd även från anoden.
Förhållandena äro alltså komplicerade. Dessutom
är mängden metallånga vid glimurladdning större
än vid ljusbåge vid samma energi. Därför bli
avbrotten i kedjereaktioner flera vid glimgnistor,
och tändningssannolikheten blir alltså mindre än
vid ljusbågsgnistor. I det "oroliga" området
mellan 0,3 och 0.9 A äro båda urladdningsformerna,
glim- och ljusbågsgnistor, möjliga. Därför är
också här spridningen större.
Kontakternas tändning sv illig a tillstånd
Det kan förekomma tillstånd hos kontakterna
då de tända särskilt lätt. Man kan förklara detta
med mekaniska och kemiska förlopp:
kontakternas yta är ej jämn och underkastas under loppet
av en försöksserie ändringar till och med då man
som här växlar poler efter var tionde brytning.
Ytan ändrar form. Kontaktytans läge i
förhållande till rörelseriktningen ändrar sig följaktligen
ständigt. Områdena med de tätaste
metallångorna sammanfalla ej alltid med de zoner i gnistan,
ur vilka de aktiverade partiklarna diffundera.
Den kedjeexplosionen hämmande metallångan
och de explosionen befordrande aktiverade
partiklarna kunna alltså, allt efter kontaktytans läge i
rummet, verka mycket olika.
Vid bågurladdningen spelar syret en väsentlig
roll, ej som oxid, 1y denna är dissocierad, men i
lösning i flytande silver. Där kan det inta en
volym som är många gånger större än silvrets.
Syret påverkar urladdningen, kan sänka
urladdningsspänningen och har ett märkligt inflytande
på den genom ljusbågen förångade metallmäng-
TEKNISK TIDSKRIFT
den: vid minskning av syrekocentrationen
minskar avbränningen, genomgår ett utpräglat
minimum vid några få volymprocents syrehalt och
är vid syrefri atmosfär ca 4 gånger större än vid
normal atmosfär med 21,4 volymprocents
syrehalt5. Beroende på liur mycket syre som står till
förfogande i det trånga mellanrummet mellan de
sig skiljande kontakterna är utvecklingen av
metallånga större eller mindre, varigenom det
hämmande inflytandet på reaktionen blir starkare
eller svagare.
Nätspänningens storlek
Experimentellt bestämdes nu
tändningssannolikheten vid 24 V och vid 48 V emk och vid
strömmar under 0.3 A. Induktanserna uppgingo till 9,2,
20 och 125 niH. Något nämnvärt inflytande kunde
ej konstateras. Kurvorna över
tändningssannolikheten i fig. 3 gälla vid strömmar under 0,3 A upp
till 48 V nätspänning. Vi kunna anta, att detta
även gäller för spänningar upp till ca 100 V,
vilket har konstaterats av R V Wheeler i annat
sammanhang0.
Tändning vid kontakter av fin tråd
1 strömkretsar med induktanser under 10~5 H
äro tändningsströmmarna större än ca 10 A vid
massiva elektroder. Använder man i stället
elektroder av fin trad kan man antända
väte-luftblandningar med strömmar pa 0.5 A. För dessa
försök användes kopparlits med 0.03 mm
diameter på trådarna. Därvid tänder dock ej gnistan.
Men om två sådana ledare beröra varandra med
"dålig" kontakt kan trådändan på kort tid
upphettas till smälttemperatur och från denna punkt
utgår antändningen.
Om man slår sönder en brinnande lampa
ansluten till ett 3.5 V ficklampsbatteri i explosiv
väte-luftblandning. kan glödtråden antända
blandningen. Kortslutningsgnistan från batteriet tänder
däremot icke.
Slutsatser ur försöken
Ehuru de i det föregående publicerade försöken
ännu äro ofullständiga, kan man dock dra vissa
slutsatser:
avgörande för tändningen är den mellan de
brytande kontakterna uppstående gasurladdningen.
Ohmska strömkretsar, som ofta omnämnas i
litteraturen. finns det knappast, då till och med
induktanser på 10—6 H möjliggöra en kortvarig
gasurladdning. Noggranna uppgifter över
induktansen vid sådana mätningar äro alltså
erforderliga;
vid brytning av kontakter i strömkretsar, vilkas
emk äro väsentligt mindre än
gasurladdnings-spänningen. användes endast en mycket ringa del
av gnistenergin för tändningen. Detta kan
utnyttjas tekniskt. För ett fysikaliskt studium av
elektriska urladdningars inverkan på explosiva bland-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
