Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 1 november 1947 - Stereofonisk ljudåtergivning, av Kornelius de Boer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(>824
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Medelvärde av
intensitetsskill-naden i dB (vid tal) mellan de båda
öronen som funktion av vinkeln x.
Fig. i. Ljudbildens vinkelförflyttning
från mittpunkten; - endast
intensitetsdifferens, .....därjämte
tidsdifferens.
Fig. 5. Vinkelförflyttning från
mittpunkten; - endast tidsdifferens
förekommer, ’––-därjämte
intensitetsdifferens.
Fig. 6. Motsvarande tids- och
intensitetsdifferenser enligt
förflyttningsvinklarna i fig. i och 5.
M
av hinder endast om hindret är minst lika stort
som en fjärdedels ljudvåglängd. Är frekvensen
under 400 p/s kan man därför anse att
försvagningen är lika med noll. Är ljudvågslängden
däremot mycket mindre än huvudet, dvs. vid högre
frekvenser, är försvagningen mycket kraftig och
det andra örat tar emot knappast något intryck
alls. I fig. 3 visas resultatet av beräkningar
utförda av Swian och White på detta område.
Maximala intensitetsskillnaderna uppgår som synes
till ca 7 dB och tidsskillnaden, som tidigare
nämnts, till 80 ’ 10-5 s. Ett ljud som kommer
från en viss riktning anländer sålunda till de
båda öronen med såväl tids- som
intensitetsskillnad, och detta sätter oss i stånd att bedöma
riktningen till ljudkällan.
Om vi återvänder till värt arrangemang med två
högtalare förstår vi, att de båda mikrofonerna
tar emot samma intryck som en verklig lyssnare
skulle ha gjort, men hos en lyssnare vid de båda
högtalarna tar varje öra emot ljud från båda
högtalarna. Lyssnaren erfar sålunda en
intensitetsskillnad som alltid är mindre än vid det
artificiella huvudet. Kombinationen av tids- och
intensitetsskillnad vid lyssnarens öron stämmer
sålunda inte med den som i verkligheten uppstår
vid det artificiella huvudet, och man kan sålunda
icke på förhand säga från vilken riktning ett ljud
kommer att höras.
Försök
Följande försök utfördes för att visa inverkan
av tids- och intensitetsskillnaderna. Två
högtalare sattes upp bakom en gardin, som på
framsidan hade en graderad skala. Med kalibrerade
potentiometrar reglerades endast intensiteten eller
endast tidsdifferensen hos ljudet från högtalarna.
Av resultatet (fig. 4 och 5) framgår att
intensitetsskillnaderna spelar den avgjort viktigaste
rollen vid riktningsbedömandet. Det är
intressant att se att hörselsinnet får riktningsintryck
även om tidsdifferenserna vida överstiger vad
som kan förekomma i verkligheten. Hörselsinnet
kan därför knappast ha anpassat sig för att
utnyttja enbart tidsdifferensen som ett medel för
riktningsbedömning.
Om tids- och intensitetsdifferenser förekommer
samtidigt kan riktningen beräknas ur kurvorna
i fig. 4 och 5. Som en funktion av tidsdifferenser
avsättes den intensitetsdifferens som skulle
åstadkomma motsvarande vinkelförflyttning, varvid
erhålles en praktiskt taget rätlinjig relation, fig. 6.
Följaktligen kan varje tidsdifferens uttryckas
som en intensitetsdifferens och tvärtom. Om vi
sålunda till en redan förefintlig
intensitetsdifferens lägger ytterligare en med tidsdifferensen
ekvivalent intensitetsdifferens får man ur
kurvorna en vinkelförflyttning, soin tämligen väl
överensstämmer med de experimentellt funna
värdena. Med dessa data kan man nu beräkna det
riktningsintryck som kommer att fås vid varje
godtyckligt läge av en ljudkälla i studion.
Ljudkällans läge bestämmes av avståndet r och
vinkeln <p, fig. 7. Lyssnarna hör ljudet från en punkt
på avståndet n från mittlinjen mellan högtalarna.
Nu är
u = F{r, <p)
Fig. 7. Lyssnarförsök; O
studio med artificiellt huvud
och ljudkälla G, R
lyssnar-rum, W, Wj lyssnare. L2. Ls
högtalare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
