Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 29 november 1947 - Samverkan producent—konsument vid varans utformning. Konsumentens synpunkt, av Eva von Zweigbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.9 november 1947
901
Samverkan producent—konsument
vid varans utformning
Konsumentens synpunkt
Fru Eva von Zweigbergk, Stockholm
Det är inte lätt att vara konsument i våra dagar.
Reklamen tänder visserligen en massa rökelse
framför oss, smickrar i utsökta fraser ömsom
värt praktiska förstånd, ömsom vår förnäma
smak. Men de konsumenter som kan hålla
huvudet kallt inför detta måste ideligen grubbla
över: har producenterna verkligen satt sig in i
våra problem, gör de verkligen sitt bästa i
förhållande till vad de kan och vad tiden förmår
och kräver?
Jag är själv en ganska stor konsument, husmor
sedan 18 år, och familjen har i rätt många år
bestått av 7—8 medlemmar. Jag har varit
konsument i vad vi nu tycker är den gamla goda tiden,
under hela trettiotalet, men också under själva
kriget med dess knapphet på varor — och jag är
det alltjämt i stor skala under efterkrigstiden.
Jag har naturligtvis inte uppfostrats till min
konsumentgärning på annat sätt än det vanligaste —
att vara barn i en borgerlig familj. Som de flesta
andra har jag fått göra mina egna erfarenheter
och egna misstag som ung fru. Här i Stockholm
fick man flytta mellan våningar med vacker
utsikt och idiotiskt placerad diskbänk i ett mörkt
kök, mellan våningar med små fönster och höga
fönster. Aldrig passade rullgardinerna eller
gardinstängerna. Man såg dåliga skåp och
garderober passera, bra och dumma möbelväggar, hissar
där barnvagnen inte gick in, ugnar där
vanliga storlekar av silverfat eller eldfasta formar
inte gick in, städskåp där trappstegen inte gick
in. Och så vidare, ty det var på den tiden då
man ännu kunde välja och vraka sin våning,
flytta, när man var missnöjd eller behövde
utvidga sig.
Man fick också välja sina leverantörer och
springa och titta och jämföra, och ibland bli
lurad när man tänkte vara sparsam, och ibland
när man tyckte att man ville kosta på. Mat skulle
köpas och husgeråd och linne och möbler och
porslin och barnkläder och tvättmedel och
möbeltyg och mycket annat. Det var ansvarsfullt
Bearbetning av föredrag vid Standardiseringskongressen den 25
september 1947.
389.6 : 64
745/749
ocli arbetsamt. Jag blev därför mycket förargad
en gång för tio år sen när Elin Wägner skrev,
att det var egentligen inte alls något arbete att
vara husmor i staden, för där producerade
husmodern ingenting. Hon varken spann eller vävde
eller ystade eller slaktade. Jag protesterade i min
tidning och sade att det var ett ohyggligt snärj
att vara konsument i en storstad, nervöst och
jäktigt och tidsödande, med ett vimmel av alltför
många varor att välja på, så man blev yr i
huvudet och tveksam och ångerköpt och gjorde av
med pengar i onödan. Nej, det var då bra mycket
tröttsammare att gå i butiker än att sitta i
vävstolen.
Detta är inte mindre sant i dag: det är mödosamt
att vara konsument. Det är svårt att välja, och
mycket borde göras för att hjälpa konsumenten
ur hennes ovisshet. Halvt omtöcknad av den
reklam, som framförallt kostas på de sämre
varorna, har husmodern svårt att välja rätt. Det
är framförallt svårt för de yngre husmödrarna
att begära goda varor, som de kanske aldrig
själva sett. Det går inte att trolla bort själva
faktum att på de flesta bruksvaror har kvaliteterna
sedan tio år sjunkit. Nog måste det då ligga i det
allmännas intresse, i en tid då produktionen inte
motsvarar efterfrågan, att hushållens pengar
används på bra och riktiga varor, varor som är
tillfredsställande och hållbara, och inte kräver en
massa kraft att sköta och laga och som snart
måste ersättas! Hemmen är ju den största
konsumentgruppen och den har rätt att ställa krav
på industrin. Även om alla människor är olika,
så har de vissa primära behov som kan
tillfredsställas kollektivt, utan att individen mister sin
själ för det.
I vår tid av en oändligt splittrad mångfald, då
en människa inte utan åratals erfarenhet kan
räkna med att kunna överblicka tillverkningen
ens inom ett enda område, måste väl alla ändå
erkänna att det vore praktiskt att reducera
antalet typer av de olika nyttovarorna, så att man
finge fram åtminstone en given kvalitet inom
varje grupp. Alltså en standardiserad
kvalitetsvara, som konsumenten visste alltid fanns, och
som hon inte behövde offra mycket grubbel på.
Detta är ingen revolutionerande nyhet. Det fanns
förr i världen förträffliga märkesvaror, som hus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
