Teknisk Tidskrift / Årgång 79. 1949 / 9 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 1 januari 1949 - Nätmodellundersökningar på svenska storkraftsystemet, av Sven Lalander

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

8 januari 1949

9

Fig. 2. Effektfördelning och spänningsreglering enligt nätmodellmätning på storkraftsystemet efter Harsprångets tillkomst.

förmågan bestämmande fasvinkelskillnaden torde i själva
verket vara den som finnes mellan Indalsälvsskenan och 70
kV nätets tryckpunkter i Mellansverige, och som här
uppmätts till ca 35°. Härtill får dock läggas ca 20°, som upptas
av reaktanserna hos generatorer och transformatorer.
Stabilitetsmarginalen skulle enligt detta resonemang vara 35°,
motsvarande 20 %, vilket förefaller tillfredsställande.

Undersökningar av den statiska stabilitetsgränsen

Mätningar på belastningsfördelning är enklast att utföra
på nätmodellerna, men stabilitetsmätningarna är dock de
viktigaste, eftersom enbart beräkningar här ger mycket
ofullständiga kvantitativa resultat. De nyss anförda
överslagskalkylerna rörande stabilitetens beroende av
fasvinkelskillnaderna ger endast tumregler och måste
kompletteras med noggrannare beräkningar och mätningar. Att så
riktigt som möjligt känna den verkliga
överföringsförmågan på storkraftsystemet såväl i normal drift som vid fel
är nämligen en förutsättning för att kunna nå en
ekonomiskt riktig dimensionering av överföringssystemet.

Sedan gammalt skiljer man på olika slag av stabilitet.
Amerikanarna har benämningen "steady stale stability"
för att beteckna stabiliteten vid små förändringar i nätet
och "transient stability" för stabiliteten vid stora
förändringar, t.ex. vid fel eller kopplingsmanövrer. Motsvarande
termer på svenska är statisk ocli dynamisk stabilitet. Dessa
benämningar är kanske inte helt lyckliga. Amerikanarna
använder nämligen "stade and dynamic stability" för att
särskilja två olika slag av "steady state stability". Även
med risk för sammanblandning bibehålles emellertid här
de hävdvunna svenska benämningarna för att beteckna de
två huvudgrupperna av stabilitet. Överföringsförmågan i
normal drift bestämmes av den statiska stabiliteten, som
enligt ovan definieras av att systemet skall bibehålla
stabiliteten vid små belastningsförändringar. Med de här i
landet använda, mycket snabba spänningsregulatorerna kan
man anse, att spänningarna bakom generatorernas
övergångsreaktanser då är konstanta. Enligt amerikansk
uppfattning är detta antagande något optimistiskt, dvs. ger
en för hög stabilitetsgräns, eftersom den
pendlingsreaktans, som man rätteligen borde räkna med, är något större
än övergångsreaktansen. Skillnaden torde dock vara
relativt obetydlig, och antagandet motiveras av att övriga
förutsättningar ger en pessimistisk gräns.
Uppkopplingen av det aktuella kraftsystemet för
stabilitetsmätningar sker i princip på samma sätt som vid
mätningar på belastningsfördelning. Eftersom det i detta fall
ej gäller att detaljstudera en viss del av nätet, kan dock
ledningsreduktionerna utan olägenhet drivas ganska långt.
Å andra sidan bör så stort antal av nätets
synkronmaskiner som möjligt medtagas. Man bör därför ej representera
ett till det stora kraftsystemet anslutet mindre nät enbart
med den utbyteseffekt, som förefinnes i
anslutningspunkten. I stället bör det mindre nätets maskiner reduceras till
en enhet, som förbindes med det stora systemet via en
ekvivalent reaktans. Fig. 3 visar ett exempel på en dylik
reduktion. Har det mindre kraftsystemet flera
anslutningspunkter med storsystemet, måste ledningsnätet reduceras
med normala nätreduktioner, och ev. flera maskiner
bibehållas. I regel kan dock flera generatorer slås ihop till en
enhet, om de ha ungefär samma fasvinkel, och det kan
konstateras, att de svänger synkront vid störningar.
För att ej få alltför många generatorer på det slutliga
systemet måste i många fall grova approximationer göras
vid nätreduktionerna. Över huvud taget är det omöjligt att
få med samtliga synkronmaskiner, eftersom dylika även
ingår till okänd storlek i belastningarna. Dessutom
inverkar även de väsentligt talrikare asynkronmotorerna på
störningsförloppet. Vid det i det följande beskrivna
statiska stabilitetskriteriet behöver endast maskinernas
återverkan vid spänningsändringar beaktas. Detta kan ske
genom uppmätning av två ytterlighetsfall: Det ena att alla
belastningar under störningsförloppet uppför sig som
konstanta impedanser, vilket på det svenska storkraftsystemet
synes ge en pessimistisk stabilitetsgräns, det andra att alla
belastningsuttag har konstant effekt under
störningsförloppet, oberoende av spänningsvariationerna.
Ovanstående förhållande gör det möjligt att erhålla vissa
resultat även med ett relativt förenklat schema, där endast
de större maskinerna medtas. Representeras
belastningarna av konstanta impedanser, erhålles en pessimistisk
stabilitetsgräns, dvs. man vet att den verkliga gränsen
ligger högre än den uppmätta. Eftersträvas mera exakta
värden måste ett större antal maskiner medtagas. Härige-

Fig. 3. Reduktion av mindre kraftsystem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>