Teknisk Tidskrift / Årgång 79. 1949 / 11 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 1 januari 1949 - Nätmodellundersökningar på svenska storkraftsystemet, av Sven Lalander

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1 januari 1949

11

med eventuella förluster, lika med den avgivna elektriska
effekten och kan alltså uppmätas. Det önskade felet
anbringas därefter i systemet. Den från maskinerna avgivna
elektriska effekten ändras härvid, och då den mekaniskt
tillförda effekten redan är känd, kan den på maskinen
verkande accelererande effekten beräknas. Med kännedom
om maskinens rörelseenergi vid märkvarvtal beräknas då
dess acceleration enligt

dt’’ -~T(Pn

Pe)

där δ = fasvinkeln hos maskinen,

f = normal frekvens på kraftsystemet,
L = maskinens rörelseenergi i MWs,
P_m = inmatad mekanisk effekt i MW,
P_e = avgiven elektrisk effekt i MW.

Steg-för-steg-metoden innebär, att man med kännedom
om accelerationen i början av ett litet tidsintervall, 0,05
à 0,1 s, bestämmer maskinens vinkeländring under denna
tid, därefter justerar fasvinklarna hos modellgeneratorerna
i enlighet härmed, gör en ny uppmätning i modellen av
den utgående effekten från de olika maskinerna, härur
beräknar accelerationen och vinkeländringen under nästa
tidsintervall osv. Förfarandet upprepas lämpligt antal
gånger, vanligen för en total tid av storleksordningen 1 s,
varigenom man erhåller fasvinklarnas beroende av tiden
för de olika maskinerna. Detta samband avbildas lämpligen
i ett diagram, ur vilket man direkt kan se, om fasvinkeln
hos någon maskin avlägsnar sig avsevärt från de övrigas,
dvs. om maskinen faller ur fas.

Fig. 4 visar två exempel ur mätningarna på l>ur
maskinernas fasvinklar varierar med tiden under
störningsförloppet, svingkurvor. Fasvinklarna har uppritats i
förhållande till fasvinkeln hos det största aggregatet, vilket
ger en tydligare bild av de inbördes variationerna. De
heldragna kurvorna visar ett fall med bibehållen stabilitet,
medan i de streckade en av maskinerna snabbt fallit ur
fas. Belastningarna på de viktigaste överföringsledningarna
i dessa båda fall visas i fig. 5.

Vid de dynamiska stabilitetsmätningar, som hittills
utförts med hjälp av den engelska nätmodellen, har använts
det förut omtalade starkt förenklade schemat för stor-

Fig. k. Exempel på svingkurvor.

F

ig. 5. Exempel på ledningsbelastningar under störningsförlopp (störningar som i fig. 4).

kraftsystemet. Liksom vid de statiska undersökningarna
kan resultaten från de dynamiska mätningarna ej anses
definitiva. Den verkliga stabilitetsgränsen kan först
fastställas sedan mera fullständiga mätningar gjorts. Dessa
första mätningar visade, att vid en genomsnittlig
ledningsbelastning i norra ledningsänden av 157 MW per 200 kV
ledning och 325 MW på 380 kV ledningen, systemet är
stabilt för alla fel mitt på 200 kV ledningarna. Vid trefasig
kortslutning på 200 kV samlingsskenan längs Indalsälven
visade mätningarna däremot instabil drift. Vid fel på den
södra 380 kV ledningen mellan Indalsälven och
Mellansverige var systemet stabilt, om den norra 380 kV ledningen
bortkopplades samtidigt med den felbehäftade sektionen.
I detta fall måste dock resultatet anses mycket osäkert,
då turbinregulatorerna kommer att inverka vid
effektbortkopplingen av Harsprånget från nätet, varigenom en av
förutsättningarna för stabilitetsmätningarna bortfaller.

För de fortsatta mätningarna fordras en fullständigare
representation av hela det samkörande systemet än den
hittills använda. För att erhålla en dylik måste data
erhållas även från de med storkraftsystemet hopkopplade
näten för lägre spänningar. Det förhållandet, att även data
i de mera sekundära systemen påverkar stabilitetsproblemet
på storkraftsystemet, innebär givetvis att en riktig
dimensionering ur stabilitetssynpunkt även av dessa system är
av stort värde för storkraftsystemets överföringsförmåga.

Experimentell kontroll av stabilitetsberäkningarna.

Det har flera gånger påpekats, att en av de största
svårigheterna vid stabilitetsmätningar är att erhålla korrekta
data för det undersökta systemet. En möjlighet att
kontrollera beräkningarna vore därför av stort värde. Detta
kan ske genom fasningsprov mellan två nät. En hopfasning
av två skilda kraftsystem innebär nämligen ett problem
av samma karaktär som stabilitetsproblemet. I princip får
samma beräkningsmetoder användas för den teoretiska
behandlingen, och samma nätkonstanter ingår i
beräkningarna. Genom experimentell uppmätning av de för
fasningsförloppet karakteristiska storheterna och jämförelse
med samtidigt teoretiskt beräknade värden är det möjligt
att kontrollera i vilken utsträckning beräkningarna
överensstämmer med verkligheten.

Slutord

Vad som här sagts om stabilitetsproblemet och framför
allt dess behandling i nätmodeller har endast varit en
genomgång av de metoder, som står till buds. Något direkt
svar på den viktiga frågan om det svenska
storkraftsystemets verkliga överföringsförmåga under olika
driftförhållanden kan ännu ej lämnas. Undersökningarna skall
emellertid fortsättas för att så småningom ge svar på
dessa frågor. Härvid är nätmodellen ett absolut nödvändigt
hjälpmedel, som dessutom ger värdefulla upplysningar om
övriga driftförhållanden på kraftsystemet, vilka ej kan
erhållas med hittills i Sverige brukliga metoder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>