Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 19 mars 1949 - Helikoptern, av Jan Bäckström - Hopskjutbar propeller i stället för fallskärm, av W S - Insugningsrisken vid reaktionsmotorer, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 fi
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 7. Följning.
Fig. 8. Instabilitet.
Fig. 9. Bells stabiliseringsstdng.
som accelererar helikoptern, fig. 8 B.
Rotormot-ståndet ökar med hastigheten mer än kroppens
motstånd och masten återgår till vertikalläge, fig.
8 C och D. I vertikalläget har emellertid kroppen
viss hastighet, varför den fortsätter svängningen
åt andra hållet. Denna gång blir amplituden
större och förloppet fortsätter med ökande
sväng-ningsamplituder tills helikoptern havererar.
En av de metoder, som framkommit för att
övervinna instabiliteten, är Bells användande av
stabiliseringsstång. Man har härvid utgått ifrån,
att motståndsvariationen ej kan påverkas, och
har i stället angripit följ ningsf ak torn. Följ ningen
kan undvikas helt genom att göra rotorn
oberoende av masten, fig. 9.
Stabiliseringsstången fungerar som ett gyro,
vilket strävar att behålla sitt läge i rymden
oförändrat. Genom att reglera rotorbladens
anfallsvinkel i förhållande till stabiliseringsstången
göres rotorn oberoende av masten, förutsatt att
man bortser från friktionen. Emellertid kan en
helikopter byggd på denna princip ej manövreras
och man måste kompromissa. Kompromissen är
gjord så att friktionen mellan
stabiliseringsstång och mast ökas med hjälp av hydrauliska
dämpare. Härigenom kommer
stabiliseringsstången att följa masten vid tippning men med
tidsfördröjning. Om denna följningstid göres
kort genom styva dämpare försämras
stabiliteten och manöverbarheten förbättras, medan
vice versa lösa dämpare medför bättre stablitet
och sämre manöverbarhet.
Bell-helikoptem
Den enda helikoptertyp som än så länge finns i
Sverige (i fem exemplar) är tillverkad av Bell
Aircraft Corp. i Buffalo. Bell-helikopterns
utseende framgår av fig. 10, som visar modell 47 D.
Denna är tvåsitsig och enmotorig. Pilotens och
passagerarens plats är anordnade sida vid sida i
en kabin, tillverkad av en plastbubbla. Dörrarna,
en på varje sida, är tillverkade av samma
material. Genom att bortmontera dörrarna och övre
delen av kabinen och montera en vindruta
erhålles en öppen helikopter för sommarbruk. Motorn
är en sexcylindrig Franklin av boxertyp,
monterad med vertikal vevaxel bakom förarkabinen.
Instrumentutrustningen framgår av fig. 1.
Landningsstället är fast med fyra hjul, av vilka de
främre är svängbara. Motorns varvtal är normalt
3 000 r/m, varvid utvecklas max. 178 hk. Genom
en tvåstegs planethjulsväxel reduceras
huvud-rotorns varvtal till 333 r/m och stjärtrotorns till
1 998 r/m. Bell 47 D har följande prestanda vid
normal flygvikt 950 kg: maximumfart vid
havsnivå 147 km/h, marschhastighet vid havsnivå
(75 % effektuttag) 120 km/h, maximal
stighas-tighet vid havsnivå 320 m/min, absolut topphöjd
4 400 m, tjänstetopphöjd 3 500 m, längsta
flygsträcka (75 % effektuttag) 275 km, längsta
flygtid vid 75 % effektuttag 2’A h och vid 60 %
effektuttag 3 h; maximala flygvikten är 1 000 kg.
Fig. 10. Bells helikopter, typ 47 D.
Hopskjutbar propeller i stället tör fallskärm användes
i en ny räddningsapparat för flygpassagerare, som har
konstruerats av en italienare och tillverkas i England.
Konstruktören har utarbetat flera storlekar av apparaten.
Den största består av en kabin, som skall rymma sex
passagerare och kunna kastas av genom en lucka i flygplanets
golv; på kabinens tak är monterade duralblad, som på
något mer än 2 s automatiskt förlänger sig själva till
ca 10 m längd. Den minsta storleken är avsedd att ersätta
den vanliga personfallskärmen ocli har bladen monterade
på en liten platta, som är fastgjord på fallskärmsselens
axelremmar.
En liknande propellerfallskärm har konstruerats i USA
för att rädda instrument, som utskjutes med V-2 robotar
(Tekn. T. 1948 s. 844). Då den spolformiga behållaren
närmar sig marken kastas propellerblad ut, som
nedbringar fallhastigheten till omkring 45 km/h, vilket "icke
är tillräckligt för att skada instrumenten" (Times Rev. of
Ind. aug. 1947; Business Week 20 nov. 1948). W S
Insugningsrisken vid reaktionsinotorer. Med anledning
av en dödsolycka vid Muroc Field i Kalifornien, då en
mekaniker gick för nära ett luftintag och sögs in, har
prov utförts av amerikanska marinflyget för att utröna,
hur nära ett sådant intag man kan komma utan risk. En
man, fäst i en kraftig livlina, fick närma sig luftintaget i
nosen på en North American "Fury", som kördes med
fullgas, varvid det visade sig, att man, med iakttagande av
yttersta försiktighet, kan komma så nära som 1/3 à 1 m
mitt framför nosen utan att sugas in; riskzonen avtar
givetvis åt sidorna. Mätningar har visat, att
lufthastigheten var 20 m/s på 0,5 m avstånd, 7 m/s på 1 m håll
och 2,5 m/s på 1,25 m avstånd. De refererade resultaten
gäller givetvis endast det vid proven använda flygplanet;
hos ett tvåmotorigt plan med dess mindre luftintag blir
riskzonen givetvis större (Milit. Eng. jan.—febr. 1949). sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
