Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 4 juni 1949 - Nya standard för grammofonskivor, av sah - Plana linser av plast, av W S - En Monotype-fotosättmaskin, av Rq — W S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
TEKJiTSK TIDSKRIFT
Fördelen med de nya vinylskivorna anges främst vara
bättre ljudkvalitet; bruset är emellertid något högre än
för shellackskivor. Skivorna är vidare osönderslagbara
och avsevärt tunnare än vanliga skivor. För sina 12" skivor
anger Columbia som fördel den långa speltiden — nära
50 min för båda sidorna — medan RCA-Victor anger att
samma speltid kan erhållas med de åtta 7" skivor, som
skivbytaren kan laddas med.
Columbia har sedermera även släppt ut en 7" skiva med
samma speltid som en normal 12" skiva och igångsatt ett
priskrig både med RCA-Victor och med sig själv som
fabrikant av vanliga grammofonskivor. Den stora frågan är för
närvarande, till vilket läger de andra stora
grammofonbolagen, t.ex. Decca, skall ansluta sig. I försäljningen till
allmänheten, som även den förhåller sig ganska avvaktande,
har Columbia hittills ledningen, men det anses, att RCA:s
45 r/m system har de bästa utsikterna i längden.
Märkligt är att man vid denna standardändring icke har
passat på att även företa den ur ljudkvalitetssynpunkt
logiska ändringen att spela skivorna inifrån och utåt
(Electronics sept. 1948, mars 1949; Time 28 dec. 1948;
17 jan., 11 apr. 1949). sah
Plana linser av plast har börjat tillverkas av Eastman
Kodak i USA. En dylik lins består av en plan plastskiva
med i ytan inpressade cirkulära spår (ca 10 spår per mm),
ungefär som spåren i en grammofonskiva. Spåren har
en mycket noggrant utformad profil, som motsvarar
krök-ningen hos en normal lins av samma diameter, fig. 1, och
som varierar från mitten ut mot kanterna. Man har alltså
"skurit upp" den vanliga linsen i smala ringar och sedan
förskjutit ringarna så att deras överkant har kommit i
samma nivå.
Linserna tillverkas av cellulosaestrar, polystyren,
vinyl-hartser eller metylmetakrylat genom pressning mot en
bronsmatris. De kan göras mycket tunna, och
viktsbesparingen är mycket stor i förhållande till normala linser,
fig. 2. Medan glaslinsernas storlek är begränsad av olika
svårigheter vid tillverkningen, finns teoretiskt inga
storleksbegränsningar för plastlinserna; de kan utan svårighet
framställas med upp till 1 m diameter. Den sfäriska
aberrationen är obetydlig. Emedan materialet är mjukt, och lätt
får repor, måste linserna monteras skyddade.
Linsernas precision är visserligen inte så stor, att de kan
användas som kameraobjektiv, men för sökarsystem i
kameror är de utmärkta. De ger bilden på visirskivan en
betydligt större ljusstyrka och framför allt en över hela
bildytan mycket jämnare fördelad ljusstyrka än vad en
normal lins ger; ljusstyrkan i hörnen av bilden är 10
gånger så stor som med en glaslins. Plastlinserna kan
sättas in i stället för tidigare linser utan någon ändring
av kamerans konstruktion i övrigt. De nya linserna har
även visat sig vara synnerligen lämpliga som
förstoringslinser på televisionsmottagare i stället för de tidigare
använda, skrymmande plastlinserna med vätskefyllning
Fig. 1. Normal glaslins (upptill) och plan plastlins (nedtill).
Fig. 2. Utskurna kvadianter av t.v. plastlins och t.h.
glaslins med samma ljusbrytande egenskaper; vikten av den
vänstra är blott en niondel av den högras.
(Tekn. T. 1948 s. 575); de har dessutom den fördelen, alt
köparen själv med en vanlig sax kan klippa till linsen, så
att den passar till skärmen på hans mottagare. Man
väntar sig vidare, att de skall få stor användning i olika
projektorsystem, även om man här måste beakta, att plasten
inte tål alltför höga temperaturer (Modern Plastics apr.
1949; Life 28 jan. 1949). WS
En Monotype-fotosiittmaskin har demonstrerats i
England. Sättningen sker på en normal Monotype-maskin, som
på vanligt sätt ger en perforerad remsa. Denna går sedan
vidare till fotomaskinen, som ersätter den normala
gjut-maskinen, och i princip arbetar på samma sätt som i den
amerikanska Linotype-fotosättmaskinen (Tekn. T. 1949
s. 28); matriser med en negativbild av bokstaven
fotograferas, i detta fall dock på 35 mm kinofilm. Efter
framkallning kan filmen, om så erfordras, kontrolleras i en
vanlig läsapparat för mikrofilm.
Mest intressant är den tillhörande färdiggöringsmaskinen
för korrekturframställning och korrigering. Korrektur
göres genom exponering av rad efter rad på ljuskänsligt
papper, som sedan går till framkallning. Vid korrigering
sättes de felaktiga raderna och eventuella tillägg om på
andra filmer, och de olika filmspolarna placeras i
färdiggöringsmaskinen, som har plats för fem spolar. För att
förklara hur korrigeringen går till antar vi, att vi har en
textsida, som utom texten från huvudfilmen och
korrigeringarna också skall ha en rubrik upptill, paginering
nedtill samt vidare en rad med en annan stilgrad, som inte
finns på samma negativram i sättmaskinen; på
korrekturet har rättelserna utmärkts i olika färger: gult, rött,
violett, grönt och blått. De olika filmerna placeras på de
spolar som svarar mot den färg som använts i korrekturet,
t.ex. huvudfilmen röd, korrigeringarna i gult, rubriken
grön, den udda raden violett och pagineringen blå. Med
fem spakar, i färg svarande mot spolarna, dirigerar man
från vilken film exponeringen skall ske. På vår fingerade
provsida skall rubriken sättas högst upp, sedan fem
korrekta rader från huvudfilmen, en korrigerad rad, tjugo
korrekta rader, därefter den udda raden och nederst
pagineringen. När radräknaren har satts på noll, förs spaken
med grön färg i läge, och rubriken exponeras. Sedan
inkopplas huvudfilmen med den röda spaken, och när
räkneverket visar sex rader stoppas maskinen, och den
korrigerade raden förs in för exponering med den gula
spaken. Därefter kommer rött igen nästa tjugo rader,
därpå den udda raden violett och till slut pagina med blå
spaken. Under arbetets gång kan sättaren se raderna på
en mattskiva. Storleken av bokstäverna regleras i
maskinen genom förstoring eller förminskning. Meningen är att
man med tre huvudnegativ skall täcka området från 5 till
14 punkter.
Än så länge är radernas bredd begränsad till 24 cicero
på grund av filmens format, men man experimenterar
med 60 mm film, som kommer att tillåta större radbredd
(Graf. Forum maj 1949). Kq — WS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
