Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 18 juni 1949 - Vågor i lufthavet, av Karl-Erik Övgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
// juni 1949
471
i lufttrycket. Detta i sin tur medför, att höjdmätaren visar
fel, vilket kan ha katastrofala följder.
Vågor över Skandinavien
Fig. 8 är det grafiska resultatet av en beräkning, som
dr H Greinel i Paris har utfört över våguppvindar över
Skandinavien. Vinden antas blåsa från väster. Vindstyrkan är
antagen till 21 m/s och temperaturgradiensen till 0,7° per
100 m. Enligt den teoretiska beräkningen skulle det på
10 000 m höjd fortfarande finnas ganska kraftiga
vågrörelser. Anmärkningsvärt är att vågrörelsen fortsätter ett
stycke ut i Östersjön. Detta antagande har bestyrkts av
flera trafikflygare, som här har påträffat en del
oförklarliga upp- och fallvindar och även stationära lävågmoln.
Väguppvindarnas utnyttjande för segelflygning
Möjligheten för vågsegelflygning i de skandinaviska
fjällen är visserligen utomordentligt goda, men de här
hitintills inte utnyttjats, utom vid ett tillfälle påsken 1948, då
en segelflygexpedition låg uppe i Åre. På läsidan av
Mullfjället och Åreskutan kunde man flyga i våguppvind fem
dagar av expeditionens tio (sammanlagda flygtiden blev
40 h, och högsta höjden 4300 m). Våguppvinden kunde
inte utnyttjas till fullo, dels på grund av bristande vana
hos flygarna, dels på grund av mindre lämplig materiel.
Hade expeditionen haft tillfälle att utnyttja segelflygplan
med bättre prestanda än de vanliga skolflygplanen, skulle
nog höjdsiffrorna ha varit helt andra.
Det är inte bara i fjällen som vi kan räkna med
våguppvind. Molnbildningarna över flera av åsarna i södra och
mellersta Sverige tyder på en vågbildning i atmosfären.
Söderåsen, Hallandsåsen, Kilsbergen och Hökensås samt
de övriga större västgötabergen tycks vara tillräckligt
höga för att under gynnsamma väderleksförhållanden sätta
i gång en vågrörelse (fig. 9).
Vågorna och flygsäkerheten
Enär vågrörelsen är lugn och turbulensfri, kan det tyckas
som om vågrörelsen inte skulle kunna inverka på
flygsäkerheten. Är det fråga om vågor på läsidan av
terräng-hinder stämmer det nog. Men om det finns skarpt
avgränsade horisontella luftskikt med stora täthetsskillnader
uppträder ofta en annan vågrörelse, gravitationsvågorna.
En parallell kan dras med den vanliga vågrörelsen i havet,
som ju uppkommer i gränsytan mellan två medier av olika
täthet, luft och vatten, så fort som skillnaden i
rörelse-hastighet mellan dem når ett visst tröskelvärde.
Vågrörelsen inom dessa begränsade luftskikt har ofta en mycket
liten våglängd och kraftig amplitud. Då flygplan med
hastigheter på 1 000 km/h rusar igenom ett sådant skikt,
uppstår störningar, som inte endast kan vara ytterst
Fig. 7. Stationärt valsformat moln på läsidan av berget
Jested i norra Böhmen. Molnet utmärker ett rotorsystem.
oangenäma för själva flygningen utan som också kan
innebära stora påfrestningar på planet.
I stratosfären tycks dylika störningar vara både vanliga
och kraftiga. Det är ej att undra över, då vi här uppe
har en stabil skiktning i luften och ibland mycket stora
vindstyrkor (100 m/s och däröver), vilka båda gynnar
uppkomsten av vågrörelser. Senare årens flygningar har
visat, att stratosfären inte är så ägnad för lugn flygning
som man tidigare antog. Det ansågs att framtidens
flygplan där uppe skulle flyga ostörda av de vertikala
störningar som vi alltid har att räkna med Inom troposfären.
I ett fall är det rätt: de termiska störningarna når inte
hit upp, ty de stoppas av tropopausen. I stället uppträder
vågrörelserna, vilka är till lika stor förtret för flygarna
vid de höga flyghastigheter som nu är aktuella.
Rotorernas inflytande på flygsäkerheten har tidigare
berörts. De har ofta iakttagits i de svenska fjällen; en gång
har i en sådan rotor uppmätts en vertikalhastighet på
15 m/s. Med tanke på flygsäkerheten i våra fjälltrakter
är det nödvändigt att rotorernas förekomst undersökes.
Högvärdiga segelflygplan är de bästa hjälpmedlen för
undersökning av dylika vågrörelser. Sedan planet startat
och börjat flyga självständigt kommer det att stiga och
Fig. 8. Vågrörelser på 10 000
m höjd över ett tvärsnitt av
Skandinavien i höjd med
Hudiksvall (enl. H Greinel’);
vindstyrka 21 mls från väster,
lufttemperatur vid marken 10°,
temperaturgradient 0,7°ll00
m, våglängd på 10 000 m
höjd 12,6 km.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
