Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 25 juni 1949 - Värmekapacitetens och fuktighetens betydelse vid väggkonstruktioner, av Mårten Blomqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
TEKJiTSK TIDSKRIFT
terifilskikt pä rätt ställe i väggen utgör här (lei
största och tyvärr dock rätt ofta underskattade
problemet. Det är för en sådan vägg av väsentlig
betydelse var i väggen, på insidan, på utsidan
eller i mitten, man placerar isoleringsmaterialen.
På detta beror i hög grad väggens
driftegenskaper och livslängd.
Problemet att konstruera en vägg, som ej lar
möjlighet att på något ställe ansamla fuktighet
i form av vatten blir då dels att välja lämpligt
material, dels att i de fall väggen skall
sammansättas av flera olika material, placera dessa olika
materialskikt så i förhållande till varandra att
vatten ej har möjlighet att ansamla sig, speciellt
vid fogarna mellan materialskikten. Som en
allmän regel gäller att det för fukt mest
svårgenomträngliga skiktet placeras närmast det ställe som
i medeltal under vintern har den högsta relativa
fuktigheten (insidan). Därefter placeras det
materialskikt, som har närmast mindre
fuktge-nomtränglighetsmotstånd osv. Dock måste det
yttersta skiktet ha den minsta
fuktmotstånds-förmåga, som bestämmes därav att fuktighet
utifrån vid regnväder ej alltför lätt kan tränga
in till något väsentligt djup genom ytterskiktet,
så att det under efterföljande torkväder har svårt
att torka ur. Genom denna ordning på skikten
får man ett naturligt och gynnsamt fall för
fuktigheten från högre till lägre fuktighetsångtryck.
Om man väljer mellan ett begränsat antal
relativt beprövade väggmaterial blir
väggkonstruktionen mycket en avvägningsfråga mellan de
olika skiktens tjocklek och deras inbördes
placering. Vi skall då se litet närmare på hur en
dylik vägg bör vara konstruerad. Som man i
regel vill undvika att placera isolationen i
väggens mitt enär detta lätt kan ge upphov till
kondensation mellan isolationen och väggens
vtter-skikt (största temperaturfallet ligger ju i
isolationen) har man i princip att välja på att an-
tingen placera isoleringen vid insidan eller vid
utsidan av väggen. Fig. 9 visar en i praktiken
förekommande väggtyp med isoleringsskikt på
insidan och fig. 10 med isolering på utsidan,
båda med normala A-värden. Det är dessa båda
fall som har största intresset vid väggar avsedda
för intermittent uppvärmning. Nedtill i bilderna
har kurvor för fuktighetens diffusion genom
väggen inritats. Diffusionskurvorna har beräknats
på liknande sätt som i den vanliga
värmeledningsekvationen för bestämning av
temperaturfallet2- Mättningskurvorna bli egentligen svagt
nedåtbuktade linjer2 men har här för enkelhets
skull inritats som raka linjer, enär det endast
gällt att principiellt visa fuktförhållandena.
En st<irk isolering på insidan sätter en spärr
emot temperaturfallet genom väggen så att man
lätt får en för låg medeltemperatur i väggens
yttre skikt med åtföljande risk för fuktnedslag.
Isolering på insidan kan vara lämplig för
samlingslokaler, som endast skall tillfälligt
uppvärmas. Den invändiga isoleringen verkar som
skydd emot uppvärmning av det utanför
belägna väggskiktet ined sin som regel högre
värmekapacitet. Rumsluften och väggens inneryta
blir därför snabbt uppvärmda4.
En någorlunda kraftig isolering pa utsidan
däremot (fig. 10) ger med sin höga medeltemperatur
hos det innanför liggande väggskiktet en god
säkerhet mot fuktnedslag såsom framgår av
fuktighetskurvorna nederst i figurerna. Isolering på
utsidan är lämpligt för byggnader med relativt
hög inre fuktighetshalt, såsom rum där det kokas
och tvättas, samt vid ladugårdar och vissa
industribyggnader med hög relativ fuktighet.
Kylhusväggar skall byggas så att insidan är
fuktgenomsläpplig. Här är förhållandena tvärt
om emot som det är vid vanliga
boningshusväggar. Den fuktighetsrikare ytterluften skall här ha
möjlighet att i överensstämmelse med "kalla
väggens lag" (i den mån väggen är
genomsläpplig för fuktighet) ta sig igenom väggen, och slå
ned på det kallaste stället, nämligen på de kalla
evaporatorrören i kylhuset. Tidigare tätputsades
ofta innerytan, varför fuktigheten stoppades i
väggen innanför innerytan och slogs ned såsom
vatten, som begärligt uppsögs av isolationen.
Här skall det fuktskyddande skiktet, vanligen
av asfalt, läggas vid väggens utsida, så att endast
en mindre del fuktighet får möjlighet att tränga
in och igenom väggen. Ett typiskt exempel härpå
har genomräknats av Halvard Hoem5.
Litteratur
1. Blomqvist, M: Gammal och ny värmeekonomi hon vår bostad.
Byggnadsindustrin 19(2 s. 5(3ß.
2. Blomqvist, M: Fuktighet i väggar. Tekn. T. 1938 s. M 71.
3. Johansson, C II & Persson, G: Beräkning av fuktfördelning och
fuktvandring i uttervüggar, Tekn. T. 1949 s. 75.
4. Dahlerup-Petersen, II II: Diskontinuert Opvarmning,
Ingeniören 1913 s. M 137.
5. IIoem, II: Kondens i kjölerumsvegger, Tekn. Ukebl. 1949 s. 138.
Fig. 9. Lättbetongvägg med
yttre tegelmur.
Fig. It). Lättbetongvägg med
inre tegelmur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
