Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 13 augusti 1949 - Etylenoxidkondensationsprodukter och deras tekniska användningar, av Nikolaus Schönfeldt - Konstruktionsmaterial för kemisk industri, av Brt - Litium, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
TEKJiTSK TIDSKRIFT
Litteratur
1. Marsden & Mc Bain: Aqueous systems of nonionic detergents
as studied by x-ruy diffraction. J. Phys. & Colloid Chem. 52 (1948)
s. 110.
2. Ltndner: Das Ka/kseifendispergierungsvermögen der neueren
synthetischen Waschmittel. Mschr. Text. Ind. 50 (1935) s. 65, 94,
120, 145; Wäscht dispergierte Kalkseife? Melliands Textilber. 16
(1935) s. 782.
3. Kukertz: Prüfung von Textilhilfsmitteln auf
Kalkseifendispergier-vermögen. Angew. Chem. 49 (1936) s. 273.
4. Chwala: Textilhilfsmittel, Wien 1939, s. 100.
5. Kessler: Besiimniung der Dispergierwirkung von
Textilhilfs-mitleln durch Ermittlung der Kongorubinzahlen. Melliands Textilber.
19 (1938) s. 809, 918, 978; Bestimmung der Dispergierwirkung von
Textilhilfsmitteln durch Ermittlung der Kongorubinzahl bei 50°C.
Melliands Textilber. 20 (1939) s. 82.
6. Scholler: Neuere Egalisierhilismittel. Melliands Textilber. 15
(1934) s. 357; Färben in Gegenwart von Peregal O und OK.
Melliands Textilber. 18 (1937) s. 234.
7. Yalko: Measurements of the Diffusion of Dyestuffs. Träns.
Faraday Soc. 31 (1935) s. 230.
8. Yalkö: Die Teilchengrösse in Farbstof[lösungen und ihre
Bedeu-tung für den Färbevorgang. öst. Chem.-Ztg. 40 (1937) s. 465;
Mschr. Seide Kunstseidc 42 (1937) s. 270; Kolloidchemischc
Grundlagen der Textilveredlung. Berlin 1937, s. 447.
9. Valko: Koltoidchcmische Grundlagen der Textilveredlung.
Berlin 1937, s. 360, 365—366.
Konstruktionsmaterial för kemisk industri. Om man
studerar litteraturen och dessutom går omkring och frågar
fabrikanterna vilka konstruktionsmaterial, de använder för
sin apparatur, kan man utan tvivel samla en stor fond av
praktiskt vetande. I USA har man insamlat sådana
uppgifter för 17 olika kemiska industrier, nämligen ättiksyra,
ammoniak, socker, klor-alkali, fettsyror, fluorvätesyra,
vätesuperoxid, salpetersyra, fenol, fosforsyra, koksalt, tvål,
sulfatmassa, sulfitmassa, svavelsyra och whisky. Resultaten
har sammanförts i tillverkningsscheman av det utseende
som fig. 1 visar. Man finner givetvis, att trä, tegel,
gjutjärn, kolstål och rostfritt stål 18-8 fortfarande är mycket
vanliga. Emellertid finns det i USA god tillgång på många
speciallegeringar, som är svåra att få här. Hit hör i första
hand monelmetaH, som ju sedan gammalt är ett vanligt
material i Amerika. Härtill kommer rostfria stål av 18-8-
Fig. 1. Tillverkningsschema för sulfatmassa; 1
kopparlege-rade stål; 2 legerade stål eller kolstdl; 3 stål; 4 gummi;
5 cement, trä, stål; 6 kolstål, fyrboxstdl, ångpanneplåt,
kol-tegelfoder; 7 rostfritt stål, monel; 8 kolstål; 9, 10 rostfritt
stål 1818; 11 kolstål, rostfritt stål; 12 kolstål, rostfritt
stål 1818; 13 kolstdl, rostfritt stål; 14 cement; 15
krom-eller nickelpläterat stål, rostfritt stål; 16 brons, rostfritt
stål; 17 tegelfodrad, cement eller stål; 18 stål, 19 första,
andra och tredje effektens tuber, rostfritt stål 1818 eller
kolstål, tredje och fjärde effektens tuber vanligt stål;
20 stål; 21 tegelfodrad; 22 stål med gjutjärnsomrörare; 23,
24 stål; 25 rostfritt stål; 26 ståltank och rörliga delar av
rostfritt stål; 27 tegel- eller cementfodrad stältank och
rörliga delar av rostfritt stål; 28, 29 stål; 30 rostfritt stål;
30, 32 stål; 33 truinma av gjutjärn och sil av rostfritt stål
eller monel; 34 stål invändigt fodrat med tegel.
typ med hög Mo-halt, exempel 18 % Cr, 12,5 % Ni, 4,7 %
Mo samt andra höglegerade rostfria stål, exempel 20 % Cr,
24 % Ni, 3,25 % Si, 3 % Mo, 1,75 % Cu. Kolstål, pläterat
med rostfritt stål eller nickel, förekommer också på många
håll. I detta sammanhang bör också nämnas
Hastelloy-legeringarna, t.ex. Hastelloy C med 18 % Mo, 5 % Fe,
15 % Cr, 4 % W, resten Ni, samt tantal, ehuru denna
metall ju är mycket dyrbar. För vissa ändamål,
exempelvis ättiksyra och klor-alkali, har man på några ställen
infört plaster men dessa förekommer i mindre
utsträckning än som kanske kunde väntas.
Det är en imponerande samling fakta som originalarbetet
innehåller. Även om det sammanställda vetandet kanske ej
alltid kan tillämpas på svenska förhållanden (emedan
många av materialen, såsom redan nämnts, är svåra att få
här) ger det dock en mycket god vägledning, då man under
alla förhållanden kan se, vilka typer av material, som är
lämpliga eller olämpliga. (Chem. Engng nov. 1948.) Brt
Litium är den lättaste metallen och har även i övrigt rätt
originella egenskaper. Dess specifika vikt 25°/4° är blott
0,53, specifikt värme däremot hela 1,0 cal/g vid 100°,
smältpunkt 186°; den reagerar lätt med H„0, Ojj, N„, S,
C osv. oc.h legeras lätt med Ag, Al, Cd, Bi, Mg, Pb, Sn, Zn
m.fi.; Fe och Ni angrips ej men däremot glas, porslin ocli
andra keramiska material vid temperaturer över 150°.
Metallen är silvervit, kan skäras med kniv men är något
hårdare än natrium. Den kan givetvis icke hanteras som
andra metaller, vilket starkt försvårar dess praktiska
användning. Man har bl.a. försökt övervinna denna
olägenhet genom att framställa ett slags patroner, som består av
litiumstavar omslutna av gastäta höljen av koppar eller
aluminium, men det vore utan tvivel önskvärt att erhålla
någon enklare metod. Litium räknas till alkalimetallerna,
men dess salter liknar rätt mycket de alkaliska
jordarternas. Sålunda är LiCl och LiBr starkt hygroskopiska och
mycket lättlösliga i vatten, under det LiF, Li3P04, Li3C03
är relativt svårlösliga. Många av litiumföreningarnas
speciella, värdefulla egenskaper beror på litiumjonens ytterligt
små dimensioner.
Många mineral innehåller spår av litium, men blott fyra:
spodumen, lepidolit, amblygonit och petalit, har hittills
fått kommersiell betydelse. Det första är ett
Li—Al-sili-kat, teoretiskt med 8 % Li»0, det andra är en Iitiumhaltig
glimmer, det tredje ett Li—Al-fluofosfat med upp till 10 %
LijO och det fjärde ett Li—Al-silikat med 2—4 % LisO.
Amblygonit är alltså det rikaste litiummineralet men är
tyvärr relativt sällsynt, och därför har spodumen blivit
den viktigaste råvaran för litium och dess föreningar.
Lepidolit var förr den vanligaste men används numera
huvudsakligen som sådan för införande av litium i keramiska
material. Brytvärda fyndigheter av spodumen finns i USA,
Kanada, Brasilien, Argentina och Sverige, viktiga
förekomster av lepidolit har upptäckts i USA, Kanada,
Sydafrika, Portugal och Tyskland. Amblygonit förekommer i
USA, Kanada, Sydvästafrika och Spanien. En annan viktig
litiumkälla är Searles lake, Cal., USA, vars vatten länge
utnyttjats för framställning av K2C03, borax m.m. Dess
halt av LiCl är blott 0,02—0,03 %, men detta salt kan
dock med fördel utvinnas som biprodukt. Spodumen och
petalit bryts i Boliden, där för övrigt alla fyra
litiummine-ralen förekommer; detsamma gäller Utös litiumpegmatiter,
som förr bearbetades.
För att isolera litiumföreningar ur mineral behandlades
förr amblygonit eller lepidolit med koncentrerad
svavelsyra. Härvid erhölls en lösning av alkali- och
aluminiumsulfat, vars upparbetning var ganska besvärlig. Metoden
kan icke tillämpas på spodumen, och för bearbetning av
denna uppfanns därför en speciell metod byggd på
basutbyte. Vanligen behandlas mineralet med överskott på
kaliumsulfat vid relativt hög temperatur. Härvid ersätts
litium med kalium, och vid den följande urlakningen med
vatten erhålles därför en lösning av litium- och
kaliumsulfat. Andra ämnen utlöses icke ur mineralet, ocli lös-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
