Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 30. 27 augusti 1949 - Den transarabiska oljeledningen, av E R—s - Korrosionsskydd för stålkaj, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 augusti 1949 277
Fig. 3.
Svetsningsarbete
i fält.
Fig. 1.
Röjning av mark
för
pump-st ation.
Den transarabiska oljeledningen. Från de nyöppnade
oljefälten i Saudarabien utefter Persiska vikens västra
sida bygges en oljeledning till en hamn vid Medelhavet,
ca 10 km söder om Sidon i Libanon, en sträcka på totalt
1 700 km. Den första delsträckan om ca 232 km
färdigställdes i augusti 1948. Dess första 59 km går från det
mycket stora oljefältet Abqaiq längst i söder till ett mindre
fält längre norrut, Qatif. Härifrån går två mindre
grenledningar på 27 km till raffineringsverket Ras Tanura.
Den stora huvudledningen fortsätter från Qatif ca 150 km
norröver till oljefälten vid Abu Hadriya. Från den punkt
i närheten av Abu Hadriya, där ledningens slut befann sig
i augusti 1948, skulle den grena av i nordvästlig riktning
mot Syrien, vars regering dock ännu ej hade medgivit
koncession för ledningens framdragande. Man kan dock
fortsätta med bygget ännu 1 200 km från Abqaiq, innan det
blir nödvändigt att få denna fråga klar. Skulle politiska
hinder uppstå, kan man dra ledningen till Suez eller t.o.m.
under vatten till Egypten.
Huvudledningen har en diameter av 75—80 cm. Den är
dimensionerad för transport av 300 000 fat, dvs. 45 Ml per
dygn, från Persiska viken till Medelhavet. De 10 m långa
tubdelarna är gjorda av 10—12 mm plåtar med in- och
utvändigt svetsade längsfogar. Den färdiga tuben
kall-bearbetas genom hydraulisk belastning över
elasticitetsgränsen till en periferieli elasticitetshållfasthet av 37
kp/m2. Tubelementen hopsvetsas på förrådsbasen tre och
tre till 28 m längder. En mekanisk riktningsanordning
användes, med vilken tubändarna kan passas ihop med
Fig. 2. En 5 km läng linbana transporterar tuberna från
hamnen till förrådsbasen.
mindre spelrum än 0,4 m och som roterar med tuberna
över en fast, vattenkyld kopparelektrod, under det att
svetsen utföres. Fyra automatiska svetsmaskiner användes,
som var och en kan göra fyra fogar per timme. I fält
sammansvetsas längderna för hand, varvid en skarv tar
30 min; alla svetsar provas med gammastrålar.
Området mellan Abqaiq och Qatif är i stor utsträckning
täckt av vandrande sanddyner; berggrunden därunder
består av sköra, marina kalkstenar, som ibland går i dagen;
på vissa ställen uppträder saltinkrusterade, gyttjiga och
sanka slätter. Man hade avsett att gräva ned ledningen,
men detta måste man avstå från, av kostnadsskäl i
bergpartierna och av korrosionsskäl i sankslätterna; där var det
dessutom omöjligt att lägga ner den tomma rörledningen
i en rörgrav, då den skulle ha flutit på vattnet. I dessa
partier förlades ledningen ovan mark på gjutna betongstöd
resp. stålbågar. Resten av ledningen grävdes ned i sanden.
På den sträcka, där ledningen gick ovan marken, vågade
man ej använda några expansionsslingor, då de vandrande
dynerna skulle ha utsatt den böjliga, tunna ledningen för
alltför stora påkänningar. I stället hölls ledningen starkt
inspänd. Sträckan mellan Abqaiq och Qatif fördelade sig
med ungefär en tredjedel på vartdera av förläggningssätten.
De nedgrävda delarna av ledningen skyddas mot
korrosion genom ett på platsen anbragt skyddslager av
petroleumasfalt, omgiven av en lindning av glasull och utanpå
denna ett nytt asfaltlager. Skyddet kompletteras med
galvaniskt skydd i form av magnesiumanoder. Jorden i
sankslätterna med sitt låga ledningsmotstånd utgör en ideell
placering för anoderna, och preliminära undersökningar visar
att i sand nedgrävda ledningar skyddas fullständigt utefter
en längd av ca 11 km av två anoder på ca 7,5 kg. På de
delar av ledningen som är nedsprängda i fast berg, skyddas
lindningarna genom att rörgraven kläs med
asfaltimpreg-nerade asbestdynor.
Den nu iordningställda sträckan Abqaiq—Qatif tjänar
redan för transport av råolja från Abqaiq till
raffinerings-verket Ras Tanura. E R—s
Korrosionsskydd för stålkaj. I Venezuela har ett
amerikanskt bolag för lastning av olja från rörledningar till
tankfartyg byggt en kaj i helsvetsad stålkonstruktion på
järnpålar. Till en 350 m lång tvärkaj ansluter sig tre
200 m långa pirar, vid vilka tankfartyg på 26 000 t kan
lägga till. Omkring 10 000 t järn har åtgått för
konstruktionen. De 30 m långa pålarna är hopbyggda av två
I-balkar, vilka antingen är sammansvetsade eller hopnitade
med täckplåtar. Pålarnas vikt varierar mellan 9 och 15 t.
De är neddrivna 15 m direkt ner i sjöbottnen, som består
av hård lerblandad sand.
Särskild omsorg har nedlagts på att korrosionsskydda
stålkonstruktionen. Allt stål har före leveransen eller på
platsen fått två överdrag av zinkkromat-järnoxid. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
