Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 3 september 1949 - Utvecklingen av koordinatväljare och koordinatväljarsystem för telefonstationer, av Bertil Bjurel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 september 1949
573
Utvecklingen av koordinatväljare och
koordinat väljaresystem för telefonstationer
Byråingenjör Bertil Bjurel, Stockholm
Den mänskliga driften, att med teknikens hjälp
göra tillvaron bekväm, har inom telefonin
manifesterat sig på ett lysande sätt. Som ett exempel
härpå kan nämnas att det inte dröjde mer än tre
år efter det Alexander Graham Bell uppfunnit
telefonen, förrän tre herrar i USA år 1879
lämnade in patentansökan på en anordning för
automatisk sammankoppling av telefonledningar.
Anordningen var givetvis synnerligen primitiv, men
tanken på en automatisk uppkoppling av
telefonsamtal var ändock väckt. Nya uppfinnare
lockades av den fascinerande uppgiften. Många
angrep problemet av ren uppfinnardrift, medan
andra i likhet med den kända uppfinnaren
Almon Strowger ville avskaffa telefonisterna,
som retade honom med sina felkopplingar, sina
snäsiga svar och sin nonchalans.
Att teckna grunddragen i automatikens historia
skulle föra allt för långt, varför endast sådana
händelser skall beröras, som vi i dag tror varit
avgörande för utvecklingen av koordinatväljaren
och koordinatväljaresystemen.
När telefonteknikerna i slutet av 1800-talet
konstruerade de första automatiska väljarna, blev
resultatet rent mekaniska vridväljare. Denna
väljartyp visade sig livskraftig och på kort tid
utvecklades ett stort antal olika sådana väljare.
Sedan utvecklingen en gång slagit in på denna
linje fortsattes den med få undantag världen
över ända fram till 1930-talet, trots att tanken
på telefonreläet som väljarelement
introducerades i USA av Clement redan år 1908 och
svenska telefontekniker redan år 1917 byggde en ren
relävälj ar station. Det är således först i våra dagar
reläväljartekniken, inte minst tack vare svenska
insatser, i stor skala har slagit igenom och nu
går segrande fram både i USA och Europa.
Tidigare amerikanska insatser
I USA kom, som nämnts, en herre vid namn
Clement redan år 1908 på tanken att ersätta
väljaren med vanliga telefonreläer. Även om den
mekaniska väljaren arbetat tillfredsställande
räknade förmodligen Clement med att
telefon-reläet skulle vara överlägset åtminstone i två av-
Föredrag i Svenska Elektroingenjörsföreningen den 4 februari 1949.
621.395.344(091)
seenden. Dels skulle man slippa den
komplicerade mekanismen för väljarinställningen, dels
skulle det bli lättare att med reläet få en
tillförlitlig elektrisk kontakt. Kontaktfrågan är
nämligen mycket svårlöst vid väljare med
glidkontakter. Om snabbheten spelade någon roll på den
tiden är väl tveksamt, men även den synpunkten
väger i dag tungt vid val mellan rent mekaniska
väljare och väljare av reläkaraktär.
När Clement år 1908 kom med idén att ersätta
väljarna med telef onreläer var hela
schematekniken inriktad på den klassiska mekaniska
väljaren. Att då utan vidare införa reläet som
kopplingselement, även om detta i sig själv var
förnämligt, ställde sig oekonomiskt och Clements
stationstyp kunde därför ej konkurrera med de
mekaniska systemen. Även 0111 Clements
reläsystem vid denna tidpunkt ej kunde ta upp
konkurrensen med de mekaniska väljaresystemen,
fortsatte man emellertid i USA att bearbeta
problemet, och år 1913 inlämnade ingenjör N J
Reynolds vid Bell ansökan om patent på en
reläväljare av koordinatväljaretyp. (Redan år 1905
inlämnade visserligen Charles J Erickson vid
Autelco i USA en ansökan om patent på en
väljare besläktad med koordinatväljaren, men
ansökan ledde till patent först 1926). Reynolds
väljare, som då mera representerade en principlösning
än en praktiskt slutförd konstruktion, kunde i
ett reläsystem ersätta inte mindre än 100 reläer
utan att tillnärmelsevis kosta lika mycket.
Väljaren hade ett kontaktfält, bestående av 100
kontaktsatser av samma typ, som användes i ett
telefonrelä. Genom mekaniska element manövrerade
av elektromagneter kunde vilken som helst av de
100 kontaktgrupperna tillslås. Till varje väljare
hörde 20 elektromagneter, uppdelade i två mot
varandra vinkelrätt ordnade grupper. För
slutning av en kontaktsats erfordrades tillslag av en
elektromagnet i vardera gruppen. De mekaniska
rörelserna var små och väljaren möjliggjorde
principiellt snabba kopplingsförlopp.
Man tycker att amerikanarna vid denna
tidpunkt skulle insett koordinatvälj arens stora
värde och utvecklat ett användbart
koordinatväl-jaresystem, men så skedde ej. Anledningarna
härtill torde ha varit många. Kanske lyckades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
