Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 3 september 1949 - Utvecklingen av koordinatväljare och koordinatväljarsystem för telefonstationer, av Bertil Bjurel - Telegrafverkets markörsystem, av Nils Rönnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 september 1949
581
Slutord
Under de år koordinatväljaren varit i drift i
USA och vårt eget land har den visat sig
överlägsen varje annan väljartyp, och intresset för
denna väljare är för närvarande, inte minst i
Europa, starkt växande. Trots detta hör man
emellertid då och då rykten om att elektroniken
inom en snar framtid kommer att revolutionera
kopplingstekniken och göra alla nuvarande
automatiska väljaretyper helt överflödiga. Sådana
påståenden får man nog ta med en nypa salt. Vid
Bell Laboratories och Western Electric arbetar
man för närvarande enligt uppgift på
utveckling av en koordinatväljare mer lämpad för
masstillverkning, och en i detta avseende
förbättrad koordinatväljaretyp lär enligt uppgift
vara klar för leverans inom de närmaste åren.
Det stora intresset för koordinatväljaren kan
även avläsas i patentlitteraturen, där bl.a. Bell
Laboratories helt nyligen publicerat ett
amerikanskt patent av intresse. Man kan därför säkert
räkna med att koordinatväljaren ännu under
många år kommer att inta en rangställning som
ett oöverträffat kopplingsorgan inom den
automatiska telefontekniken.
Telegrafverkets
markörsystem
Byrådirektör Nils Rönnblom, Stockholm
621.395.344
Sundsvalls automatiska telefonstation var den första
egentliga telefonstationen i Sverige med koordinatväljare.
Den representerar det första planmässiga steget att införa
koordinatväljare hos oss. Stationen planerades ären 1922
—1924 och togs i bruk 1926. Den första utbyggnaden
omfattade 3 500 nummer. I dag finns i landet omkring 1 450
automatiska telefonstationer med bortåt 250 000 nummers
kapacitet utförda med koordinatväljare. Praktiskt taget
hela denna väldiga materielmängd är utformad i stort sett
enhetligt enligt ett direktdrivet system, i vilket
organ-grupperingen och trafikvägsplaner närmast är analoga
med strowgersystemet. Under sådana förhållanden
framstod det såsom en rätt diskutabel åtgärd att övergå till
markörsystem, vilket ju dock mycket avsevärt skiljer sig
från vad vi nu har. I början var det tveksamt, om
markörsystemet skulle ge några avsevärda besparingar,
eftersom man inte med säkerhet kunde bestämma antalet
kopplingsorgan. Genom arbeten av G Modée, C Jacobæus och
K Lundkvist har nu erhållits resultat, som tillsammans
med verifierande erfarenheter från utförda anläggningar
ger oss någorlunda goda dimensionermgsmöjligheter.
Tillfredsställande löst blir detta problem dock först sedan vi
fått en speciell beräkningsmaskin, trafikmaskinen, med vars
hjälp de statistiska fenomenen kan studeras och mätas.
Av undersökningarna framgår emellertid redan nu, att
mycket starka ekonomiska skäl talar för en övergång till
markörsystem. Inom Telegrafverket har man därför
utarbetat ett eget sådant system. Efter det en första
provanläggning för 500 abonnentnummer utförts i Sundsvall
och där visat sig väl motsvara förväntningarna, tillverkas
nu stationsutrustning för ett antal såväl större som mindre
stationer enligt detta system. Störst bland dem är
Slottsstadens station i Malmö, som från början får kapaciteten
10 000 nummer och väntas bli tagen i bruk till hösten.
Förtjänsten av att ha utarbetat Telegrafverkets markörsystem
tillkommer närmast G Modée, H Strandlund och F Ek.
Resultatet är i hög grad påverkat av att Telegrafverket är
såväl produktionsföretag som driftföretag. Produktionssidans
önskemål om lägsta tillverkningskostnad och minsta
omläggning av tillverkningen har man därför ofta fått väga
mot driftsidans önskemål om största enkelhet och
driftssäkerhet. Antalet möjliga sätt på vilka reläer och
koordinatväljare kan kombineras till ett markörsystem är
synnerligen stort, och ett mycket stort antal av dessa
möjligheter har också undersökts, innan det slutliga valet
träffades. Vid val mellan de olika möjligheterna har man haft
synnerligen stor nytta av de framkomna
beräkningsmetoderna för trafikkapacitetens bestämning.
Systemets uppbyggnad
Telegrafverkets markörsystem skiljer sig i så måtto från
det amerikanska att markörerna getts relativt litet omfång.
I det amerikanska systemet betjänar var och en av
markörerna en hel stationsdel med 10 000 abonnentnummers
kapacitet, i Telegrafverkets system endast en mindre grupp,
exempelvis en abonnentgrupp om 100 nummer eller ett
aggregat om tio gruppväljare. Härigenom har
Telegrafverkets system kunnat utföras med så enkla
detaljströmkretsar, att dessa för underhållsmannen är i det närmaste
lika enkla som vid äldre system. Man har dessutom också
genom detta markörval förverkligat ett annat mycket
viktigt syfte, nämligen att åstadkomma ett markörsystem,
som lämpar sig för de i vårt land till så stort antal
förekommande medelstora telefonstationerna, dvs. stationer
med kapaciteten 200—5 000 nummer. För dessa stationer
är de amerikanska systemens markörer avgjort
överdimensionerade.
En översikt över den principiella uppbyggnaden av
telegrafverkets markörsystem ges i fig. 1, som är ritad med
traditionella symboler för väljare. Abonnenternas A och B
ledningar är jämte sina reläer LR anslutna till
multipelsidan av kopplingsorganen SLV, som benämnts
sökare-led-ningsväljare, emedan vart och ett av dem i sig förenar en
anropssökares ocli en ledningsväljares uppgifter. Av
kopplingssteg med gruppväljares uppgift har man i exemplet
tre, nämligen IGV, IIGV och 11IGV, som samtliga är
de-kadiska. Det sistnämnda stegets väljare benämnes även
SGV, enär de utgör sista gruppväljare före steget SLV.
Strömmatning, uppringning och lystring med flera
uppgifter handhas av snörlinjereläsatsen SNR, som inlänkats
omedelbart före sista gruppväljarsteget. Organ av
traditionell typ är registerförväljarna RFV och registren REG.
Slutligen märkes markörerna Ml—il/4, av vilka en typ
finnes för varje kopplingssteg. Apparaturerna SLV är utförda
i enheter för 100 nummer var och en med var sin markör,
medan gruppväljarna GV är arrangerade i enheter med
vardera tio gruppväljare och en markör.
Då anrop göres vid apparaten A, tas abonnentgruppens
markör il/4 kortvarigt i bruk för att automatiskt
vidare-koppla anropet genom steget SLV till ledig IGV, där
anropet oberoende av A/4 kopplas vidare till ledigt register
REG via RFV. De siffror, som tas på fingerskivan vid A,
Fig. 1. översiktsschema över Telegrafverkets markörsystem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
