Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 3 september 1949 - Radar för småbåtar, av D H - Himmelskompass, av sah - En antarktisutställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588
TEKJiTSK TIDSKRIFT
Fig. 2. Indikatordelen.
Anläggningen har följande data: lämnad uteffekt 30 kW
toppvärde, impulsbredd 0,2 us, impulsfrekvens 1 000 imp./s,
frekvensband 9 434—9 524 Mp/s.
Sändnings-mottagningsomkopplaren är en gasfylld vågledaromkopplare;
mottagarens blandare är en kristalldiod och en klystron arbetar
som lokal oscillator. Mellanfrekvensen är 60 Mp/s och
mellanfrekvensförstärkarens bandbredd 10 Mp/s. I den
med antennsystemet hopbyggda mottagardelen ’ finnes
endast en för-förstärkare, hela mellanfrekvensförstärkaren
är placerad i indikatorenheten. Som
avlänkningsanord-ningar för katodstråleröret användes induktanser och
dessa bringas att rotera av servomotorer, vilka är
kopplade till antenndrivmekanismen, rotationshastigheten är
30 r/m. Tre olika räckvidder för full utstyrning av
kato-skopskärmen kan väljas, den största är ca 45 km.
Katod-strålerörets centrum kan förstoras så att närbelägna
föremål kan åtskiljas och eventuella ekon från vattenytan i
fartygets närhet kan undertryckas. Bäringar till olika
föremål kan tas med en noggrannhet på en grad. Hela
anläggningen är uppbyggd enligt bvgglådprincipen, varför de
olika enheterna enkelt kan utbytas. Indikatorenheten har
försetts med två kraftiga handtag, vilka är väl till hands
för observatören vid sjögång (Wireless World jan. 1949).
D H
Fig. 3. Blockdiagram över radaranläggning för småbåtar.
Hinunelskompass. Vid de nu aktuella flygningarna i
polartrakterna vållar navigationen svårigheter, då den
magnetiska kompassen är otillförlitlig i närheten av de
magnetiska polerna, medan astronomisk navigation
försvåras av de långa skymningsperioderna på dessa latituder,
då varken sol eller stjärnor kan observeras. En lösning
synes ha framkommit genom en av A H Pfund vid John
Hopkins University angiven princip till en
himmelskompass; den baserar sig på det faktum, att himmelsljuset
under dagen är delvis planpolariserat, varvid
polarisationen har sitt maximum i rät vinkel mot solstrålarnas
infallsvinkel. Eftersom polarisationsplanet innehåller både
observatören och solen kan den användas för
riktningsbestämning. Himmelskompassen kan för övrigt användas
så snart det finns en liten fläck klar himmel och de
gynnsammaste betingelserna för dess verkningssätt föreligger
just i polartrakterna.
Himmelskompassen består av en analysator, som
bestämmer ljusets polarisationsplan, en azimutcirkel på
vilken solens beräknade azimut kan ställas in, och ett
urverk soin driver en referenslinje i synkronism med solens
skenbara rörelse, dvs. med ett varv på 24 h. För
bekvämlighetens skull kan vid observation av himmeln i
närheten av zenit den analyserade ljusstrålen vändas 90° med
hjälp av en spegel.
Analysatorn består av en cirkelformig skiva av
polari-serande material, vars mittparti är täckt av en rund
cello-fanplatta med en halv våglängds tjocklek. Då kompassen
vrides ändrar sig ljudintensiteten genom polaroidplattan
så att två maxima och två minima uppstår per helt varv.
Eftersom polarisationen icke är fullständig, kan
utsläck-ningen i minimipunkterna icke heller vara det. Kontrasten
mellan maximi- och minimilägena minskar ytterligare då
solen står i närheten av zenit, himlen är delvis övertäckt
eller marken är snötäckt. Det är för att underlätta
bestämningen av maxima och minima som halvvågsskivan
har införts; denna vrider polarisationsplanet med en
vinkel som beror på orienteringen av skivans optiska axel
i förhållande till polarisationsplanet. Då optiska axeln är
parallell med polarisationsplanet vrides detta inte: när axeln
är vinkelrätt mot planet vrides det 180°, dvs. inte heller. Det
finns alltså fvra punkter per varv, nämligen då optiska
axeln är 0, 90, 180 och 270°, som polarisationsplanet inte
påverkas av halvvågsplattan. Då kompassen vrides
kommer att i två av dessa punkter halvvågsskivan att framstå
mörkare mot bakgrunden av det polariserade ljuset än i
de två andra, varvid den ljusare bilden anger det plan i
vilket solen är inbegripen. Valet mellan de kvarstående
alternativen, mot eller från solen, kan lätt ske genom
direkt iakttagelse.
Det har visat sig lämpligt att använda en vinkel av 30°
mellan optiska axeln och polarisationsplanet, varvid
noggrannheten i bestämningen av solens riktning blir 1° när
instrumentet användes tillsammans med azimuttabeller. I
ett flygplan är noggrannheten något mindre; å andra sidan
ökar den då man närmar sig polerna; vidare kan
kompassen användas då solen är upp till 7° under horisonten
(Techn. News Bull. Nat. Bur. Standards maj 1949). sah
En antarktisutställning på Tekniska museet visar den
utrustning som den norsk-svensk-brittiska
antarktisexpedi-tionen 1949—1952 skall medföra: föda och läkemedel,
kläder och fortskaffningsmedel, uppvärmnings- och
belysningsanordningar samt instrumenteli utrustning. Ett av de
trähus, som expeditionen skall ha med, har av
expeditionsmedlemmar för övningens skull byggts upp på museets
gårdsplan. Bland de många intressanta instrumenten kan
nämnas en ypperlig fotografisk utrustning (bl.a. den nya
svenska "exportkameran"), olika meteorologiska instrument
samt en apparatur för seismisk reflexionslodning av
gla-ciärernas mäktighet av samma typ som användes vid
seismisk malmletning (Tekn. T. 1949 s. 456). I en särskild
avdelning visas minnen från den Nordensköldska
expeditionen till Antarktis 1901—1903.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
