Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 17 september 1949 - Skador på överhettare och luftförvärmare vid oljeeldning, av Halvard Liander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 4. Den kromlegercrade plåtens struktur (AOO Xj-
Fig. 6. Järn och järnoxider, som i smält tillstånd runnit
genom den eldhärdiga undre delen av förvärmaren.
Fig. 7. Stora delar av det smälta järnet har hamnat på
den under förvärmaren belägna ekonomisern.
bildningen i korrosionsprodukten med oxidul närmast
metallytan och högre oxider utåt. En genomsnittsanalys
av oxidskalet på den kromlegerade plåten visade också,
att detta innehöll oxider av järn, krom och nickel i
ungefär samma proportion som dessa metaller ingår i plåten.
Därjämte förekom svavel i växlande mängd. Eftersom
nickel ingår i båda de angripna materialen, skulle man
möjligen kunna misstänka, att .svavelhalten i rökgaserna
varit ensamt ansvarig för skadorna. Redan beskaffenheten
av korrosionsprodukterna utesluter dock denna hypotes.
Vid en ingående metallografisk undersökning kunde man
inte heller se någon mträngning av sulfider i
korngränserna, vilket är vanligt för nickelhaltiga eldhärdiga stål
utsatta för svavelhaltiga gaser. Gränsen mellan oxid och
stål befanns vara skarp och väl utbildad, antydande ett
över stora ytor jämnt skeende angrepp, fig. 4.
Vad är då orsaken till angreppet?
Oxidationsbeständigheten hos kromlegerade och andra eldhärdiga stål beror
som bekant på att en jämförelsevis tunn oxidhinna
utbildas, genom vilken ingen nämnvärd diffusion kan ske
vare sig av syre till underliggande metall eller av metall
till omgivande atmosfär. Man måste alltså söka orsaken
till angreppet i en förstöring av det skyddande oxidskiktet
Och på vad sätt kan en sådan förstöring tänkas ske?
Den nyss omnämnda vita beläggningen på plåten visade
sig vid analys bestå av övervägande alkalisulfat (81 \%
räknat som Na^SOJ jämte mindre mängder kalcium-,
mangan- och vanadinsalter samt en olöslig rest av 9 %.
Liknande sammansättning hade det vita pulvret i skällorna,
medan skalet utgjordes av krom- och järnoxider. Detta
alkalisulfat måste komma från eldningsoljan. Svavelhalten
var 1,9 %, vilket inte är onormalt högt för en olja av detta
slag, men askhalten var hög, 0,06 %.
Det sannolika förloppet är alltså, att alkalisulfat bildas
vid förbränning av oljan och fastnar på överhettartuber
och förvärmarytor. Till följd av överskottet på svavel
övergår detta sulfat åtminstone delvis i pyrosulfat, som
löser och genombryter oxidhuden allteftersom den bildas.
Oxidationen fortsätter på så sätt så länge det finns
metalliskt material kvar. Att finna ett tekniskt användbart
material för överhettare och förvärmare, som under dylika
förhållanden är helt beständigt, torde vara utsiktslöst.
Man kan endast rekommendera övergång till annat bränsle.
Förvärmarbränder
Natten mellan den 31 augusti och 1 september 1946 hade
P 12 avställts i vanlig ordning. Rotorerna till de båda
parallellkopplade Ljungströms-förvärmarna fick gå för
kylning med fläktarna frånslagna, alltså med naturligt drag
genom pannan. När sotningsarbetet efter någon timme
påbörjades, startades fläktarna igen. Kort därefter löste
driv-motorn till den ena förvärmarrotorn ut, och rotorn
stannade. Försök att åter få den i gång misslyckades, och vid
inspektion av förvärmaren fann man, att de övre
täckplåtarna var rödglödgade. Fläktarna avställdes, men
branden hade nu fått riktig fart. Det rasslade och dånade i
bela pannan, när smältande järn började rinna ned genom
den undertill liggande ekonomisern. Man sökte så snabbi
som möjligt ta ned ångtrycket genom kraftig
bottenblås-ning och inmatning av vatten, som samtidigt kylde
ekonomisern. För att begränsa eldens omfattning sökte man
vidare stänga alla spjäll och täppa till andra öppningar,
men läckningen var icke förty tillräcklig för alt hålla
branden vid liv. Brandkåren tillkallades, och genom
skum-och vattenbegjutning lyckades man hindra oljan i
växellådan från att tända och det smältande järnet från att
bryta igenom mantel och lufttrumma. Så småningom avtog
också branden, och fram emot morgonen ansågs all fara
över. Den andra luftförvärmaren hade under tiden hållits
gående, men stoppades efter några timmar, då man
befarade, att den skulle skära ihop.
En mera omfattande katastrof hade alltså förhindrats,
inen förödelsen var stor i den brunna luftförvärmaren.
Fig. 5 visar, hur plåten sjunkit undan och delvis helt för-
Fig. 5. Förstörelse efter brand i luftförvärmare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
