Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 5 november 1949 - Det finska krigsskadeståndet och dess industriella konsekvenser, av Runar Hernberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
802
TEKNISK TIDSKRIFT
Tabell 1. Finlands krigsskadeståndsleveranser (krigsskadestånds-dollar)
Ursprungliga anspråk inkl. korrektioner 19/9 1944— 18/9 1952 Levererat 19/9 1944— 30/6 1948 Rest per 1/7 1948 [-Leveransskyldighet-] {+Leverans- skyldighet+} 1/7 1948— 18/9 1952 Summa slutlig leverans 19/9 1944 18/9 1952
Maskiner, anläggningar ..............................99959111:73 37 588 540:81 62370570:92 33 172931:39 70761 472:20
Kablar ..............................................................23 857 500:— 12 861 910:29 10 995 589:71 — 12 861 910:29
Fartyg ..............................................................79 126 650:— 39 758 650:— 39 368 OOO: — 39 368 000:— 79 126 650: —
Pappersprodukter ..........................................52 400 000:— 34 186 991:48 18 213 008:52 678 385:— 34 865 376:48
Trävaruprodukter ..........................................43 000 000:— 27 896 343:42 15 103 656:58 — 27 896 343:42
Fria poster ....................................................1 656 738:27 642 579:45 1 014 158:82 313 175:89 955 755:34
Summa 300 000000:— 152 935 015:45 147 064 984:55 73 532 492:28 226 467 507:73
ståndsreduktionen i juli 1948 fördelade sig
tyvärr ytterst ojämnt på de olika huvudgrupperna
inom skadeståndsindustrin. Sålunda reducerades
över huvudtaget ej fartygspositionerna,
varigenom metallindustrins betydelse för
skadeståndsprogrammet ytterligare accentuerades och
omfattade hela 72 % av de slutligt fastställda
skadeståndsleveranserna.
Då metallindustrins stora leveransskyldighet
klarlagts gällde det att snabbt besluta sig för om
den del som översteg den dåvarande
produktionskapaciteten skulle upphandlas som färdiga
maskiner utomlands eller om den skulle produceras
i eget land. I sistnämnda fall gällde det givetvis
att i snabbast tänkbara takt utbygga
metallindustrin för skapande av den erforderliga
tillskottskapaciteten samt att genom förhandlingar med
Sovjet uppnå åtminstone någon framskjutning
av metallindustrileveranserna. Genom uppoffring
av värdefulla enheter ur handelsmarinen och
andra kuranta objekt ur näringslivets tjänst
lyckades detta i någon mån, samtidigt som
skogsindustrins leveranser genom förhandlingar
koncentrerades till skadeståndsterminens början.
Det var dock ej enbart valutapolitiska skäl,
som bestämde situationslösningen till förmån
för en ökning av den inhemska
produktionspotentialen. Rena inrepolitiska och
arbetsmarknadspolitiska faktorer krävde härvidlag största
beaktande. Skaror av hemvändande
frontsoldater och den evakuerade karelska befolkningen
måste i trots av en begränsad inhemsk köpkraft
beredas tillfälle till produktivt arbete. En
arbetslöshet uti detta synnerligen labila efterkrigsläge
med dess för osunda masspsykoser mottagliga
jordmån hade ur landets synpunkt varit allt
annat än tillrådlig. Så som situationen låg till
var det därför rätt klart att den begränsade
valutatillgången i främsta rummet borde
användas till komplettering av
skadeståndsindustrins maskinpark samt anskaffning av nödigt
råmaterial och blott i synnerligen begränsat
omfång valuta disponeras för inköp av
skadestånds-helfabrikat.
De facto har, enligt tillgängliga uppgifter per
den 31 augusti 1949, den av finska staten till-
satta krigsskadeståndsdelegationen (Soteva)
beordrat färdiga maskiner och maskindetaljer
direkt från utlandet till ett värde av blott 1,65 %
av de direkta skadeståndskostnaderna för
samma tid. Även om man beaktar de order på
utländska maskiner, som av de finska
huvudleverantörerna har lämnats i form av
underleveranser, torde ej detta sammanlagda belopp överstiga
9—10 % av de totala krigsskadeståndsutgifterna,
inkluderande även skogsindustrins leveranser
per tidigare nämnt datum. Detta belopp måste
betecknas såsom aktningsvärt lågt och bevisar
med vilken otrolig snabbhet industrins
utbyggnad faktiskt skett och den utvidgade
produktionen kommit i gång.
För en ytlig betraktare kan det måhända i
första hand synas som om det finska
krigsskadeståndet till sitt dollarbelopp ej vore så
anmärkningsvärt högt. För att dock få ett rätt begrepp
om denna nationalbördas tyngd måste man först
och främst besinna, att landet var utarmat efter
tvenne hårda krig och befolkningen undernärd
med nedsatt arbetsförmåga, att en stor del av
nationalförmögenheten konsumerats för
krigskostnadernas täckande, att de direkta
landavträdelserna icke blott nedskar förmögenheten och
genom överlåtelse av värdefull industri och
moderna kraftverk samt inbringande jordbruk
sänkte nationalinkomsten utan även skapade en
inrepolitisk oro genom den förflyttade
befolkningens transporter — ytterligare skärpt genom
olikheter i västfinsk och karelsk mentalitet.
Under praktiskt taget ett års tid bands vid dessa
transporter en avsevärd del av järnvägarnas
vagns- och lokpark och detta under en tid då
parken genom kriget och ryska krav på vagnar
och lok i högsta utsträckning hade decimerats,
medan däremot de industriella transporterna
hade krävt största möjliga del av järnvägens
transportkapacitet. Ordnandet av drägliga
levnadsförhållanden för de evakuerade karelarna
krävde stora kostnader, band transportmedel,
krävde en omfattande och kostsam organisation,
vilken disponerade över stor och arbetsför
personal, som sålunda undanhölls produktionen, där
brist gjorde sig gällande. Jordanskaffningen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
