Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 5 november 1949 - Det finska krigsskadeståndet och dess industriella konsekvenser, av Runar Hernberg - Finlands hydroelektriska kraftresurser, av Je
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2G november 1949
807
märksamhet, men som dess bättre redan är på
retur. Ur samma kurvblad utläses även hurusom
medeltimlönen under tiden slutet av 1945 till
slutet av 1947 i taktiskt syfte hölls konstant, men
att detta ej hindrade arbetarna att i branta
kurvor hissa upp sin medeltiinförtjänst genom
pressning av ackorden.
Vid all statligt reglerad prisbildning strävar
man i regeln till en minutiös kostnadskontroll
på basen varav prisfastställelsen sker. Så var även
fallet med krigsskadeståndsleveranserna. Endast
ett fåtal större firmor voro framsynta nog att
gå in för fastare pris. Vid kortare leveranstider
tillämpades definitivt fasta pris och vid längre
leveranstider ett fast grundpris med glidande
korrektionsskala, i rätt stor utsträckning
baserande sig på återanskaffningsvärdeprincipen.
Men det stora flertalet leverantörer, som gjorde
upp om leveranser på kostnadsbasis och en
procentuell företagarvinst om 3 %, föllo lätt för
frestelsen att icke noggrant följa med
kostnadsutvecklingen inom sina företag, så mycket
mindre som ju vinsten till sitt absoluta värde ju steg
ined kostnaderna. Detta olyckliga
prissättnings-sätt uppammade sålunda ett direkt motsatt
resultat mot vad prisregleringen egentligen avsett.
De företag, som arbetat på kort sikt och sålunda
blott tänkt på vinsten för dagen samt ej i tid
sett upp för faran i systemet med betalning
enligt bok och räkning, ha försummat att tänka
på framtiden och dess på konkurrensen baserade
fria prisbildning. Dessa företag komma plötsligt
att stå inför ett oangenämt uppvaknande då de
konstatera, att självkostnaderna stigit dem över
huvudet och bereder dem de största bekymmer
i en hårdare konkurrens. Detta innebär en
konsekvens av krigsskadeståndet som vare sig
leveransernas övervakningsorgan eller lagstiftaren
knappast förutsett då förordningen härom och
dess tillämpningsföreskrifter emanerade.
Det har redan tidigare antytts, att
metallindustrin i Finland i främsta rummet rört sig på
hemmamarknaden och att
skadeståndsexpansionen utvecklat den till en exportindustri. För
att bemästra de problem som därvid möta, har
metallindustrin skridit till en del åtgärder av
vilka den viktigaste var bildandet av ett
gemensamt exportorgan, Metex Andelslag m.b.t.
Denna exportorganisation, som närmast skall
tillförsäkra Finlands metallindustri nödiga
utländska marknader samt tjäna som förmedlare
mellan intressenter utomlands och landets
metallindustri, har redan trätt i funktion. Den ryska
marknaden utgör ju för Finland ett speciellt
tacksamt arbetsfält. Tack vare
krigsskadeståndet har den finska metallindustrin lagt om och
kompletterat sin maskinpark med hänsyn till
detta marknadsbehov och dessutom förskaffat
sig kunskap 0111 ryskt industribehov av i dag,
baserad på en icke föraktlig erfarenhet beträf-
fande modeller, kvalitets- och andra
mottagningsföreskrifter ävensom en avsevärd
skicklighet i att sköta den omfattande pappershantering,
som en handel med vår östra granne städse
kräver. Sedan skadeståndet minskat och industriell
produktionskapacitet därigenom frigjorts har
redan en handelsavtalsexport av
metallindustriprodukter i mindre omfattning kommit i gång.
I det föregående har jag strävat till en snabb
analys av det finska krigsskadeståndets väsen,
omfång samt industriella konsekvenser. Det kan
ju ej förnekas, att skadeståndet i mycket hög
grad bidragit till att omgestalta Finlands
industriella och näringspolitiska struktur. Landet
har sålunda tvingats slå in på vägen mot ökad
industrialisering, och det främst på ett område
— metallindustrin — där man ej tidigare tänkt
sig en expansion, åtminstone ej i den omfattning
som skett. Skadeståndet har medfört både
positiva, utvecklande konsekvenser av bestående
värde och betydelse, men även negativa sådana.
För Finlands folk äro de i varje fall dyrköpta.
Utvecklingen får visa om framtiden skall kunna
amortera och förränta den dyrbara investering
som denna generation fått göra och genom
träget arbete tvungits att förverkliga.
Finlands hydroelektriska kraftresurser. Före kriget
rådde i Finland liksom i flertalet andra länder god balans
mellan tillgång och efterfrågan på elenergi.
Vattenkraftstationer gav 1939 drygt 3 000 milj. kWh. Genom kriget
förlorades emellertid mer än fjärdedelen därav eller 850
milj. kWh, vartill kom 1 500 milj. kWh i ännu ej
utbyggda fall. Den utbyggnadsvärda vattenkraften inom
landets nuvarande gränser uppskattas till 10 000 milj. kWh
genomsnittlig årsenergi. Ett storstilat nybyggnadsprogram
har igångsatts, och till årsskiftet 1951—52 beräknas 11 nya
stationer ha kommit i drift, vilka kan producera 2 000
milj. kWh/år. Därutöver projekteras nu 3 stationer för
1 000 milj. kWh för idrifttagning 1954. Tillgångarna
fördelar sig på olika älvar enligt följande tabell:
Vattendrag milj. kWh
1 2 3*
Vuoksen ..............................1 000 1 300 1 300
Kymmene ............. 650 950 1 200
Kumo ................. 650 900 1 000
Ule .................... — 1 600 2 000
Kemi .................. — 250 2 500
Diverse ................ 200 400 2 000
Summa 2 500 5 400 10 000
•
* 3: efter vapenstilleståndet 1944; 2: efter utbyggnad av 11 beslutade
och 3 projekterade stationer, ca 1954; 3: ekonomiskt utbyggbar
vattenkraft.
Hittills har man främst arbetat i de tre sydligt belägna
älvarna Vuoksen, Kymmene och Kumo, som dels ligger
nära belastningscentra, dels har goda regleringsmöjligheter.
Man måste nu flytta till de kraftrika älvarna i norr,
varigenom överföringsproblemet blir allvarligare. Samtidigt
märks att Kemi älv visar osedvanligt stora variationer i
vattenföringen och saknar goda förutsättningar för
reglering.
Finland är med sina 10 000 milj. kWh/år åtskilligt
fattigare på vattenkraft än sina nordiska grannländer Sverige
med 50 000 och Norge med 100 000 milj. kWh och saknar
liksom dessa kol- och oljetillgångar. Elenergin måste där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
