Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 31 december 1949 - Svetsning av varmhållfasta och värmebeständiga stål, av Nils Lundgren - Diskussion, av Sven Svantesson, J M Aiton, Axel Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 december 1949
1019T
För oss här i Sverige, som ännu icke i samma
utsträckning som utomlands har gått in för
svetsning av här berörda material och
konstruktioner, gäller det att redan från början sörja för
ett fullgott arbete. Att urvalet av svetsare och
arbetsmetoder därvid göres med största omsorg,
är synnerligen viktigt och lönar sig också. Endast
de skickligaste och mest ansvarskännande
svetsarna bör föreläggas dylika arbeten. Dessutom
måste en aldrig så skicklig svetsare, om han icke
tidigare har sysslat med svetsning av legerade
stål, tränas för just denna speciella art av
svetsning. Svetsaren bör alltså ges tillfälle till träning
i största möjliga utsträckning, och samtidigt
skall han väl informeras om vad som ur
utförandesynpunkt icke får prutas på. Svetsaren skall
givetvis, innan han får utföra sitt arbete, avlägga
lämpligt kompetensprov, för vilket emellertid
normer ännu ej finns fastställda. För svetsning
av kärl och rörledningar under tryck finns
visserligen sådana normer, men de är icke direkt
avsedda för svetsning av rörprodukter i legerade
material. Behovet av lämpliga bestämmelser för
detta fall är stort och det är att hoppas, att
denna brist snart skall avhjälpas.
Diskussion
Ingenjör SVEN Svantesson: Även i Sverige har man
funnit, att det är lämpligt att svetsaren har en hjälpare. Denne
skall utföra uppmejsling och göra andra erforderliga
arbeten så att svetsaren endast behöver ägna sig åt det
egentliga svetsningsarbetet. Hjälparen har även till uppgift att
under pågående svetsning reglera strömstyrkan uppåt eller
nedåt på tillrop av svetsaren, som då utan avbrott kan
inrikta sin odelade uppmärksamhet på svetsningsarbetet.
Skarvringen har vissa fördelar, men också nackdelar.
Den för alltid med sig risk för slagginneslutningar och
bindningsfel. Skarvringen kan ha en kylande inverkan så
att det kan bli svårt att reglera strömstyrkan, så att
svetsfogen blir fullgod i roten. Det torde icke vara praxis i
Sverige att använda skarvring och så vitt jag vet, har
erfarenheterna vid försök icke varit uppmuntrande.
Svårigheterna vid svetsning utan skarvring torde hittills ha
berott på att en olämplig elektrodtyp, den basiska, har
använts för rotsträngen, vilken icke ger stabil ljusbåge här
och därför lätt föranleder porositeter och
slagginneslutningar. Det är numera praxis att använda
rutilelektrod-typen för rotsträngen. Så vitt jag känner till, får man
med goda svetsare (endast sådana bör förekomma vid
denna slags svetsning) alltid utmärkt genombränning med
dessa elektroder. Den jämna rundade svetsrågen, som
erhålles på rörets insida, är bättre än de diskontinuiteter,
konstruktivt liksom kemiskt, vilka erhålles med en
skarvring. Jag skulle gärna vilja veta, om icke skarvringarna
kan medföra risk för korrosionsfenomen eller utmattning
hos materialet.
Wing Commander AttoN: Jag är fullt överens om att
hjälpare bör ha till uppgift att reglera strömstyrkan när så
erfordras. Vid stora svetsarbeten kan ett behov även av
elektriker föreligga och dessa kan då användas för detta
arbete. Svetsaren själv kan dock sköta denna detalj, om
så är nödvändigt.
Det har i många år diskuterats, huruvida man bör ha
skarvring eller icke. Skarvringen uppvärmes ju till samma
temperatur som grundmaterialet och jag kan icke förstå,
att den skulle kunna föranleda att smältan stelnar för
hastigt, eller att den kan medföra risk för
korrosionsutmattning. Skarvringens ändar är spänningsfria och
förutsättning för uppkomst av utmattning saknas därför. Jag
kan ej heller inse, att skarvringar skulle öka risken för
utmattningskorrosion och har ej heller någonsin hört talas
därom. För min del föredrar jag skarvring vid elsvetsning,
men icke vid gassvetsning. Det har föreslagits — och
utförts — svetsning på så sätt, att första strängen gassvetsats
varefter elsvetsning tillgripits. På vilket sätt man än lägger
första strängen är det emellertid omöjligt att garantera
100 % genombränning utan att ojämnheter uppstår på
insidan, då det är fråga om att använda klena elektroder till
grova rör, vilket ofta förekommer. Jag understryker de
allvarliga följder en otillräcklig genombränning kan ha,
ty en sådan kan förorsaka spänningskoncentrationer, som
så småningom kan framkalla bristning i materialet. Man
kan undgå svårigheterna genom att använda skarvring.
Det är lättare att arbeta med en sådan och jag hoppas att
vi kan vara överens om, att det icke nödvändigtvis är
felaktigt att göra en sak på det lättaste sättet.
Ingenjör Axel Johansson: I Sverige och — som jag tror
— även i USA användes elektroder, som ge ungefär samma
analys som grundmaterialet. Det vore av intresse att få
veta, om några speciella undersökningar gjorts i England
för att påvisa, att det enklare svetsgodset icke medför
några nackdelar. I Amerika har man i högtryckspannor
haft en del erfarenhet av korrosion och försprödning av
materialet i ångpannetuber, särskilt i anslutning till svetsar.
Det har misstänkts, att detta delvis kan bero på
elektrokemiska fenomen, orsakade av små skillnader mellan svets
och grundmaterial. Jag skulle även vilja fråga, om det
icke finns någon risk för grafitutskiljning vid svetsen, om
det rena Mo—V-stålet svetsas med Mo-legerade elektroder.
Av Aitons bilder över sprickbildningar genom
korrosionsutmattning går sprickorna inom samma område i ena
fallet vinkelrätt mot varandra och i ett annat i
oregelbundna korsningar. Man får därför det intrycket, att de
snarare uppkommit genom spänningskorrosion än genom
korrosionsutmattning. Har man vid undersökningarna
kunnat fastslå, att det icke kan vara fråga om
spänningskorrosion? Jag erinrar mig i detta sammanhang, att
Keating i ett föredrag i Institute of Metals för något år
sedan särskilt framhöll, att man på grund av likheten
mellan de båda fenomenen ibland har förletts att anta, att
växlande spänningar förekommit medan den verkliga
orsaken varit spänningskorrosion.
Wing Commander Aiton: I England har inga svårigheter
uppstått som följd av att elektrod- och grundmaterial ej
haft samma sammansättning. Det finns rörledningar som
svetsats på det sätt jag beskrivit och som varit i bruk
under många år utan att förorsaka bekymmer. Detta gäller
både rörledningar av Cr—Mo-stål och Mo—V-stål.
Sprickbildningar har förekommit i ångpannetuber, men dessa
skador har icke haft något egentligt samband med
förefintliga svetsfogar. Grafitutskiljning har icke iakttagits vid
Mo—V-legerade rör men det material som använts har
icke varit aluminiumtätat. Skillnaden mellan
korrosions-utmattning och spänningskorrosion är en intressant fråga.
Det finns utpräglade typfall av såväl korrosionsutmattning
som spänningskorrosion, men också övergångsformer
mellan den ena och den andra typen. En skada som icke har
utpräglad karaktär anses ofta av många ha uppstått genom
korrosionutmattning, medan andra kan påstå att det är
fråga om spänningskorrosion. Jag tvekar dock icke att
påstå, att de sprickbildningar jag visat uppkommit
uteslutande som följd av korrosionsutmattning. Sprickor som
härrör från denna har nämligen en mycket smalare
mynning i ytan än sådana som framkallats genom
spänningskorrosion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
