Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 7 januari 1950 - Nytt sätt att minska jordmotståndet vid elanläggningar, av Ivar H Sanick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Resistiviteten q som funktion au den använda vo-
lymen destillerat vatten vid uttvättning av
kopparferro-cyanidgel resp. natriumklorid, som utfällts i sand.
kvantitet destillerat vatten tillsattes elekrodkärlet. Efter en
förutbestämd tid avdrogs den utspädda elekrolyten genom
kärlets bottenkran, till en volym motsvarande den tillsatta
vattenkvantiteten och resistiviteten avlästes. Proceduren
med tillsättning av destillerat vatten, avdragning av
utspädd elekrolyt och bestämning av resistiviteten
upprepades tills samma resistivitetsvärde erhölls som när
elektrodkärlet var fyllt med enbart sand och vatten.
Utfällningen av kopparferrocyanidgelet i den i
elektrodkärlet befintliga sanden utfördes på så sätt, att en given
kvantitet kopparsulfatlösning och en stökiometriskt
avvägd kvantitet kaliumferrocyanidlösning injicerades efter
varandra i elektrodkärlets sand (koncentration och
sammanlagda volym av båda lösningarna var lika ined
koncentration och volym av natriumkloridlösning vid det förra
försöket). Då reaktionen mellan de båda lösningarna
avslutats och kopparferrocyanidgelet således fullt utbildats
avlästes resistiviteten, varpå en given kvantitet destillerat
vatten tillsattes, som fick diffundera genom
sand-gelbland-ningen under en bestämd tid. Den utspädda elektrolyten
avdrogs genom kärlets bottenkran till en volym
motsvarande den tidigare tillsatta vattenkvantiteten, varefter
resistiviteten avlästes. Proceduren med tillsättning av
destillerat vatten och avdragning av utspädd elektrolyt och
bestämning av resistiviteten upprepades, till dess att
resistiviteten icke undergick någon förändring vid ytterligare tio
tvättningar.
Resistiviteten vid de intermittenta uttvättningsförsöken
av i sand adsorberad natriumklorid och i sand utfällt
kopparferrocyanidgel uppritades i form av ett diagram,
fig. 1, där den räta linjen visar resistiviteten Q som
funktion av den använda volymen (ml) destillerat vatten vid
uttvättning av den i sanden adsorberade natriumkloriden.
Kurvan anger sambandet mellan resistiviteten Q och den
använda volymen (ml) destillerat vatten vid uttvättning
av det i sanden utfällda kopparferrocyanidgelet.
Vid försök med i sand utfällt kopparferrocyanidgel, som
genom forcerad uttvättning med vatten befriats från
vattenlösliga salter, erhölls ett konstant resistivitetsvärde av
£> 1,96 X 102 ohm cm, vilket omräknat efter en maximal
årlig genomsnittsnederbörd av 891 mm icke nämnvärt
avviker från det värde som skulle erhållas efter mer än fyra
år. Av resultat vid parallellförsök med en 25 %
natriumkloridlösning kunde beräknas, att denna fullständigt skulle
uttvättas inom en beräknad tidrymd av sex månader,
beräknad efter ovan angivna genomsnittsnederbörd. Redan
efter två månader skulle natriumkloridbehandlad sand ha
uppnått samma motstånd som sand med
kopparferrocyanidgel fortfarande skulle besitta efter mer än fyra år.
Vid impulsmätningar på i sand utfällt
kopparferrocyanidgel, utförda av Institutet för Högspänningsforskning genom
tillmötesgående av professor H Norinder, där proven
utfördes med två olika impulsgeneratorer, en
strömimpuls-generator (kapacitet 8 ,/tF) och en
spänningsimpulsgene-rator (0,025 /<F) erhölls icke något genomslag eller någon
tillståndsförändring vid strömtäthet av högst 219 A/cnr
resp. spänningsgradient av 7,3 kV/cm, enligt de registrerade
oscillogrammen som omfattade såväl spänningsström som
motskåndskurva. Resistiviteten hos provmassan hade ett
medelvärde av .{>i=30 ohm cm.
Försök i praktisk skala
Experimentella fältförsök i större skala med
impulsmätningar3 4 har utförts av Institutet för
Högspänningsforskning i Uppsala i samverkan med Vattenfallsstyrelsen och
parallellförsök med bryggmätningar0 av Telegrafstyrelsen.
Därvid har använts olika utformningar av jordkontakter
med gel, t.ex. rör av olika dimensioner, plåtar och jordlinor.
Vid ett av dessa försök, där en rörformig jordkontakt
av 2 m längd och 3/4" diameter användes i mark
bestående av fin, kompakt sand, uppmättes på den helt
nedslagna men obehandlade jordkontakten ett motstånd
av 450 ohm. Med hjälp av en speciellt för detta ändamål
konstruerad högtryckspump injicerades därefter genom
den rörformiga jordkontakten en lösning av 2 250 g
kopparsulfat i 8 1 vatten samt en lösning av 2 250 g av
ka-liumferrocyanid i 13 1 vatten. Då reaktionen mellan de
båda lösningarna avslutats och kopparferrocyanidgelet
således fullt utbildats, har vid de hittills periodiskt
återkommande mätningarna med 14 dagars mellanrum
erhållits ett motstånd, som hållit sig konstant vid 81 ohm.
Den obehandlade kontrollelektroden, som hade ett
ursprungligt motstånd av 100 ohm, hade efter 14 dagar ett
värde av 105 ohm och efter ytterligare 14 dagar 115 ohm.
Motståndssänkningen i jordtaget genom gelbehandling
utgör tillsvidare 82 % av det ursprungliga jordmotståndet.
Vid ett annat försök, där jorden genom sondmätning
visat sig bestå av olika jordskikt med starkt varierande
motstånd, användes en rörformig jordkontakt med en
längd av endast 1,25 m och en diameter av 8/g". Det
uppmätta motståndet hos den helt nedslagna
jordkontakten visade sig ligga vid 2 110 ohm. Efter injektion
med samma kvantiteter kopparsulfat- och
kaliumferrocya-nidlösningar, som använts i tidigare försök, visade sig
motståndet efter 14 dagar ha sjunkit till 46 ohm. En
ytterligare sänkning till 44,5 ohm noterades 26 dagar
senare. Den använda kontrollelektroden, som hade ett
ursprungsmotstånd av 2 380 ohm, visade efter 40 dagar ett
värde av 1 500 ohm under pågående regnväder. Dessa
försök är synnerligen intressanta, då de visar, att det är
möjligt att genom gelförbindelse erhålla en god
konduk-tivitet av permanent karaktär med ett underliggande
jordskikt med mycket lågt motstånd. En dylik förbindelse kan
naturligtvis under gynnsamma markförhållanden även
erhållas med en förlängd jordstav. Detta är dock möjligt
endast i de fall, där det bättre ledande jordskiktet ligger
vertikalt under den ursprungliga kontakten och nedslagningen
av röret eller staven icke hindras av stenar eller berg.
Vid ett tredje fältförsök i ett typiskt stenrös användes
en jordkontakt, bestående av ett 3" vinkeljärn med 2,5 m
längd, vilket nedslogs så långt det var möjligt, varvid ca
1 m stack upp över markytan. Det uppmätta motståndet
hos denna kontakt visade sig ligga över 3 000 ohm
(utanför mätområdet för det använda Megger-instrumentet). En
Fig. 2. Anordning för impulsmätningar vid
Vattenfallsstyrelsens fältförsök med elektrolytgel; t.v. den
transportabla stötgeneratorn och t.h. fältlaboratoriet med
oscillograf erna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
