Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 11 februari 1950 - Insänt: Jaktflyg och luftvärn — en avvägningsfråga, av Bo Ehnbom - Rättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
I TEKNISK TIDSKRIFT
upp en stor, tekniskt väl utrustad fälthär samtidigt som
vi tillgodoser kravet på rimlig balans på den övriga delen
av försvaret, är det ön naturlig följd, att vi begränsar
fälthärens storlek. Hela folket i vapen låter nog bra, men
varför flyttar vi ner en stor del av vår industri under
jorden, om vi inte även i krigstid tänker låta den ena delen
av folket producera de vapen, som den andra behöver?
För att nu gå till huvudtemat i debattinlägget, kan vi
knappast ansluta oss till dess värdesättning av luftvärnet
i förhållande till jaktflyget. Vid återgivningen av sin
tab-bell har insändaren förtigit, att den tyska oljeproduktionen
1944 hade bombats så effektivt, att det tyska flyget var
operationsdugligt endast till en tiondel av vad det förut
hade varit. Trots detta var — enligt Ehnboms tabell —
den tyska jaktens skördar, när den var som svagast, ungefär
likvärdiga med det mycket starka luftvärnets. Om man
vidare med ledning av siffrorna i diagrammet räknar ut
kvoten mellan antalet nedskjutna och skadade flygplan
för luftvärnet resp. jaktflyget, finner man, att jakten under
tiden maj 1942—december 1943 sköt ner i medeltal 8
gånger flera av de träffade bombplanen än luftvärnet, och
under första delen av 1944 ca 25 gånger så många.
Jaktflygets verkan ökade sålunda avsevärt, medan luftvärnets
kvot snarare blev sämre mot slutet av perioden. Eftersom
skadade flygplan i regel återvände till sina hemmabaser
med sina besättningar och i allmänhet kunde repareras,
rimmar dessa siffror dåligt med påslåendet, att jaktflyget
förlorade i effektivitet, medan luftvärnet blev bättre och
bättre.
Icke heller exemplifieringen av luftvärnets verkan med
ett enstaka exempel på ett antal beskjutna japanska
själv-mordsflygare, som inte hade möjlighet att återvända till
sin bas, är övertygande. Har insändaren glömt alla de
fall, då krigsfartyg — från slagskepp till ubåtar —
sänktes av flygplan, trots att luftvärn fanns ombord på
fartygen? Hur gick det t.ex. med "Prince of Wales" och
"Repulse" — och hur gick det med "Bismarck"?
De siffror som insändaren ger om det svenska luftvärnets
nuvarande prestationer är annars synnerligen glädjande,
alldeles tillräckligt mycket för att de icke skall behöva
ställas mot bakgrunden av nedvärderande påståenden om
jaktflygets effektivitet.
Det är självfallet riktigt, att ett tungt bombplan kan föra
fler automatkanoner än ett jaktplan, men det är ett stort
misstag att tro, att jaktflygets fasta kanoner har sämre
precision än bombplanets rörliga. Tyska erfarenheter
visar, att genom förbättrad beväpning kunde siffran 1
nedskjutet bombplan per förlorat tyskt jaktplan höjas till 7,5
nedskjutna bombplan per nedskjutet jaktplan vid slutet
av kriget. Den intresserade kan läs^ mera härom i t.ex.
Interavia jan.—april 1948 eller Flugwehr und Technik
april, juni och juli 1948. Vidare har Flygförvaltningen
hemliga rapporter i ämnet, som armédirektör Ehnbom
har tillgång till.
Utvecklingen har inte heller stått stilla sedan dess.
Moderna jaktplan har, liksom luftvärnet, sikten som automatiskt
inställer förhållningen så, att noggrann eldgivning kan
avges även vid skärande kurser. Vidare är robotprojektiler,
som skjuts ut av jaktplan och söker sig mot de största
bombplanen och förstör dessa, ingen fantasiprodukt (jfr
den amerikanska "Firebird"). Möjligheterna för moderna
jaktplan att bekämpa bombplan kommer för övrigt att
belysas närmare i en kommande uppsats i Teknisk Tidskrift.
Icke heller argumentet om flyget som ett hot mot vår
drivmedelsförsörjning är hållbart: hela det nu beslutade
flygvapnet har en beräknad bränsleförbrukning under krig,
som är endast 15 % av det totala militära behovet.
I sin iver att nedvärdera flyget påtalar insändaren
vidare, att flyget måste omsättas på kort tid. Varför? Jo,
därför att det utvecklas så snabbt. Tänker inte luftvärnets
vapentekniker försöka följa med i denna utveckling och
förnya sina vapen i takt med flyget? Redan nu är luftvärnet
i ett dilemma, eftersom även det modernaste kanonluft-
värn enligt insändaren inte är verksamt över 10 km,
medan modenia bombplan — både propeller- och
reaktions-drivna — vid anfall mot mål i hemorten, söker sig upp över
denna höjd. Hur skall de då mötas, om inte med jakt
flyg och — måhända i en framtid — robotar?
Vi delar inte heller insändarens åsikt, att fältarmén är
ett viktigare skyddsföremål för luftvärnet än hemorten
och industrin, än kommunikationer och kraftförsörjning,
hamnar och förråd. En sådan prioritetsgradering är
meningslös. Krigserfarenheterna har visat, att en armé inte
kan ges ett "betryggande skydd" mot flyganfall enbart
genom luftvärn. Tyska armén 1944 var förvisso väl
försedd med luftvärn, men detta kunde inte hindra de
allierades flyg att, sedan det tyska jaktflyget efter årslånga
strider hade ned kämpats, göra herraväldet i luften så
kännbart för den tyska armén, att Frankrike måste uppges med
stora förluster. En sådan framgång till, lands hade icke
varit möjlig utan flyget.
Det tyska luftvärnet inom fälthären tillfogade visserligen
de allierade lågflygarna avsevärda förluster, men det
kunde inte hindra dem att komma igen. Ändå var luftvärnets
verkningsförmåga i detta fall så stor, att man gärna skulle
vilja se vår egen fälthär utrustad med motsvarande
luftvärn — även här brister det nu i balans mellan teknik och
massa. Kunde man t.ex. inte tänka sig, att man inte satte
upp fler enheter inom fälthären, än att man samtidigt
kunde ge dem ett betryggande luftvärnsskydd? Men även
om så skulle ske, är jaktförsvaret ofrånkomligt, därför
att det är rörligt och kan koncentreras till de områden,
där det bäst behövs, allt efter läget.
Nej, sanningen är, att det behövs både jaktflyg och
luftvärn, men att den relativt obetydliga förstärkning av
jaktflyget, som nu föreslagits, icke kan ersättas med ett
starkare luftvärn. Vi behöver tvärt om både jaktflyg och
luftvärn i det svenska försvaret. Kanske skulle det svenska
luftvärnets styrka nu ha legat bättre till, om
arméledningen, med insikt 0111 faran från luften, hade verkat för
dess förbättring lika positivt som flygledningen har tryckt
på sin andel av luftförsvaret, nämligen jaktflyget. Enbart
genom att söka intala sig, att fiendens flyg har ringa
verkningsförmåga, om man blott lämpar taktiken därefter,
eliminerar man icke lufthotet. Det fordras fullvärdig insats
av jaktflyg, luftvärn och civilförsvar, utan medvetna
luckor.
Den lärdom som man till, slut kan dra av armédirektör
Enhnboms inlägg är, att vårt eget försvar ingalunda är
fritt från de avigsidor av kårandan, som så bjärt har
kommit till synes i den öppna fejden nyligen mellan USA:s
flotta och flygvapen. Det är bra att nian älskar sitt eget
vapen, men det får inte leda till nedvärdering och misstro
mot de andra. Risken är då stor, att kärleken urartar till
narcissism, så att man tappar all utblick mot det nya som
sker. Att en avsevärd del av försvarets målsmän inte är
fria från denna åkomma ger den nuvarande pressdebatten
betänkliga antydningar om. Att döma av den, skulle det
viktigaste problemet just nu inom vårt försvar vara
avvägningen av utbildningstidens längd för de värnpliktiga!
I slutet av första världskriget sade Clemenceau — och
det har understrukits av Churchill som en erfarenhet av
det andra — att "Krig är en alldeles för allvarlig sak för
att anförtros åt militärer". Ar det en evig sanning?
Rättelser. I notisen "Kemikalier ur högtrycksacetylen’ i
Tekn. T. 1949 s. 948 anges, att acetylenens uspädning med
en inert gas och elimineringen i apparaturen av större
tomrum skulle vara en amerikansk förbättring av den
ursprungliga tyska processen. Civilingenjör O Sundén,
Ljungaverk, har påpekat för oss, att just dessa tekniska
finesser ingår i W Reppes ursprungliga förfarande.
1 artikeln "Busslinje eller utredning?" i Teknisk Tidskrift
1950 s. 76 står i mitten av andra spalten "Västerbottens",
skall vara "Norrbottens".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
