Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1950 - En teknisk högskola drar ut i fält, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
TEKNISIv TIDSKRIFT
Fig. 4. Nattfoto av en stor väg- och järnvägskorsning i
Normandie tidigt pä morgonen den 6 juni 1944 — inga
tyska trupprörelser!
struerades apparaturen tör att passa mindre flygplan, som
fick ta risken att flyga på I 500 m höjd. Vid sidan av detta
arbete gjorde vidare eu kamera, som vid nattbombning av
ubåtar tog en bild av träffen.
Så småningom ställdes en ny B-24 till förfogande, men
innan proven med denna kunde fortsättas blev Edgerton
— det var på våren 1944 — kallad till den italienska
fronten. Där hade man visserligen ett par lättare
nattfoto-utrustningar monterade i snabba spaningsplan, men man
fick inte de resultat som man önskade. Svårigheterna
visade sig huvudsakligen hero på felaktig taktisk användning
och löstes, varefter Edgerton förflyttades till England i
lagom tid för invasionen, där nattfotograferingen blev av stor
betydelse både vid förplaneringen och under operationerna.
Icke heller där gick det hela utan svårigheter. För
bestämning av sin orientering i fotograferingsögonblicket var
flygplanen beroende av hyperbelnavigeringssändare, vilka
inte fick ligga längre bort än omkring 300 km. Man hade
i god tid på förhand planerat hur dessa stationer skulle
framflyttas allt efter som invasionen beräknades
fortskrida, liksom även ordnat tidtabell för tryckningen av
de terrängkartor med inlagda hyperbelnät, som
erfordrades för navigeringen. Emellertid gick Pattons pansararméer
alltför fort fram och pressarna hann inte med.
Edgerton försökte då få stridsledningen i England att
hoppa över tryckningen av de kartor som hade blivit
överflödiga och i stället, före tidtabellen, ta de kartor som
krävdes för dagen. Han fick emellertid beskedet, att
ingenting kunde göras förrän om tre veckor. Under tiden hade
emellertid en av hans medhjälpare hos en flyglotta hittat
en kopia av originalkartan och tagit ett dussin
fotostatkopior av den. Edgerton släppte då omedelbart sin
kontakt med befälet och flög till fronten med fotostaterna,
vilka användes redan påföljande natt. De användes sedan
kontinuerligt under de följande veckorna till dess de
officiella kartorna anlände — tidtabellsenligt.
Edgertons saga är ett gott exempel på en för MIT:s stab
vanlig krigserfarenhet. Här var en man, som genom sitt
föregående arbete och erfarenhet visste vad som kunde
åstadkommas, som gjorde sitt bästa för att blåsa upp sitt
tidigare arbete till en nästan orimlig skala, som slutligen
lyckades göra en övertygande demonstration, och som
sedan gick genom en period av besvikelse, medan den mili-
tära kvarnen tycktes honom mala olidligt långsamt. Om
denne man var ihärdig, tålmodig och resonlig, fann han
för det mesta att hans idéer kom att slå igenom.
En annan illustration på denna erfarenhet är en
flygkamera med 100" brännvidd och en f:5,6 lins, som
konstruerades vid Harvard-universitetet och som kunde ta
bilder på 20 km höjd. Upplösningsförmågan var så god,
att syllarna i en järnvägslinje kunde urskiljas. Militärens
första invändning mot detta projekt var, att kameran
inte skulle kunna användas på grund av flygplanets
vibrationer. När detta löstes, antog man att filmmaterialets
upplösningsförmåga inte skulle räcka till. När även denna
ordnades, så hade man anmärkningar mot
slutarhastig-heten. Sedan ställdes frågan om luftturbulensens inverkan,
men även denna svårighet löstes så småningom — och
därmed blev projektet en framgång.
Man får dock komma ihåg — och detta är en viktig
lärdom — att trots alla krav som ställes på
vetenskapsmännen, var det ingen som begärde att de skulle vara
trollkarlar, utan de tilläts att som fria män i fria
institutioner genomföra de projekt som hade fångat deras
fantasi, utan att deras överordnade fordrade, att de på
förhand skulle utlova ett lyckat resultat.
Radioaktiva material och medicin
En mycket stor del av MIT:s forskning ägnades åt rena
materialfrågor. Detta är emellertid ett mycket disparat
fält, som icke medger någon överskådlig översikt, icke
minst därför att många av resultaten fortfarande är
hemliga. Här skall endast erinras om MIT Metallurgical
Project, en underavdelning till det stora företag med
samma namn, som utgjorde en så stor del av
atombombsprojektet. Det var sålunda vid MIT, som man utarbetade
metoder att brikettera uran i kvantiteter om flera hundra
kg per dag. Det var dessa briketter som användes i den
reaktor, som den 2 december 1944 på Stagg Field i Chicago
för första gången producerade energi genom en
kedjereaktion (Tekn. T. 1945 s. 1433).
Långt innan atomreaktorerna blev verklighet och gjorde
radioaktiva spårämnen till ett allmänt känt hjälpmedel,
hade sådana framställts i cyklotronen på MIT:s Radio
Activity Laboratory och använts till militära syften. En
sådan tillämpning var att märka minor, vars höljen
allt mer gjordes av plast och därför icke längre kunde
upptäckas med de vanliga magnetiska sökarna. En annan
användning var för att göra det möjligt att i sår hitta
plastfragment, t.ex. av krossade flygplanhuvar eller
skottskadade vindrutor. Många andra tillämpningar finns, soin
dock fortfarande är hemliga.
Ett närbesläktat område var bestämningen av den
maximidos radium, som en arbetare kunde utsätta sig för.
Frågan hade en utomordentlig betydelse på grund av den
oerhörda ökningen av antalet självlysande instrumenttavlor
för flygplan, stridsvagnar och ubåtar. Efter första
världskriget var det hundratals arbetare, som hade sysslat med
att måla sådana tavlor med radiumfärg, vilka blev sjuka
eller avled i kronisk radiuniförgiftning. Under detta krig
har antalet reducerats till noll.
Ett av de viktigaste forskningsresultaten på den
medicinska fronten var annars framställningen av blodplasma för
blodöverföring. Med hjälp av radioaktivt järn fick man
reda på vad som hände med hämoglobinet och de röda
blodkropparna i vissa fall av chockskador eller stor
blodförlust, där en vanlig plasmatransfusion i regel icke räckte
till. Det hela resulterade i att blod från civila blodgivare
i Förenta Staterna blodgruppmärktes med radioaktiva
spårämnen, tillsattes med en lösning av syra-citrat-dextros
och förpackades i sterila vakuumflaskor. Tio sådana
flaskor jämte den nödvändiga instrumenteringen för
trans-fusionen förpackades i isfyllda, glasfiberisolerade
faner-kartonger, vilka kunde medföras av stöttrupperna eller
nedsläppas, t.ex. med fallskärm, till de skadade.
Hållbarheten var över tre veckor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
