Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 25 mars 1950 - Hagrup-pålar, av Stig Larson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 mars 1950 273
Hagrup-pålar
Civilingenjör Stig Larson, Stockholm
624.154.133
Trots den stora tekniska utvecklingen på olika områden
under de senaste decennierna har i allmänhet i vårt land
allt för liten uppmärksamhet ägnats åt pålningsproblemet.
Efter några misslyckade grundläggningsarbeten under
1930-talet med pålar gjutna direkt i marken, har man
återgått till den äldre metoden att neddriva färdiggjutna
betongpålar. I en del andra länder har man däremot
försökt få fram nya och förbättrade metoder för
framställning av pålar, vid vilka nedslagning av själva pålen såvitt
möjligt undvikes. Sålunda har i Förenta Staterna
utvecklats metoder, vilka i huvudsak går ut på att utföra pålarna
av cylindriska eller koniska skal av tunn stålplåt. Skalen
kan antingen neddrivas i marken med eller utan
förstärkning med en kärna eller nedsättas i en förut neddriven
ståltub, som sedan dras upp. I samtliga fall fylles skalen
efteråt med betong.
I England har omfattande undersökningar utförts för
utrönande av de påkänningar, som uppkommer i en
fär-diggjuten betongpåle vid neddrivningen (se bl.a. Glanville:
The behaviour of reinforced concrete piles during
driv-ing, J. Inst. civ. eng. dec. 1935). I detta land har man
allt mer övergått till att använda pålar gjutna direkt i
marken, och i en del fall har det till och med föreskrivits,
att pålar av endast denna typ fått ifrågakomma.
För framställning av pålar direkt i marken användes ett
flertal metoder, vilka alla har den gemensamma fördelen,
att pålarna icke utsättes för hejarslagen. Dessa ansättes
i stället på den ståltub med vilken pålarna utföres, och
då tuben är av mycket robust konstruktion, kan den
neddrivas tämligen hänsynslöst genom eventuella hinder i
marken till berg eller annan fast grund utan att skadas.
Härigenom blir det också möjligt att ge pålarna en större
tvärsektionsarea och större tillåten last än vid färdiggjutna
pålar. En svårighet med dessa pålar har varit att erhålla
en tillförlitlig armerad betonggjutning, som ger pålen
tillräcklig säkerhet för den avsedda belastningen.
En avsevärd förbättring av gjutningen och armeringen
har emellertid åstadkommits vid Hagrup-pålarna, som
användes första gången 1944 för grundläggning av
nitrat-lagret vid Svenska Salpeterverkens anläggningar i Köping.
Sedan dess har metoden kommit till användning vid
grundläggning av ett flertal byggnader i landet, såväl
industribyggnader som bostadshus, varvid
pålningsutrust-ningen och arbetsförfarandet ytterligare utvecklats och
förbättrats. Vid framställning av Hagrup-pålarna användes
en kraftig ståltub, som drives ned till erforderligt djup
eller fast botten. Neddrivningen utföres med en 4 till 5 t
fallhejare, som slår på tubens övre ända. På fig. 1 visas
pålkranen och hejaren samt tuben delvis nedslagen i
marken. Under neddrivningen är tubens nedre ända tillsluten
med en pålsko av stål eller betong, som hindrar vatten
och jord att intränga i tuben. I tuben är monterad en
insats bestående av ett centralt gjutrör omgivet av sex
styrrör för de armeringsjärn, med vilka pålarna skall
armeras. Genom insatsen avgränsas tubens nedre del, i vilken
gjutröret utmynnar.
Sedan tuben neddrivits kan man kontrollera, att den är
torr samt rak och oskadad genom att sänka ned en
elektrisk lampa till tubens botten. Pålens framställning
framgår av fig. 2. Först nedföres armeringsjärnen genom
styrrören och fastsättes i pålskon. Därefter påfylles
betongmassa i en behållare på tubens övre ände, så att den
avgränsade delen av tuben och gjutröret fylles med betong,
varvid luften samtidigt har möjlighet att strömma ut.
Härigenom kommer trycket på betongen i den avgränsade
delen att bli lika med tyngden av betongpelaren i gjut-
Fig. 1. Pålkran med hejare och slagdyna; tuben är delvis
nedslagen i marken.
röret pius atmosfärtrycket minskat med friktionskraften
mellan betongen och röret. Tuben dras nu upp, varvid
pålskon med armeringsjärnen på grund av det nedåt
riktade trycket stannar kvar, och betongen i den avgränsade
delen utfyller det av tuben lämnade hålrummet i jorden
samtidigt som ny betong strömmar ner i den avgränsade
delen. Pålen färdigställes genom alternerande påfyllning
av betongmassa och uppdragning av tuben, varvid tuben
endast dras upp så långt, att trycket på betongen alltid
är större än det utifrån verkande trycket, vilket förhindrar
vatten och jord att tränga in i pålen.
Det må framhållas som väsentligt för metoden, att
betongen icke stampas ut genom tubens nedre mynning
genom slag med en hejare utan såsom ovan angivits genom
tryck. Då detta är minst lika stort som det yttre omgivande
trycket, blir pålens diameter minst lika stor som tubens
yttre diameter. Pålen blir dessutom rak även om den
utföres i mycket lösa jordarter. Vidare må framhållas, att
armeringsjärnen vid tubens uppdragning erhåller styrning
i sidled, varför de med säkerhet kommer att inta avsedda
lägen i pålen. Enär pålen framställes genom tubens
rörelse uppåt, blir betongens rörelse i den avgränsade
delen praktiskt taget noll, och då armeringsjärnen
kommer i kontakt med betongen först i denna relativt korta
del av tuben, kan betongen icke hänga upp sig på
armeringsjärnen och förorsaka diskontinuitet i pålen.
Vid de pålar som hittills utförts har använts tuber med
42 cm yttre diameter, varvid i fast mark pålarnas
diameter blivit minst 43 cm. I lösa jordarter kan pålens diameter
ökas avsevärt, men då detta oftast icke är till någon
fördel avpassas trycket på betongen så att påldiametern håller
sig mellan 45 och 50 cm. Den minsta skärhållfasthet hos
lera, i vilken pålarna hittills utförts, utgör 0,033 kp/cm2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
