Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 8 april 1950 - Strålningsdetektor, av sah - Radioaktiv avelektrifiering av papper, av sah - Användning av spårämnen inom medicin och jordbruk, av SHl - Radar och regn, av sm - TV-mottagning bortom optiska räckvidden, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
TEKNISK TIDSKRIFT
täckt och mätning av relativt stora koncentrationer av
ra-diaktiv strålning, t.ex. efter en atombombexplosion.
Instrumentets huvuddel är en joniseringskammare med
två elektroder. Då instrumentet kommer i ett
strålnings-farligt område, tränger gammastrålar genom
gaskammarens väggar och stöter ut elektroner från atomerna i den
gas, varmed kammaren är fylld. De negativt laddade
elektronerna dras till den positiva elektroden och de
elektron-berövade atomerna bildar positiva joner, som går till den
negativa elektroden. Härav uppstår en ström, som via en
elektronrörsförstärkare kan avläsas på ett visarinstrument.
Joniseringskammare, förstärkare och mätinstrument är
inbyggda i ett stålhölje, vars största mått är 26 cm och
vikt 4,5 kg.
Instrumentet har mindre känslighet än en GM-räknare,
men det är i gengäld mycket oömt och räcker till för att
upptäcka hälsofarlig radioaktivitet och bestämma hur
länge man kan vistas i ett smittat område (Mech. Engng
dec. 1949). sah
Radioaktiv avelektrifiering av papper. En pappersbana,
som med stor hastighet rör sig i t.ex. en pappersmaskin
eller en tryckpress, kan få en avsevärd laddning av statisk
elektricitet. Detta beror på, att elektroner slits loss från
atomerna i pappersbanan eller de valsar som uppbär
denna, vilket medför en brist resp. tillskott av elektroner i
pappersytan. Hittills har man försökt komma ifrån de
olägenheter, som papperets elektriska laddning medför,
genom att avleda elektriciteten till jord genom
släpkontakter. Ett ännu effektivare sätt vore att omge papperet
med ett skikt av joniserad luft, som neutraliserar den
statiska laddningen.
Ett lämpligt sätt att åstadkomma denna jonisering
erbjuder sig genom användning av betastrålande
radioisotoper. Man har i England för detta ändamål använt
tallium 204, en mjuk metall, som lätt kan tillverkas i
bandform. Dessa band bestrålas i en atomreaktor, fästes på
ett kopparunderlag och fernissas för att undvika
oxidering. De monteras sedan på lämpliga ställen i
pappersmaskinen eller tryckpressen. De behöver inte ersättas
oftare än vart tredje eller fjärde år.
Materialet och strålningsarten är valda med hänsyn till,
att de icke skall medföra några faror för personalen,
och så att det i papperet icke skall finnas någon
kvarstående radioaktiv effekt, som t.ex. skulle kunna slöja
fotografiskt material (Instr. Pract. febr. 1950). sah
Användning av spårämnen inom medicin och jordbruk.
I USA använder man vissa färgämnen, innehållande
radioaktiv jod, för att lokalisera tumörer på hjärnan. De
absorberas nämligen selektivt av dessa och underlättar
operation genom att visa läkaren exakt vad och hur mycket,
han skall avlägsna. Vidare har man nyligen använt
radioaktiv fosfor för att studera fosfats bindning i jorden,
växters fosfatmetabolism och därmed bästa sättet att
utnyttja fosfatgödning på olika jordar för olika typer av
kulturväxter (Chemistrv & Chem. Engng in the US jan.
1950). SHl
Radar och regn. Det har sedan länge varit känt att
ultrakorta radiovågor absorberas av vatten i atmosfären.
Fenomenet har fått praktisk betydelse i radartekniken och
har både fördelar och nackdelar: man kan med radar
upptäcka ett regnväder på avstånd och bedöma dess
intensitet, men å andra sidan kan regn omöjliggöra
radarspaning.
Tröskelvärdet för en radarmottagares känslighet
bestäms av dess egen brusnivå, vilken beror på ojämnheter
i matningsspänningarna, variationer i elektronrörens
emission, de fria laddningarnas vandringar i ledare och
motstånd osv. Brusnivån uppgår i typiska amerikanska
mottagare till 10 à 18 db. Det är tydligt, att om en
radarsignal dämpas av regn så att den i mottagaren ger en ut-
Fig. i.
Dämpningen hos
1,25-cms
vågor i regn.
gångsspänning av samma storlek, kommer den att drunkna
i bruset. För att få hög känslighet för svaga signaler måste
man därför söka sänka brusnivån, vilket vanligen sker
genom att minska bandbredden. Här måste man emellertid
kompromissa för att inte försämra signalernas återgivning
och därmed mätningarnas pålitlighet.
Så tidigt som 1930 utfördes teoretiska studier av
radiovågornas dämpning i regnmoln. Praktiska mätningar är
svåra att utföra eftersom man måste ha ett någotsånär
uthålligt, intensivt och till sin styrka noga bestämbart
regn längs en tillräckligt lång vägsträcka. Ett första
praktiskt försök utfört 1935 visade en dämpning av ungefär
0,1 db/km i regn av "skyfallsintensitet".
1942 utfördes vid Bell Telephone Co. de första
systematiska mätningarna. Man använde dels 1,09 cm våglängd
på en 380 m lång sträcka, dels 3,2 cm våglängd på 300 m.
Regnintensiteten mättes med halvminuts intervall på en
punkt av banan. Denna mätning torde inte ha varit
tillräckligt noga utförd, eftersom intensiteten kan variera
betydligt bara på tiotal meter. Mätningar utfördes under två
häftiga regnväder. Resultatet visade, att 3,2 cm vågen
dämpades med 0,03 db • h/km • mm, dvs. man fick en dämpning
av 0,03 db på en sträcka av 1 km vid en regnintensitet av
1 mm/h. 1 överensstämmelse med teorin blev dämpningen
av 1,09 cm signalen betydligt starkare eller 0,2 db • h/km •
• mm.
U.S. Navy har nyligen upprepat försöken vid Hilo på
Hawaji, där man har ett för dessa ändamål idealiskt
klimat med en genomsnittlig regnmängd av 18 mm/dag.
Man använde här en 2 km lång bana och uppmätte
regnintensiteten för varje halvminut samtidigt i nio punkter
längs banan; 1,25 cm vågor användes. Som resultat erhålls
ett dämpningsförlopp enligt fig. 1, vilket innebär att
dämpningen vid måttlig regnintensitet stiger med ungefär 0,3
db/km för en ökning i regnintensiteten med 1 mm/h. 1 ett
regnväder som ger 5 mm/h skulle man t.ex. behöva mata
ut 1015 eller 150 db mera effekt än i klart väder för att få
samma effekt i en signal, som gått 100 km.
Civil Aeronautics Administration har utfört liknande prov
vid Indianapolis för att utröna i vilken utsträckning
flygplatsradar kan användas i dåligt väder. Man mätte
huvudsakligen förhållandet mellan intensiteterna vid reflex mot
regnmoln och flygplan. Mätningarna omfattade både 10 cm
och 23 cm våglängd. I genomsnitt fick man 11,7 db
starkare signal med den längre våglängden. Man fann att
praktiskt taget alla regnmoln, som gav utslag i 23 cm
anläggningen helt skymde målflygplanen i 10 cm anläggningen.
Mycket häftiga regn gjorde det också omöjligt att på 23 cm
anläggningens PPI-skärm få fram utslag för flygplan inom
ca 30 km avstånd.
Dessa rön anses vara av stor betydelse och visa att
radaranläggningarnas möjligheter att hjälpa till vid landning i
dåligt väder är starkt begränsade av regnets intensitet
(Aviation Wk 12 dec. 1949). sm
TV-mottagning bortom optiska räckvidden. Det har
visat sig, att räckvidden hos ultrahögfrekvenssändare kan
ökas avsevärt genom en förbättring av
mottagarantenner-na. Lyckade försök i USA har visat, att det är möjligt att
få god mottagning även i sådana fall, där
mottagaranten-nen befinner sig 600 m under den optiska siktlinjen.
Avståndet från sändaren var 50 km (Electronics nov. 1949).
sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
