Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 22 april 1950 - Ingenjören i talarstolen, av Gundel Rende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 5 april 1950
349
Ingenjören i talarstolen
Fru Gundel Rende, Stockholm
Under några år har jag haft tillfälle att studera
ingenjören i talarstolen på nära håll, då jag har
sysslat med kurser i muntlig framställning för
allmänheten. Det har varit av stort intresse att
se vilka människor som över huvud taget söker
sig till talarkurser och vilka kategorier som
saknas. Mycket få kvinnor utnyttjar möjligheterna
att träna sig i att uppträda ledigt och tala
naturligt inför publik. Personer i ledande ställning
drar sig i allmänhet för att sitta på skolbänken
sida vid sida med folk, som mycket väl kunde
vara deras egna underlydande. En viss rädsla för
blamage inför en grupp av detta slag gör att de
hellre blamerar sig i verkligheten, där ingen har
mod att kritisera dem för brister i sättet att tala.
Huvudparten av elevmaterialet i talarkurserna
utgörs av yngre tjänstemän och ingenjörer —
ambitiösa och duktiga personer, som har sett det
som en brist i sin utbildning att de inte har mod
och färdighet att yttra sig obesvärat inför en
grupp människor. Teknikerna utgör en så stor
och enhetlig grupp att de är påfallande, och
därför vill jag i denna artikel ta upp några av deras
speciella problem.
Vad som förvånar mig mest är att det tydligen
inte finns någon proportion mellan deras
kunnande på det tekniska området och deras
förmåga att muntligt lägga fram detta kunnande
för icke-specialister. Om det gällde att skildra
en upplevelse, propagera för en idé, hålla ett
högtidstal e.d. vore det mera förklarligt, att de
hade vissa svårigheter, eftersom de under sin
studietid sysslat så genomgående med
facklitteratur och ofta inte hunnit odla så många andra
intressen. Humanisternas studier ligger ofta mer
i linje med deras egen personlighetsutveckling.
För en psykolog eller litteraturhistoriker kan
studiet kasta nytt ljus över deras egna problem
och kanske leda deras utveckling i nya banor.
Och hand i hand med personlighetsutvecklingen
och mognaden går ju i allmänhet
uttrycksförmågan. För tekniker ligger det något annorlunda
till. Deras studier som under en viktig och
avgörande del av deras liv upptar huvudparten av
deras tid, är mera frikopplad från mänskliga
sammanhang. Läsning av skönlitteratur och
essayistisk litteratur, där den språkliga
utformningen är mera nyanserad, förekommer såvitt
jag kan förstå inte alls på en teknikers studie-
8.085
program, och jag tror det är en del av
förklaringen till att han jämfört med humanisten har
ett magert ordförråd. Högt uppdriven lästakt,
ibland förvärvsarbete vid sidan av studierna gör
att han inte får mycket tid över till att syssla
med litteratur, konst, musik etc. Sedan är det
givetvis en fråga om personlig läggning om man
läser lyrik eller inte, och i allmänhet är det väl
den mera praktiska och sakliga människan som
väljer den tekniska banan.
Om jag skulle våga mig på att karakterisera de
ingenjörer (i allmänhet ej högskoleutbildade;
som under årens lopp har besökt mina kurser,
skulle jag vilja framhålla, att de är rätt
ordkarga. Deras ordförråd är inte särskilt nyanserat
eller böjligt, och den muntliga framställningen
är mycket påverkad av skriftspråk. Det gäller
inte bara ordförrådet, där ord som dock, icke ej,
endast och även m.fl. skriftspråksord
förekommer ganska ofta, utan hela sättet att närma sig
en uppgift är påverkat av skriften. Stilen är ofta
koncentrerad, meningarna långa och rätt
invecklade. Därför att denna stil skiljer sig ganska
väsentligt från det språk de talar till sina vänner
och bekanta, är det svårt att få det att låta
naturligt från talarstolen, och därför känner de
sig säkrare med ett utskrivet manuskript. Men
ett manuskript är ju ett av de säkraste hindren
för en talare att kunna säga det han vill ha sagt
på ett enkelt och naturligt och spontant sätt, och
därför måste man som lärare i muntlig
framställning lägga ner ett energiskt och envist arbete
på att vänja dem av med skrivna manus. Ibland
lyckas det, och då är eleverna inne på den enda
riktiga vägen mot en god och ledig talarstil. Men
ibland blir resultatet av avvänj ningen att de
stackars talarna med stor möda lär sig sitt
manuskript utantill från det skrivna papperet och
sedan läser upp det ur minnet — en lika svår
som meningslös prestation.
Teknikerna har alltså kommit att bli
problembarnen i mina kurser, och det har fått mig att
undra om de inte i sitt dagliga arbete känner
sina brister på talandets område så starkt, att
det i många tall har blivit ett slags
mindervär-deskomplex. De har inte det stora tillskottet till
självförtroendet som en civilingenjörstitel
innebär, vilken ju i sin tur påverkar uppträdande och
säkerhet i tal. De har varit ensidigt fackligt in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
