Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 6 maj 1950 - Den rullande materielen för Stockholms tunnelbana, av Håkan Öfverholm - Vattenkraft i Indien, av Je
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.424
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 17. Anordning av dörrmanövreringen på
tunnelbanevagnarna.
manövrering på den sida, där plattformen är
belägen. Om det därvid befinnes lämpligt att
samtidigt öppna alla dörrar centralt, använder han
en annan som tryckknapp utformad
strömstäl-lare L, vilken samtidigt sluter
manöverströms-kretsen N och matar dörreläerna F. Endast ett
grepp är sålunda nödvändigt, och misstag är
omöjliggjorda genom en förregling till
tågvaktens dörr, vilken denne måste öppna, när han
förvissar sig om, att plattformen är i rätt läge
till dörrarna. Manöverkontakten M sluter därvid.
Dessutom finnes strömställare för tågets andra
sida, placerade endast intill den andra dörren,
så att varje förväxling bör kunna undvikas.
Stängning sker endast centralt hos tågvakten,
varvid hans tryckknapp härför automatiskt
bryter strömställaren N för manöverström till
dörrarnas öppnande. Manövern utföres av en
differentialkolv C, som öppnar dörrarna B, så att
dörrhålet A frilägges, då tryck G tillföres
rummet C, men stänger då tryck endast finnes i
rummen C 1. För lokal nödmanöver finnes
omkastaren E och ventilen V. Reläet P tjänstgör för
att hålla redan öppnade dörrar öppna, då
tågvakten byter manöverplats vid ändstation.
Dörrmaskinerna är till förhindrande av
fastklämning så utförda, att den ena dörren kan
pressas upp för hand så mycket som erfordras
för att lösgöra en fot eller annan kroppsdel, som
fastnat i dörren.
Signalsystem
För Ängbybanan utvecklades ett nytt svenskt
signalsystem, avsett för individuellt bemannade
vagnar, där föraren fick avgångssignal, först när
samtliga i tåget bemannade vagnar lämnat klart
genom intryckning av därför avsedd knapp.
Likaså kunde var som helst i tåget konduktören
eller passagerare trycka på en knapp, som
meddelade föraren, att avstigning önskades vid nästa
plattform. För att undvika onödig störning gick
härvid endast den första signalen fram,
samtidigt som en ljusskylt i vagnarna meddelade, att
tåget kommer att stanna vid nästa hållplats. Vid
tunnelbanan har allt detta förenklats i enlighet
med senaste engelsk praxis, och endast en tåg-
vakt erfordras för betjänandet av de upp till åtta
vagnar stora tågen. Avgångssignal kan ej ges
förrän alla dörrar stängts, och för att underlätta
felsökning finnes på vardera sidan av var vagn
en lampa, som lyser så länge någon dörr där ej
gått i låsläge. Med samtliga dörrar stängda
tändes hos tågvakten en "klar"-lampa, varefter han,
men inte förr, kan ge föraren avgångssignal med
därför avsedd tryckknapp på
dörrmanöver-tavlan.
Högtalarsystem
De engelska tunnelbanevagnarna är försedda
med ett telefonsystem för samtal mellan förare
och tågvakt. I Stockholm förses vagnarna med
ett högtalarsystem, som samtidigt tjänar två
uppgifter, nämligen dels att ge tågpersonalen
möjlighet att lämna passagerarna uppgift om
nästa hållplats, anledning till driftstörningar
etc., och dels att tillåta samtal emellan förare
och tågvakt, den ene givetvis i den främsta
vagnen, och den andre avsedd att vistas i den näst
sista. Systemet arbetar med mellanförstärkare i
de olika vagnarna, som tar upp ingående tal från
en tåget genomlöpande multipelledning, till
vilken mikrofonerna är anslutna över särskilda
förförstärkare, samt en reläsats, som betjänas med
tryckknappar hos förare och tågvakt i beroende
av vilket slags kommunikation som önskas.
Vattenkraft i Indien. Indien har nu 800 MW i
ångkraft-och 550 MW i vattenkraftstationer med en årlig
produktion av 5 000 milj. kWh eller 15 kWh per invånare. Av
1 000 städer med mer än 10 000 invånare har 600 tillgång
till elektricitet, medan endast 2 000 av 562 000 mindre
samhällen har samma förmån. De kända koltillgångarna
är relativt små och beräknas räcka endast 100 år med
oförändrad konsumtion. Man intresserar sig därför mest
för vattenkraften. Utbyggnad av denna kombineras helst
med bevattning av ofruktbara landsdelar. Landet har redan
nu ett årligt underskott i födoämnen om ca 2,8 Mt, och
man hoppas kunna nå bättre förhållanden genom irrigation.
Omedelbart efter kriget, då tiderna var goda i Indien,
gjorde man upp ett storstilat program för utbyggnad av
8 000 MW vattenkraft under perioden 1949—56. Detta
kunde dock ej fullföljas av brist på kapital. Man räknade
med att investeringarna på konsumtionssidan skulle bli ca
10 gånger högre än i kraftverken. Planerna har nu
reducerats betydligt. Under arbete befinner sig sexton
stationer med totalt 450 MW. Under åren 1953—56 hoppas man
kunna bygga nio stationer med 370 MW och under åren
1956—60 fjorton stationer med 1 530 MW.
Det största projektet, som hör till den sista perioden,
innefattar en station vid Chatra Gorge i floden Kosi,
250 km ovanför dennas utlopp i Ganges och 100 km söder
om Mount Everest. En 250 m hög damm skall byggas
över floden, varigenom ett magasin med en effektiv volym
om 13 000 milj. m3 skapas. Fullt utbyggd kan stationen ge
1 800 MW. Man undersöker möjligheten att använda 200
MW aggregat, men sannolikt får man nöja sig med
mindre aggregatstorlek på grund av transportsvårigheter.
Energin skall främst användas i Calcutta-området på ca
500 km avstånd. Anläggningen skulle också möjliggöra
bevattning av 12 000 km2 i provinserna Nepal och Bihar samt
reducera översvämningarna i Gangesdalen (Water Power
mars—apr. 1950). Je
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
