Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1950 - Cell för framställning av elementärt fluor, av Olle Lindström - Riskfritt handhavande av fluorhaltiga kemikalier, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 maj 1950
t 455
förlustreaktion skall sålunda ej utföras, och det kan
följaktligen uppskattas till 98—99 %.
Ett speciellt problem är, att den överskottsmängd fluor,
som ej förbrukas vid t.ex. synteser, bör överföras i en mer
ofarlig form. Vid laboratoriedrift räcker det att leda gasen
över koksalt, varvid Cl2 bildas, eller att inleda den i
utspädd natronlut (dock risk för igensättning; märk även,
att vid NaOH-koncentrationer under 2 % bildas den mycket
giftiga gasformiga föreningen F20). I tekniska
sammanhang kan man använda möjligheten att förbränna Fa med
t.ex. propån. Vidare tillämpas industriellt en elegant
kontinuerlig process, varvid överskottsfluor absorberas i en
lösning av NaOH och Ca(OH)2, så att NaOH ständigt
regenereras och Fa bindes i form av CaF2.
Litteratur
1. Dameens, M A: Le fluor et ses composés. Bull. Soc. Chim. Fr.
(5) 3 (1936) s. 1.
2. Ruff, O: \om Fluor und seinen Verbindungen. Ber. dtsch.
chem. Ges. 69 A (1936) s. 181.
3. Einecke, E: Fünfzig Jahre Chemie des Fluors. Angew. Chem.
50 (1937) s. 859.
4. Kienitz, H & Lange, 0: Die Darstellung des elementaren Fluors.
Z. kompr. flüss. Gase 35 (1940) s. 91.
5. Cady, G H, Rogers, D A & Carlson, C A: Preparation of
fluorine. Ind. Engng Chem. 34 (1942) s. 442.
6. Kwasnik, w: Die Chemie und Technologie des Fluors.
Chem.-Arbeit 67 (1944) s. 172.
7. Fluorine symposium. Ind. Engng Chem. 39 (1947) s. 236.
8. Neumark, H R: Electrolytic fluorine production in Germany.
Träns, electrochem. Soc. 91 (1946) s. 367.
9. Leech, H R: Laboratory and technical production of fluorine
and its compounds. Quart. Rev. 3 (1949) s. 22.
10. German fluorine and fluoride industry. Brit. Intell. Obj.
Sub-Comm. fin. Rep. 1595
11. Recent German research work ön fluorine and fluorine
compounds. F.I.A.T. fin. Rep. 1114
Riskfritt handhavande av fluorhaltiga kemikalier.
Under de senaste tio åren har användning av
fluorföreningar stigit mycket snabbt (Tekn. T. 1949 s. 453).
Samtidigt har kännedomen om deras giftighet vuxit. Detta
motiverar en sammanfattning av riskerna vid arbete med
fluorföreningar och ett framläggande av förslag till deras
hävande, dvs. till åtgärder för personalens skydd.
De fysiologiska effekterna av fluorföreningar är både
gynnsamma och skadliga. Det har t.ex. visat sig, att råttor
uppfödda på fluorfri diet har dålig hälsa och icke kan
föröka sig. Vidare har man funnit, att dricksvatten
innehållande minst en del fluor per miljon ger goda tänder,
dvs. en påtaglig nedgång i tandrötan. Vid högre fluorhalt
kan tändernas struktur ändras; de får ett fläckigt utseende
men kan dock vara lika starka ehuru något sprödare än
normalt. En noggrann undersökning av fluoriders kroniska
effekt har gjorts i en trakt, där dricksvattnet innehåller
mycket fluor. Den visade, att benstommen påverkas, dock
utan märkbar skada för människorna.
När fluorider intas i hög koncentration, uppstår kronisk
fluorosis, vars symptom uppges vara kräkningar,
förstoppning, andnöd vid ansträngning och reumatiska smärtor.
Dessa iakttagelser är dock föga väldokumenterade, och
senast gjorda undersökningar tycks visa, att största delen
av fluoriderna utsöndras och att kroppen uthärdar
betydande mängder utan kroniska effekter. Säkerligen kan
upp till 20—30 mg/dag intas under ganska lång tid utan
märkbar skada. 1 sådana fall utsöndras ca 90 % av
fluoriderna genast, och åtminstone en del av de återstående
tio procenten torde avlägsnas sakta. Dessa siffror är
väl-bestyrkta och visar, att fluorider, ehuru de är
protoplasma-gifter, icke verkar som kroniskt gift på människor, om
de intas i mindre mängd än ca 10 mg/dag.
Av olösliga fluorider förekommer egentligen blott
fluss-spat och kryolit, vilka på grund av sin svårlöslighet har
mycket liten giftverkan. De är icke irriterande för huden
och orsakar icke mycken hosta vid inandning i relativt
stor mängd. Det har rapporterats, att de sakta absorberas
i lungorna och då kan orsaka fluorosis. Dödlig dos av
olösliga fluorider måste vara mycket hög, och denna typ av
förgiftning kan därför icke anses vara någon risk inom
industrin. När de används som flussmedel, kan de tänkas
få tillräckligt högt ångtryck för att vara farbga, men något
sådant fall av förgiftning är icke känt.
Lösliga neutrala fluorider är endera enkla, t.ex.
alkali-fluorider, eller komplexa, t.ex. fluosilikat och fluoborat. De
har stor användning inom keramisk, elektrokemisk och
tvättindustri. De torra salterna och deras neutrala
lösningar angriper icke huden. Vid inandning som damm
absorberas de lätt men utsöndras utan skadegörelse, om
mängderna är rimliga. Det har visat sig, att mer än
10 mg/dag natriumfluorid kan absorberas utan skada.
Mängd fluorid i urinen kan användas som mått på
absorberad mängd och visar därför, när tillåten gräns
överskrids. Giftigheten varierar mycket för olika neutrala
fluorföreningar. Det har nyligen visats, att fluoborat utsöndras
lättast utan giftverkan, och det är därför mindre riskabelt
än fluosilikat och fluorider.
Akut förgiftning med natriumfluorid är mycket ovanlig
inom industrin och beror nästan uteslutande på ren
olyckshändelse. Dödlig dos är 5—15 g intagna genom
munnen och medför svår kramp med inre blödningar,
som leder till döden genom chock. Små mängder
natriumfluorid kan sväljas av arbetare, som vistas i en dammig
lokal, och kan då orsaka övergående illamående och
kräkningar. Vid ett noggrant studium av arbetare utsatta för
natriumfluoridångor från en öppen härd iakttogs inga
tecken på kronisk påverkan.
Sura fluorföreningar är fluorväte, fluoborsyra,
fluokisel-syra och de salter av dessa syror, som hydrolyseras i
vatten till sura lösningar. Alla dessa ämnen angriper
huden mycket häftigt särskilt i vattenlösning. Hudskadorna
varierar från små brännskador till svåra sår, som läks
mycket långsamt. Blåsor är ganska vanliga och naglarna
påstås kunna lossna. Fluorväte är utan tvivel farligast i
denna grupp. Inandning av den har på försöksdjur
orsakat lungödem med dödlig utgång. Erfarenheten har visat,
att inandning av fluorväte i tillräcklig mängd för att
orsaka lungödem hos fullt friska människor är så irriterande
för ögon, näsa och hals, att det enda tänkbara sättet, att
utsättas för dödlig dos utan varning, är en plötslig
inandning av en högkoncentrerad sur förening i form av dimma
eller damm; flera sådana olyckor har också rapporterats.
Det är dock icke tillrådligt att helt lita på den varning, som
ges av ögon och näsa, ty persøner, som lider av anemi
eller sjukdomar i hjärtats kärlsystem, kan lätt få
lungödem eller råka ut för hjärtförlamning, även om de blott
utsätts för koncentrationer, som ej är alltför irriterande
för ögon och näsa.
Oxiderande fluorföreningar är en grupp av ämnen, som
först nyligen fått industriell betydelse. Till den hör fri fluor,
fluorhaloider och metallpolyfluorider, som är salter av
metaller i deras högsta oxidationsstadier, t.ex. CoFs, AgF2,
PbF4 och UF„. Fri fluor och fluorhaloider reagerar häftigt
med de flesta oxiderbara ämnen vid rumstemperatur, ofta
med så stark värmeutveckling, att tändning sker. De kan
även underhålla förbränning av glas, asbest och metaller.
Vidare ger de explosiva blandningar med vatten,
ammoniak, väte och organiska ämnen i gasform.
Metallpoly-fluoriderna är betydligt mindre reaktiva och bör snarast
klassificeras tillsammans med sura fluorföreningar med
hänsyn till industriella risker. Det är klart, att alla
oxiderande fluorföreningar är utomordentligt giftiga. Som
väl är har man redan från början till fullo insett detta
och vidtagit erforderliga försiktighetsåtgärder.
Organiska fluorföreningar kan lämpligen delas i två
undergrupper. Till den ena hör föreningar, som
hydrolyseras av vatten till fluorväte, och till den andra de, som
icke hydrolyseras men dock har giftverkan. I allmänhet
är de första fluoratomerna, som införs i en organisk för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
