Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1950 - Den kemiska industrins tidevarv, av Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.460
TEKNISK TIDSKRIFT
Den kemiska industrins tidevarv
Under största delen av det gångna halvseklet
har bilindustrin varit USA:s förnämsta. Den har
dock nu stagnerat, och dess roll har övertagits
av den kemiska industrin. Sedan 1937 har
dennas bruttoinkomster stigit från 700 M$ till mer
än 3 000 M$. Under tiden 1939—49 mer än
fördubblades de kemiska fabrikernas värde.
Kapitalinvesteringarna uppgick till över 1 500 M$
per år under 1945—49, dvs. till 260 kr. per
invånare under denna femårsperiod. Nära hälften
av de större företagens försäljning gäller nu
produkter, som icke existerade för 15 år sedan.
Vid sekelskiftet hade USA blott en liten
oorganisk kemisk industri, som på intet sätt kunde
tävla med Tysklands organiska. Vid andra
världskrigets början hade den dock vuxit sig så
stark, att den var redo att slå tyskarna på deras
egen mark. Hur väl den hade byggts visades
tydligt därav, att blott få nyanläggningar behövdes
för att möta krigets enorma behov. Den kemiska
industrins roll härvidlag bestod nästan
uteslutande i tillhandahållande av den sakkunskap
och organisatoriska skicklighet, som behövdes
för att bygga och driva statliga anläggningar till
en kostnad av 3 000 M$.
När fientligheterna upphörde, återlämnade
industrin krigsanläggningarna till staten och
koncentrerade sig på fredstillverkning. På grund
av nedgången i de privata investeringarna 1943
—45 blev det först ont om kemiska produkter,
trots att tillverkningen aldrig stagnerade. Efter
kriget kom därför en explosionsartad utveckling,
som innebar så väldiga investeringar, att de stora
bolagen — t.o.m. du Pont — och många av de
mindre, för första gången på många år måste
ta upp betydande lån. Dock utgjorde dessa blott
ungefär en fjärdedel av det erforderliga
kapitalet; största delen bestod som förr av vinster
och reserver. År 1948 kom nyanläggningarna i
gång, och man kunde konstatera, att
investeringarna under en tioårsperiod hade stigit med
111 %, nettoomsättningen med 234 % och
vinsten med 125 %, det sista trots att prisnivån
blott var 25 % högre än 1939 års.
När man läser om utvecklingen i USA, tvingas
man fråga, vad som har uträttats i Europa under
samma tid. Det är då uppenbart, att i stort sett
mycket litet utvecklingsarbete har stått i
mänsklig makt. Återuppbyggnaden av de förhärjade
länderna har tagit all tid och energi i anspråk.
I England tycks man emellertid göra sitt yttersta
för att följa med i utvecklingen, ty igångsättan-
det av nya kemiska fabriker meddelas mycket
ofta i tidskriftslitteraturen.
På vad sätt gör sig nu den kemiska industrins
tidevarv gällande i det av kriget ohärjade
Sverige? Uppfinns eller tillämpas nya metoder?
Framställs nya material ur tillgängliga råvaror?
Planeras och byggs nya fabriker? Det är frågor
som denna tidskrifts läsare måste göra sig, men
på vilken tidskriften hittills icke har givit något
svar. Beror detta på tidskriften själv, eller vill
industrin icke offentliggöra något om sitt arbete?
Ungefär 500 Mkr., dvs. ca 70 kr. per invånare,
investerades dock i svensk kemisk industri,
inklusive cement-, porslins- och gummiindustrier-
-na, under femårsperioden 1945—49, och dess
tillverkningsvärde beräknas i år bli 30—40 %
större än 1939. Ehuru det torde vara oriktigt att
direkt jämföra dessa siffror med de
amerikanska, har man en stark känsla av, att expansionen
icke har varit tillräckligt stor i Sverige.
Har nu svensk forskning, uppfinnarlust och
företagsamhet verkligen förlamats, och vad är då
orsaken? Är det forskarbrist, är det kartellskydd,
är det ekonomisk välmåga eller är det brist på
investeringsmedel, för att ta några i andra
sammanhang diskuterade frågor? Det kan knappast
vara, att vi har ställts inför så svåra problem att
de överstiger resurserna i ett land, som har
undgått krigets härjningar. Även om
exportsvårigheterna nu är stora, täcker den kemiska industrin
ännu icke vårt eget behov av sådana produkter
som nitratgödning och metanol, som den av allt
att döma kan tillverka ined god lönsamhet.
Ett svar på dessa frågor är av vitalt intresse i
dagens läge. Det anses nu allmänt, att en
gynnsam yttre handelsbalans icke kan uppnås genom
export av samma stapelvaror som före kriget.
Skogen ger helt enkelt inte så hög avkastning,
att massan kan ge tillräckliga inkomster. Den
måste därför förädlas till värdefullare produkter,
och härtill fordras en ny kemisk industri. Vidare
synes det nödvändigt att bättre än före kriget
utnyttja andra resurser, t.ex. den sulfitsprit,
som nu frigörs genom att potatisbränningen har
återupptagits. På lång sikt tycks alltså utvägen
ur våra handelspolitiska svårigheter vara en
betydande expansion av den kemiska industrin.
Varje tekniker — och varje svensk som har
intresse för dessa problem — måste fråga sig:
är vår kemiska industri beredd på en sådan
expansion, vilka är dess möjligheter att
åstadkomma den, och hur skall det gå till? Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
