Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 5 augusti 1950 - Frekvensreglering. Konstruktiva problem, av E Brodersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
656
TEKNISK TIDSKRIFT
Frekvensreglering med statik
Som sista exempel skall nämnas den enkla
stöd-stationsdriften där man önskar att hålla viss
medeltappning. Kopplingen, som visas i fig. 8,
torde ej fordra närmare förklaring. Betjäningen
sker genom att man med
inställningspotentio-metern ställer in ett pådrag, som motsvarar
önskad tappning. Vid riktig frekvens erhålles
just det önskade pådraget medan
frekvensavvikelser medför proportionell avvikelse, alltså
frekvensreglering med viss statik. Statiken
bestämmes av förhållandet mellan
matningsspänningarna till svängningskrets och potentiometrar
och är alltså fritt omställbar.
Vid lämplig utformning av
pådragspotentio-metern gäller det att kopplingen i sig själv
normalt tryggar rätt medeltappning inom lämpliga
tidsintervaller. Om så önskas är det möjligt att
komplettera utrustningen så att rätt
medeltappning säkerställes under alla förhållanden.
Nya problem
Har man beslutat sig för att en viss station
skall medverka till frekvensregleringen och
anskaffat den härför erforderliga
reglerutrustning-en är det ändå inte säkert att fullt tillräckliga
åtgärder vidtagits. Frekvensregleringen innebär
ju för stationen mer eller mindre varierande
tur-binpådrag och denna drift kan medföra att
hänsyn måste tas till en del faktorer som vid drift
med fast pådrag inte vållar några problem.
Framförallt bör man försäkra sig om att själva
turbinen lämpar sig för sådan drift, vilket inte
är på förhand givet. Har stationen flera
aggregat måste lasten automatiskt fördelas mellan
dessa för att få bästa möjliga totalverkningsgrad.
Pådragen skall icke blott begränsas uppåt utan
ofta även nedåt med hänsyn till verkningsgraden
eller till tariffmässiga förhållanden, hänsyn
skall tas till att linjer kan bli överbelastade eller
orimligt dåligt utnyttjade, totala tappningen
genom stationen skall hållas inom de gränser som
flottningen fordrar och hänsyn måste tas till
svårigheter med isbildningen. För lösningen av
sådana problem kan emellertid regulatorn förses med
tillsatser som i de flesta fall blir mycket enkla.
Om reglersystemets konstruktion i allmänhet
bör det nämnas att alla åtgärder bör vidtas för
att göra betjäningen enkel och bekväm, och att
det bör väl beaktas att betjäningspersonalen inte
belastas i onödan. Erfarenheten visar att sådana
driftformer, som ger anledning till extra
övervakning och nervositet, rätt ofta helt enkelt inte
tillämpas om möjlighet finns att slippa det.
Dämpning
Ett för all reglering och speciellt för
turbinreg-lering mycket väsentligt problem är den
dynamiska stabiliteten och dämpningen.
Fig. 9 visar dämpningsorganet och dess
koppling. Från en potentiometer, styrd av pådraget,
erhålles en likspänning proportionell mot pådraget
och denna spänning seriekopplas med en
kondensator och införes i regulatorn i punkterna F
och G, där regulatorn är känslig för likspänning.
Tänker vi oss kondensatorn kortsluten ser vi att
jämvikt förutsätter proportionalitet mellan
växel-spänningsstyrning och pådrag. Detta samband är
liktydigt med en olikformighetsgrad (statik),
vilket som bekant verkar som en dämpning.
Omedelbart efter en pådragsrörelse verkar
kondensatorn som om den faktiskt vore kortsluten, men
efter en tid försvinner likspänningen mellan F
och G och den placeras i stället över
kondensatorn, som laddas upp genom motståndet R. Den
införda olikformighetsgraden blir alltså
eftergivande, vilket i princip är bekant från mekaniska
regulatorer. Oljekatarakten med fjäder ersättes
alltså av kondensatorn och motståndet. Dessa
komponenter arbetar utan de ofullkomligheter
som svarar mot t.ex. friktionen hos katarakten.
Dämpningens styrka, representerad av
storleken av den motsvarande övergående
olikformighetsgraden, inställes bekvämt i form av
spänningen på pådragspotentiometern och systemets
utloppstidskonstant inställes med motståndet R.
Då de tidskonstanter, som erfordras ofta uppgår
till flera sekunder måste R vara mycket
hög-ohmig, vilket betyder att den effekt som kan tas
ut från dämpningsorganet blir ytterligt liten.
För att ernå den nödvändiga, ofta mycket starka
inverkan från dämpningsorganet måste
förstärkarerör tillgripas. Eftersom rören således på
förhand finnes i regulatorn är det sedan fullt
naturligt att de även användes för
frekvensmätningen och för summering av olika spänningar.
Som nämnts är dämpningen av avgörande
betydelse för turbinregleringen. Det gäller härvid
inte bara att dämpningsorganet skall arbeta
klanderfritt, men också att dämpningens styrka och
tidskonstant skall inställas rätt efter den akuella
regleruppgiften. Det kan härvid bli nödvändigt
att behärska ett synnerligen stort
inställningsområde. Mycket stor dämpning erfordras vid
reglering på medeleffekt eller på medelfrekvens, som
det sker i huvudstationen. Dämpningen göres i
dessa fall så stark att regulatorn inte längre gör
Fig. 9. Elektrisk turbinregulator med R—C
dämpningsorgan, 1 potentiometer kopplad
till turbinpådraget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
