Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 5 augusti 1950 - Ljussystem för visuell landning av flygplan, av D H - Överföring med »ytvågor», av E L - Nya minnen för matematikmaskiner, av E L - Transistorn som fotocell, av sah - Syntetiskt ljud på film - Candela — den nya enheten för ljusstyrka, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.5 augusti 1950
061
Fig. 3. Pilotens vy av "slope line liglxts" i olika flyglägen
under inflygning till landning.
något beroende av den flygplats där systemet skall
användas. Vanligen räcker det med 50 W lampor och ljusflöden
på 40 000—50 000 Ini, men det finns flygplatser, där sikten
merendels är så dålig att behov på ända upp till 100 000 Ini
förefinns. I provinstallationen på New Yorks
internationella flygfält Idlewild användes 250 W lampor, vilka kan
åstadkomma upp till 85 000 Ini. Tre olika från
trafikledar-tornet inställbara ljusintensiteter kan åstadkommas. Den
lägsta är lämplig för landning nattetid vid klart väder,
den högre för reducerad sikt och den högsta för
dagsljuslandning vid kraftig bländande dimma.
"Slope-line" systemet är utarbetat av Civil Aeronautics
Administration (CAA) och har en längre tid provats bl.a.
på två försöksfält, det ena beläget vid en mycket dimmig
plats i Kalifornien och det andra i Indianapolis (Ind.).
Under provtiden har det emellertid visat sig, dels att
piloterna inte är särskilt belåtna med systemet och dels, att
det på en del flygplatser blir mycket dyrbart att installera
på grund av terrängsvårigheter. Sålunda är det omöjligt
att installera det på flygplatserna i Boston och Chicago
samt på La Guardia. Som alternativt system för
"slope-line" systemet har man börjat använda en enkel rad av
lampanordningar placerad på vänster sida om
landningsbanans förlängning. En sådan anordning är givetvis
mycket billigare och piloterna har förklarat sig nöjda med
detta arrangemang.
Vid ett sammanträde med ICAO för ett år sedan
förklarades tre olika landningsljussystem vara
tillfredsställande. Det ena var "slope-line" systemet, det andra, vilket
favoriserades av fransmännen, bestod av ett enradssystem
placerat ca 30 m till vänster om förlängningen av
landningsbanans centrumlinje och försett med tre
avstånds-markeringar, bestående av två lamprader placerade i kors.
Det tredje systemet, vilket favoriserades av engelsmännen,
bestod av en rad lampor placerad i landningsbanans
centrumlinjes förlängning, och vinkelrätt mot denna rad
symmetriskt placerade lamprader med centrum i
landningsbanans centrumlinjes förlängning, varvid varje rad till sin
längd är bestämd av dess avstånd till landningsbanans
lämpligaste landningspunkt. Uppifrån sett ser systemet
alltså ut som en likbent triangelyta med avhuggen spets, och
i ytan ljuspunktsrader parallella med baslinjen (CAA techn.
Develop. Rep. nr 60; Aviat. Wk jan. 23 1950). ü H
överföring- med "ytvågor". Av Sommerfeld angavs
tidigt befintligheten av en ytvåg, som följer en cylindrisk
ledare med ändlig ledningsförmåga. Vågen har små
strålningsförluster och låg dämpning. En nackdel med
vågtypen är fältets stora utbredning. Om man emellertid
lägger ett oledande skikt på tråden, bortfaller denna
nackdel. Försök har gjorts med mycket gott resultat.
En 40 m ledning av 2 mm tråd med ett lackskikt av
0,005 mm ger 2,2 db vid 1 600 Mp/s och 2,3 db vid 3 300
Mp/s. Det beräknade värdet är 2 db. Som jämförelse kan
anges dämpningen hos en god koaxialkabel, 13 resp. 22 db.
Goda resultat har uppnåtts även för en 180 m lång ledning
(Goubau i Inst. Rad. Eng. 6—9 mars 1950). E L
Nya minnen för matematikmaskiner. Vid
Berkeley-universitetet i Kalifornien har utvecklats ett magnetiskt
"minne", som man anser skall bli av stort värde för
matematikmaskinerna. Huvuddelen i apparaten är en alu-
miniumcylinder, överdragen med en magnetiserar
beläggning, täckt i sin tur av ett tunt lackskikt. Trumman
är 650 mm lång och 250 mm i diameter. Den roterar
vertikalt, driven av en elmotor med en hastighet av
1 800 r/m. Apparaten är utrustad med 200 huvud för
registrering och avläsning; varje huvud har dimensionerna
20 x 40 x 10 mm. Huvudena är monterade längs
trumman i fyra rader om vardera 50, ordnade så att de
registrerar i cirkulära, 1,25 mm breda spår. Avståndet mellan
centrum på två närliggande huvuden är 2,5 mm. Huvudet
har två poler på ett avstånd av 0,15 mm och dessa rör sig
0,05 mm över trumman.
Vid registrering får registreringsspolen 15 Av, vilket
räcker att magnetisera skiktet till mättning i någon av de
bägge möjliga riktningarna. Vid avläsning erhålles ca
0,2 V i avläsningsspolen. Avläsningen stör ej registreringen.
Ett extra huvud läser ett tidspår, vars pulser avgränsar
och bestämmer de olika minnescellerna längs cylinderns
periferi. Antalet sådana är 2 400 i ett tidspår, alltså totalt
480 000 på hela trumman. Varje minnescell kan endast
vara niagnetiserad på två sätt och apparaten är därför
bäst anpassad för binära system. Vid användning för
decimalsystem kombineras fyra huvuden. Då dessutom två
extra minnesceller erfordras för en rad av 10 kan minnet
ta upp 10 000 vanliga siffror. Registrering och avläsning
av dessa siffror kan ske på 17 ms.
Vid Massachusetts Institute of Technology har
konstruerats ett elektroniskt minne. Huvuddelen i detta är
ett katodstrålrör, uppbyggt på samma sätt som ett
televisionsrör. Rörets skärm består av små berylliumstycken,
inlagda i ett isolationsskikt. Den skrivande elektronspolen
uppladdar de olika punkterna på skärmen till endera av
två bestämda spänningar. Varje rör kan uppta 400
minnespunkter. Dessa kan registereras eller läsas på 20 jiis.
Liksom den magnetiska apparaten är denna baserad på ett
binärt system. En fördel med denna apparat är dess stora
snabbhet (Brown & Morton samt Dodd, Kuemperer &
Youtz i Inst. Rad. Eng. 6—9 mars 1950). E L
Transistorn som fotocell. Transistorn är som bekant
(Tekn. T. 1948 s. 640) en variant av kristalldetektorn,
vilken har visat sig kunna få en bel del användningar
som ersättare för elektronrör. Den består av en liten skiva
av halvledaren germanium, till vilken är fäst en av
tillledningstrådarna, medan den andra vilar mot en liten
fördjupning i skivan. Eftersom germanium är ljuskänsligt,
kan man genom att belysa germaniumskivans andra sida
få fram en ström genom tilledningstrådarna. Till skillnad
från de vanliga fotocellerna ger den nya "fototransistorn"
en betydligt högre utgångseffekt, vilken ofta är tillräckligt
stor för direktmanövrering av strömställare e.d.
Anordningen har synnerligen små dimensioner och arbetar
utan glashölje eller vakuum, varigenom den väntas få
synnerligen mångskiftande tillämpningsområden (Bus. Wk
8 apr. 1950). sah
Syntetiskt ljud på film. En amerikansk och en
kanadensisk forskare har utarbetat en teknik för inregistrering
av musik på film utan användande av någon
ljudmotta-gare. Med ledning av en matematisk analys av tonhöjder
och klangfärger har de båda forskarna funnit en metod
att syntetiskt på ljudbandet rista in motsvarande ljudspår.
Till alt börja med ritades dessa spår för hand, men
sedermera har utvecklats en generator och en
slutaranord-ning, som gör det möjligt att exponera ljudbandet på
filmen i önskade mönster på önskade ställen.
Det första steget blir, att med hjälp av
elektrongeneratorer, syntetiskt reproducera alla musikinstrument, och
därefter eventuellt skapa belt nya klanger (Electr. Engng jan.
1950).
Candela — den nya enheten för ljusstyrka. National
Physical Laboratory (NPL) har sedan januari 1948 använt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
