Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 12 augusti 1950 - Malsäkra ylletyger, av SHl - Syntetisk glimmer, av SHl — RG
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
682
TEKNISK TIDSKRIFT
kunde i lösning sprutas på pälsverk eller anbringas på
tyg vid kemisk tvättning, men de var icke heller tvättäkta.
Pentaklorfenol har länge använts för att skydda timmer
mot svampangrepp, och efter senaste kriget har det även
utnyttjats i stor skala vid preparering av tyger. Det är
utan tvivel effektivt, ty tyg innehållande 0,6 %
pentaklorfenol är fullständigt onjutbart för mallarver. Det har
dessutom fördelen att ha en viss affinitet till ullfibern av
samma slag som sura färgämnen. Trots detta är det
emellertid icke tvättäkta, ehuru det icke försvinner lika
lätt som fluoriderna. Efter tre tvättningar kan tyger
preparerade med pentaklorfenol icke längre anses
fullständigt malsäkra. En modifikation, som påstås ha något större
tvättäkthet, är pentaklorfenollaurat. Dessa ämnen är
billiga och lätta att anbringa, och de har därför kommit till
användning i stor skala. För tyger, som ej skall tvättas,
är de fullt tillfredsställande.
DDT är giftigt för mal och ger gott skydd vid tillsats av
0,1 %. Det har emellertid betydande olägenheter, nämligen
flyktighet, ingen affinitet till ull, mycket dålig tvättäkthet.
Det har visserligen föreslagits att göra en emulsion av
DDT i ett basiskt ytaktivt ämne, från vilken det kan
ad-sorberas på samma sätt som ett färgämne, men
tvättäktheten blir dock mycket dålig. Gammexan, ett annat
nytt insektsmedel, tycks ej ha provats som
preparerings-medel men torde ha samma nackdelar som DDT.
Den verkliga lösningen av problemet har emellertid visat
sig bestå i framställning och användning av "färglösa
färgämnen". Dessa är vanligen di- eller
trifenylmetanderi-vat med konstitutioner liknande de sura färgämnens, med
vilka ylle oftast färgas. De ger ingen färg men har
insek-ticida egenskaper, adsorberas vid ullfibern på samma
sätt som färgämnen och är ungefär lika äkta. Vid normal
tvättning släpper de icke tyget, används kokande vatten,
går visserligen det mesta bort, men man tvättar ju icke
ylle på detta sätt. Iakttas vanlig försiktighet vid
tvättningen, förblir tyget malsäkert även efter 10—20 tvättningar.
Det första prepareringsmedlet av detta slag släpptes ut av
IG Farben 1928 under namnet Eulan neu och var
dihydr-oxitetraklortrifenylmetan-natriumsulfonat. År 1934 kom
Eulan CN extra, som är ännu bättre och troligen det bästa
prepareringsmedlet i serien. Detta ämne skiljer sig från
Eulan neu blott genom att en extra kloratom införts. Man
tillför 2 % vid färgningen av tyget och får på detta sätt
en malsäkerhet, som är mycket äkta och tillräckligt
effektiv. En liknande förening tillverkas och säljs nu i England
under namnet Nanoc CN; dess enda olägenhet är dess
relativt höga pris. En annan mycket tillfredsställande
produkt, som även är ett färglöst färgämne och kallas Mitin
FF, släpptes ut 1939 av Geigy; 3 % av det ger utmärkt
malsäkerhet, och tvättäktheten blir mycket god, om
pre-pareringen sker i samband med färgningen. Mitin FF är
emellertid även ganska dyrt, och för vita tyger fordras
en efterbehandling.
De färglösa färgämnena innebär en tillfredsställande
lösning av problemet att tillverka malsäkra tyger trots de
olägenheter, som de har, och växande mängder garn
prepareras nu med dessa ämnen. Det allra nyaste på området
är emellertid en metod, som troligen kommer att tillämpas
i stor skala i framtiden. Man har nämligen tagit fasta på
förhållandet, att inalen i själva verket är dåligt anpassad
för ulldieten, och har därför försökt ändra en smula på
ullfiberns struktur, så att den blir osmältbar för
mallarven. Denna kan visserligen äta en smula, men kan icke
smälta det och dör snart av svält och inflammation i
tarmkanalen. Yllefiberns molekyler är mycket långa och
smala som alla fibermolekyler, men de skiljer sig från
andra därigenom, att de är förenade genom
tvärbindningar, vilka består av två svavelatomer och därför kallas
disulfidbindningar. Om de bryts upp, vilket kan ske genom
behandling med tioglykolsyra, blir ullen mycket mer
lättsmält för mallarven. Om man emellertid ersätter
disulfid-bindningarna med syntetiska tvärbindningar, bestående av
bistioeterlänkar, som är starkare än disulfidbindningarna,
förmår mallarvens enzym ej bryta dem, och ullen blir
osmältbar. En preparering av detta slag blir naturligtvis
absolut varaktig och påverkas icke av tvättning. Då fiberns
egenskaper i övrigt förblir fullständigt oförändrade trots
strukturingreppet, synes denna metod att framställa
mal-säker ull vara idealisk. Hittills har den emellertid visat
sig för dyrbar. En modifikation har dock nyligen införts
av Harris och Brown, som vid upplösning av
tvärbindningarna i stället för den relativt dyrbara tioglykolsyran
använder natriumhydrosulfit, som är mycket billig.
Därefter införs bistioeterbindningar liksom vid den äldre
metoden ( R W Moncäteff i Discovery okt. 1949). SHl
Syntetisk glimmer. USA är världens största förbrukare
av glimmer; ar 1948 importerades 10 000 t, mest från
Indien och Brasilien, under det blott 135 t producerades inom
landet. Glimmer är en nödvändighetsvara för elektrisk och
elektronikindustri och har på grund av den senares
utveckling även blivit ett material av militär betydelse. Detta
gäller framför allt glimmer i skivor. Tillverkningen av
denna högvärdiga form har snabbt sjunkit efter kriget,
och i stället har produktionen av målen glimmer stigit.
Detta torde bero på minskad militär efterfrågan men även
på ökade arbetskostnader, vilka medfört, att handarbete
ej längre lönar sig.
Bureau of Standards har tillsammans med USA Bureau
of Mines och Colorado School of Mines satt i gång arbeten
på framställning av syntetisk glimmer i avsikt att på denna
väg dels göra USA självförsörjande, dels nå fram till en
billig metod att erhålla glimmer i skivor. Utförda
laboratorieförsök har krönts med framgång, i det man lyckats
framställa en syntetisk glimmer med i huvudsak samma
egenskaper som hos den naturliga; kapacitiviteten är t.ex.
ca 6,3. Då den syntetiska produkten saknar OH-grupper,
motstår den betydligt högre temperatur än den naturliga.
Vid arbetet har man hela tiden haft eventuell
masstillverkning för ögonen och det anses därför möjligt att direkt
överföra laboratorieresultaten till fabrikation i stor skala.
Råmaterialen vid framställning av syntetisk glimmer är
kvarts, magnesit, bauxit och fluosilikat. En lämplig
blandning av dessa ämnen tas i en platinaklädd degel och
smälts i elektrisk ugn vid ca 1 400°C. När smältan sedan
får svalna, växer glimmerkristaller från kärnor på degelns
botten. Den bästa produkt, som hittills erhållits, har
formeln K4Mg12Al3Si:2O40F8 och är ekvivalent med en viss form
av naturlig glimmer med dennas OH-grupper ersatta med
fluor. Kristaller, som är fria från föroreningar, är glasklara
och kan lätt spjälkas i tunna skivor. De största hittills
erhållna kristallerna hade en yta på 25 cm2.
Den erhållna produktens kvalitet beror i hög grad på
degelmaterialet. Keramik angrips starkt av den
fluorhal-tiga smältan; kol och kiselkarbid är något bättre, men
fluorhaltig gas diffunderar genom det relativt porösa
materialet, och fina kolpartiklar kommer att ingå i
slutprodukten. Platina ger därför utan tvivel bästa resultatet,
ty den reagerar ej med smältan och motstår hög
temperatur under lång tid. Begynnelsekostnaden blir visserligen
hög, men metallen kan smältas ned och användas på nytt
hur många gånger som helst.
Degelns form är även av stor betydelse. Flatbottnade
typer är olämpliga, då de ger en stor yta för bildning av
kristallisationskärnor, varigenom många sådana kan bildas
samtidigt och kristallerna växer i olika riktningar. I en
degel med konisk botten blir däremot antalet kärnor litet,
och kristallerna växer blott uppåt. Det är då stora utsikter
att få ett litet antal mycket stora kristaller. Man
undersöker nu möjligheter att bringa kristallisationen under
full kontroll främst i avsikt att framställa större
glimmerskivor. Temperaturdifferenserna inuti degeln under dess
svalnande synes härvid vara av största betydelse (Nat. Bur.
Stånd, techn. News Bull. febr. 1950, Electronics mars
1950). SH1—RG
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
