Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 19 augusti 1950 - Moderna synpunkter på krigsfartygskonstruktioner, av Gösta Liljekvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
690
TEKNISK TIDSKRIFT
för förvaringen av raketer i omedelbar
anslutning till lavettaget, så att automatisk framföring
och laddning lätt kan tillgodoses.
Raketerna har utvecklats från lysraketer till
andra former bl.a. sprängraketer. I precision är
raketer avgjort underlägsna artilleriprojektiler.
De användes därför än så länge endast för
specialändamål. Man räknar emellertid med en
utveckling av raketvapnen mot raketer med
överljudhastighet och målsökning för att
åstadkomma ett vapen som bl.a. kan komplettera
luftvärnsartilleriet ombord. Tyngre raketer av typ
V2 antogs närmast efter det senaste världskriget
få en revolutionerande betydelse som ersättare
för det grövre artilleriet på ett fartyg. Man vet
ännu inte hur utvecklingen här kommer att gå.
Även här torde raketvapnet dock snarare bli en
komplettering av traditionellt högt utvecklat
sjöartilleri än en direkt ersättare av detsamma, ett
slags torpedvapen i luften närmast avsett för
förstörande av ett fientligt fartygs överbyggnader,
bryggor, radarantenner, eldledning m. m.
Utvecklingen av vattentorpederna har skett på
ett sätt som ej nämnvärt berör
fartygskonstruktören. Utskjutningsanordningarna har ej
genomgått några större förändringar. En vidare
utveckling kommer möjligen att förenkla
torpedtub-installationen på större fartyg, så att tuberna ej
behöver riktas utan liksom på torpedbåtar kan
vara fast inbyggda ombord. Ett sådant
arrangemang kan i vissa fall förenkla möjligheterna för
deras placering.
Det ökade ubåtshotet under det senaste
världskriget tvingade bl.a. fram en utveckling av
sjunkbombvapnet. Olika slag av bombkastare för
skilda bombtyper utvecklades. Före kriget
tillgick bekämpningen av ubåtar på så sätt, att en
matta av bomber utlades från ett fartyg, som
måste gå fram över ubåten. Detta skedde dels
genom direkt fällning och dels genom utkastning
från fasta kastare. Ubåtarnas ökade
undervat-tensfart gjorde denna metod ineffektiv. Man
måste åstadkomma ett vapen, vilket liksom en
kanon kunde kasta bomberna fram mot en
fientlig ubåt, vars exakta läge på något sätt bestämts.
Resultatet blev vridbara aggregat med eleverbara
utskjutningsrör för olika slags bomber,
under-vattensraketer e.d. Kravet på fjärrmanövrering
och eldledning av dessa aggregat utökade raden
av vapen och eldledningsinstrument, som på ett
rationellt sätt måste inkomponeras i
fartygskonstruktionen.
Före det senaste världskriget vilade nästan alla
möjligheter på upptäckt av fienden och
bedömning av hans läge, fart och kurs helt på
ögon-observationer genom kikare och
avståndsinstrument. Mörker och dimma var effektiva
skyddselement för fienden. Engelsmännens stora
försprång på radarområdet har av många ansetts
som en avgörande faktor på krigets utgång. Ra-
darn har utvecklats så att den i viss
utsträckning helt ersätter de optiska observationerna,
och varje modernt krigsfartyg utrustas nu med
en mångfald radaranläggningar för utspaning av
allt, som rör sig i luften och på havet, och för
inriktning av de olika vapnen mot bestämda mål.
På samma sätt, som man med radarns hjälp
har lyckats erhålla ett öga, som oberoende av
mörker och dimma gör sina observationer över
en vattenyta och på denna, har även instrument
konstruerats, som på ett effektivt sätt utspanar
områdena under vattenytan för upptäckt av
undervattensbåtar, torpeder och minor och med
räkneinstrument inregistrerar de upptäckta
målens rörelser och belägenhet i olika ögonblick.
Möjligheterna till optiska observationer har
givetvis ej avskrivits utan är kvar som
komplettering.
På olika sätt genom optik, radar eller
under-vattensspaning gjorda observationer kan, 0111 de
sammanställs ge en så komplicerad bild av läget
att den blir svår att uppfatta eller utnyttja
praktiskt. För den skull har en hel
stridsledningsorganisation måst uppbyggas mer eller mindre
utvecklad för olika stora fartyg. Denna
organisation samlar och registrerar överskådligt och
snabbt på olika håll gjorda observationer. Den
skiljer också ut de väsentliga uppgifterna och
kan servera fartygschefen en enkel, överskådlig
bild av läget i vilket ögonblick som helst. Från
en central kan de olika vapnen dirigeras så att
fartyget i rätt ögonblick kan utveckla bela sin
slagkraft. Organisationen kräver en hel del
personal, en mängd instrument och därmed ganska
stora utrymmen, som tidigare ej alls har varit
behövliga.
Vapenverkningar
Verkningarna av artilleriträffar,
bombexplosioner, minor och torpeder har genom modernare
sprängämnen m. m. utan ökning av storleken i
flera fall mångdubblats. Enbart härigenom har
kraven på det skrov, som skall framföra egna
vapen till bästa möjliga resultat stegrats
avsevärt. Tillkomsten av atombomber har dessutom
medfört nya och utökade krav som kan
uppfyllas, om man inskränker sig till antagandet, att
explosionen sker på visst avstånd, olika stort för
olika fartygstyper.
Av rapporterna från atombombexperimenten
kan man få fram vissa fakta, till vilka hänsyn
måste tas i högre grad ju större och dyrbarare
fartyget är. En atombombexplosion får helt olika
verkan, om den sker ovan vattenytan, än om den
äger rum under denna. Båda möjligheterna
måste man räkna med kan inträffa.
En ovan vatten kreverande atombomb
utvecklar ett intensivt ljus, som kan åstadkomma
total blindhet för en person inom ett avstånd av
ett par kilometer. Den mycket starka hetta, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
