Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 19 augusti 1950 - Moderna synpunkter på krigsfartygskonstruktioner, av Gösta Liljekvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.5 augusti 1950
693
varje personalkategori på flera från varandra
skilda områden. Den gamla linjen med officerare
akterut och underofficerare och manskap
midskepps och förut gäller ej längre. Officerare t.ex.
bör vara förlagda inom åtminstone två olika,
helst långt ifrån varandra belägna områden. I
stället för rang och värdighet är det
stridsplatsens belägenhet, som blir avgörande på
förläggningsutrymmets placering. Varje man bör
så långt det låter sig göra ha nära till den plats,
där han skall vara beredd under strid.
Manskapets drabbningsplatser är utspridda över hela
fartygslängden och deras förläggningar bör
därför ordnas i såväl förskepp som akterut för båda
kategorierna. Det ligger nära till hands, att
fartygschefen och hans närmaste officerare bor i
eller så nära bryggkomplexet som möjligt.
Officerarnas mäss bör även, ehuru det ej är
nödvändigt, vara förlagd nära bryggan, så att hastig
utryckning till drabbningsplatsen kan ske även
därifrån.
I fråga om bekvämligheten ombord har kriget
åtminstone för vår del medfört en omvärdering.
Vår höga sociala standard hade bidragit till att
för förläggning av personal på våra krigsfartyg
disponerades procentuellt större utrymme än vad
andra nationer gjorde. Vi har haft speciella
mässar för manskapets olika grader, en-, två- eller
fyramanshytter för underofficerare samt en- och
tvåmanshytter för officerare. I engelska flottan
har standarden för underofficerare och manskap
legat avsevärt lägre, medan officerarna möjligen
haft något bättre hyttförläggning, än vad som
kunnat ifrågakomma på svenska fartyg.
Efterkrigstidens utökade krav på vapen,
strids-ledningsutrustningar av olika slag m.m., bättre
och effektivare skyddsanordningar har fört med
sig en absolut nödvändig standardsänkning
ombord, stick i stäv mot alla regler inom det civila.
Största utrymmesbesparingarna har härvid
kunnat vinnas genom att sänka standarden för
officerare och underofficerare. Allt fler officerare
får bo i dubbelhytter och hytternas storlek för
båda dessa kategorier har fått minskas
väsentligt. Borttagning av sidoventiler har medgivit en
bättre disponering av tillgängligt utrymme, då
hytter kan förläggas oberoende av dagsljuset
från dessa. En direkt följd av
bekvämlighetskraven före kriget var anordnande av tvättställ
med rinnande vatten och avlopp i varje
befälshytt. Den myckna ledningsdragning som detta
förde med sig i form av tilloppsledningar och
avloppsledningar genom vattentäta däck och
bordläggning har under beredskapsåren
observerats som en stor fara för flytbarheten. Den
gamla kommoden med tankar för färskvatten
och avloppsvatten kan komma tillbaka såvida
man icke icke anordnar centrala tvättrum inom
varje vattentät avdelning på samma sätt, som
det varit och är ordnat för manskap.
Krigsfartygens utrustning med olika kök för
olika personalkategorier har ofta omvittnats som
en lyx. Detta är oftast överdrivet, då det många
gånger kan vara praktiskt och ur
organisationssynpunkt smidigare med åtminstone tre kök.
Inom svenska flottan har dock på senare åren
eftersträvats att anordna ett manskaps- och ett
befälskök på våra fartyg. Man har försökt
förlägga ett förut och ett akterut, ett ur
stridssynpunkt lämpligt arrangemang, då härigenom det
ena köket kunnat utgöra reserv för det andra.
Värme och ventilation
Alla de utrymmen, som avses för förläggning
av personal eller som utgör inre uppehållsplatser
i övrigt måste förses med
uppvärmningsanordning av något slag. Vidare måste ordnas
tillförsel av frisk luft och avlopp för förbrukad luft.
Uppvärmningen har som regel utförts med
ång-eller vattenvärmeledning. Detta är ur modern
stridssynpunkt ej så tilltalande. Det medför
nämligen, att en mängd rörledningar måste
genomkorsa fartyget, vilket bidrar till osäkerhet
beträffande den vattentäta indelningen. En
kombination av ventilationsanläggning med
uppvärmning av ventilationsluften kan medföra ett
reducerat antal ångledningar. I detta fall
behöver endast ledningar dras fram till ett fåtal
värmebatterier för uppvärmning av
ventilationsluften.
Det för krigsfartyg mest lämpade
uppvärmningssystemet torde utgöras av elektriska
värmeelement. Omvandlingen av bränslevärme på ena
eller andra sättet till elenergi för uppvärmning
är visserligen ur ekonomisk synpunkt ej det
fördelaktigaste, men ur skyddssynpunkt har det
den stora fördelen, att kabeldragning genom
skott och däck är betydligt riskfriare än
rördragning. Av splint avslagna rör är utmärkta
överförare av vatten från en skadad vattentät
avdelning till en annan. På ett krigsfartyg har man
mycket god tillgång på elström utom under strid,
då alla tillgängliga elenergikällor är hårt
utnyttjade. Mellan tillfällena för strid, som ju i regel
endast pågår korta tidsrymder, skulle en del av
den tillgängliga energin kunna utnyttjas för
uppvärmningsändamål. Systemet har tillämpats
i såväl engelska som amerikanska flottan.
Ventilation av förläggningsutrymmen och
övriga rum, där personal uppehåller sig under
strid, är ett svårlöst kapitel, eftersom till- och
avloppstrummor för luften utgör ett starkt hot
mot flytbarheten hos ett skadat fartyg.
Krigserfarenheten har visat vikten av, att
ventilationstrummorna dras på ett väl genomtänkt sätt.
Horisontell dragning genom ett vattentätt skott är
absolut förkastligt och måste undvikas. Varje
vattentät avdelning skall därför ventileras
vertikalt och separat från närliggande områden.
Detta kan bereda stora bekymmer speciellt i för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
