Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 19 augusti 1950 - Moderna synpunkter på krigsfartygskonstruktioner, av Gösta Liljekvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.5 augusti 1950
695
använda medlet för bekämpande av brand. Det
måste dock utnyttjas på sådant sätt att maximal
släckningseffekt erhålles med små
vattenkvantiteter, då annars en massa inpumpat vatten kan
släcka branden men bidra till en minskning av
stabiliteten. Ett led i denna strävan är att förse
brandposterna med dimmunstycken.
Dimsläck-ning har utvecklats till ett effektivt sätt att
släcka även oljebränder, åtminstone då en
åtkomlig fri yta brinner. Mot sådana bränder är
annars skumsläckning ett av de effektivaste
medlen jämte ren kolsyresläckning. Kolsyra är
det mest användbara mediet för släckning av
brand i elektriska kopplingsrum eller
generatorrum, där man måste undvika för elektrisk ström
ledande medier. För lokala bränder äro kemiska
eldsläckare av olika slag utspridda över ett fartyg.
Pumpmateriel ofta gemensam för
brandsläckning och länsning består av fast installerade
pumpar och flyttbara, oftast bensinmotordrivna.
De fast installerade har som regel alltid varit
placerade i maskinområdet, men de långa
sårbara ledningarna ut över fartyget i övrigt tvingar
till installation av pumpar även i för- och
akterskeppen. Med goda reservmöjligheter till elström
kan även dessa vara eldrivna, då
dieselmotor-drivna pumpar är besvärliga att installera på
avstånd från maskinrummen.
Dragning av fasta brandpost ledningar måste
göras med mycken omtanke. Genom vattentäta
skott bör man undvika mesta möjliga
rördragning utom möjligen närmast under skottdäck.
Detta medför emellertid högt upp relativt
oskyddat belägna ledningar, som är väsentliga att
skydda inte blott för att få fram vatten till
brandposterna utan även för att förhindra direkt
vattenfyllning från en skadad sådan ledning. Inför
sådana utsikter tar man kanske risken att dra
fram brandpostledningarna under vattenlinjer
trots att de vattentäta skotten då blir något
mindre effektiva.
Det är inte alltid välbetänkt att i strävan efter
effektivast möjliga brandtjänst ombord anordna
största möjliga antal brandposter. Det nät av
ledningar, som man på det sättet skaffar sig, är
inte blott tungt och dyrbart utan bidrar även till
komplikationer, som kan äventyra
vattentillförseln, när den som bäst behövs. Det är bättre att
förse en förmånligt placerad brandpost med
lämpligt antal slangar och vidare tillse att en
brandhärd, var den än uppstår, blir lätt
tillgänglig. Ett sätt är t.ex. att införa nätskott i stället
för plåtskott inom en vattentät avdelning i den
utsträckning detta går för sig. En brandhärd kan
på det sättet bli åtkomlig snabbare och mera
effektivt.
Automatiskt verkande brandsläckning av
sprink-lertyp förekommer på större krigsfartyg men
kan vara en fara, då utlösning kan tänkas uppstå
av andra orsaker än brand.
Vid brand är det viktigt att tillse, att intill
brandhärden gränsande skott blir avkylda, så att
ej branden sprider sig genom direkt
värmeöverföring. Detta är speciellt viktigt, då skotten
gränsar intill en ammunitionsdurk, där katastrof kan
inträffa vid hög temperatur. I
ammunitionsdurkar är det därför vanligt med installation av
duschanordningar, vilka genom vatten från
brandpostledningen kan avkyla skott och
ammunition. En direkt vattenfyllning av durkar
från sjön genom bottenventiler var brukligt
under senaste kriget men utgjorde samtidigt en
fara, då stora bottenventiler är sårbara för
undervattensschocker och bör undvikas, om de
ej är absolut nödvändiga såsom för
maskinanläggningar. Direkt durkfyllning från sjön
börjar därför frångås.
Åtgärder mot vattenfyllning
Genom brand kan ett krigsfartyg totalhaverera,
och det inträffade flera gånger under kriget, att
egna styrkor fick sänka genom brand förstörda
stora fartyg. Den andra stora risken för
totalhaveri utgjordes av kantring på grund av
vattenfyllning av en eller flera vattentäta avdelningar.
Med ett genomtänkt byggnadssätt har riskerna
härför kunnat minskas, men det räcker inte
härmed, utan det måste även tillses, att fartygen blif
försedda med effektiva anordningar för länsning
av ett vattenfyllt rum. Många gånger kan
läckorna tätas och det kan ju också hända, att pumpar
med tillräcklig kapacitet kan vinna över
vatteninflödet utifrån.
Det hittills vanligaste sättet att länsa ett
fartygs olika rum har varit, att med pumpar i
maskinrummen genom långa genomgående
ledningar länsa de olika vattentäta avdelningarna. Dessa
ledningar i fartygets botten kan ej helt undvikas,
om man inte vill ha en oberoende länspump i
varje vattentät avdelning. Detta är i regel ej
möjligt. Man får se till att avstängningsventiler finns
vid varje skottgenomgång" och förse dessa med
fjärrmanöveranordning från lämplig plats. För
att i möjligaste mån minska antalet
länsledningar i fartygets botten utnyttjar man
brandpostledningen för drift av vattenejektorer vid
länsning av vissa rum. Dessa har visserligen ej
så god verkningsgrad, men de är lämpliga
därför, att de är mera okänsliga för i rummen
befintliga trasor, trasselsuddar m.m., som kan sätta
en pump av annat slag ur funktion.
Transportabla, eldrivna pumpar, som kan sänkas ned i
ett vattenfyllt rum för länsning av detta är
mycket förmånliga, då inga speciella anordningar
eller installationer av rör behöver finnas för
deras räkning.
Elektrisk utrustning
Behovet av elenergi på ett krigsfartyg har i och
med det senaste kriget ökats högst väsentligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
